| BOK |
| Titel: Ladies Författare: Mara Lee Förlag: Albert Bonniers |
Historien börjar hos den anmärkningsvärt vackra Lea. Några år tidigare, i Paris, träffade hon Mia, som numer är hennes närmsta vän och förtrogna. Tillsammans smider de planer för en vernissage på galleri Albany, som Lea framgångsrikt driver.
Det låter som upptakten till vilken kioskvältare som helst. Och i början verkar den vara en sådan – till min stora förvåning. Mara Lees två tidigare böcker är nämligen någonting helt annat.
Med debuten, prosadiktsamlingen Kom, ville Mara Lee, enligt egen utsago, göra upp med den manliga sexualiteten och med den manliga berättartekniken, vilka båda rör sig mot ett klimax som också är ett slut. Kom vill fortsätta förbi det slutet och hålla läsaren – och mannen – kvar i det som kommer efteråt. Ganska långtifrån kioskvältare, med andra ord. Kom refuserades mycket riktigt också av alla förlagsjättarna, innan den till slut gavs ut av lilla modiga Vertigo och etiketterades som ”postpornografi”. I uppföljaren Hennes vård står fortfarande kroppen i fokus. Dikterna tar fasta på att det bara är en bokstav som skiljer vård från våld, och Mara Lee skriver både om en moders vård, på ett sätt som gränsar till våld, och Ray Mancinis boxningsmatcher, på ett sätt som gränsar till omsorg.
I Ladies finns inga vårdande kvinnor. I alla fall inga som betyder något. Här är alla viktiga kvinnor självmedvetna och kalla. Men de har sina skäl, vilka under berättelsens gång rullas upp och visar sig ha samma utgångspunkt; Siri.
Kvinnor gör som män
Och rätt snart blir det tydligt att också Ladies vill göra upp med kroppen, sexualiteten och våldet som definierade av mannen. Många av bokens kvinnor tar över beteenden som brukar vara förbehållna män. De väljer bort barn för att göra det de vill, de har unga älskare, de låter ingenting stå i vägen när de tillfredsställer sina sexuella begär.Mia och Lea har till exempel båda betydligt yngre pojkvänner – ett förhållande som motiveras precis som mäns relationer till yngre kvinnor annars brukar motiveras.
Mia dras till ansvarslösheten, det ännu inte färdigformulerade. Blåögdhet har hon ingenting emot, för ”tänka, det kunde hon göra själv, ansåg hon”.
För Lea, däremot, är attraktionen till unga män patologisk. Hon dras till pojkens tunnhet, hans släta yta. Yta är Leas ledord – och bokens. Liksom Lea är boken inte dum, tvärtom, men väljer trots det att fokusera på yta.
Kroppen som vara
Det är en välriktad kommentar till vår samtid, där konsumtionssamhället genomsyrat alla andra utrymmen och förvandlat kroppen till en vara och ett fängelse. På samma gång, misstänker jag, vill boken utmana den intellektuella världens förnekelse av kroppen.Upproret mot den manliga blicken blir tydligast hos Siri, som med kamerans hjälp gör den till sin egen. Det är en mycket krävande och begärlig blick.
För ett par veckor sedan såg jag Quentin Tarantinos hyllning till de amerikanska b-filmer som i dubbelvisningar på sjabbiga biografer erbjöd publiken våld, sex och skräck – men precis som i Kill Bill är de blodiga hämnarna inte män, utan kvinnor. Kvinnor super, slåss, härjar och dödar. Det kan kännas befriande, men är ingen uppgörelse med könsrollerna; det är kvinnor som anammar ett manligt beteende och gör mot män precis vad män alltid har gjort mot dem.
Jag får samma känsla i Ladies. Här presenteras en hel serie kvinnor som alla har fått betala skönhetens objektifierande pris.
De vet hur det är att bli förminskade, tagna för vackra våp. Det är en erfarenhet som först har brutit ner dem, men sedan gjort skinnet bra mycket tjockare på dem när de samlat ihop sina spillror och kommit tillbaka – för att göra likadant själva.
Jag vet inte om jag tycker att det är ett tecken på utveckling när kvinnor tar över männens grisigaste beteenden. Jag kan möjligen köpa det som överlevnadsstrategi – och som underhållning. För också utan tankar på manliga respektive kvinnliga blickar och beteenden är Ladies en mycket, mycket välskriven och uppslukande bok.
Ulrika Waaranperä
