Och valets vinnare är… Wall Street

2012-10-31 15:39:44




Mattias Bernhardsson, kommunfullmäktigeledamot för Rättvisepartet Socialisterna, besökte USA i oktober för att jobba med Socialist Alternative, CWI:s anhängare i USA.
Han rapporterar om en politisk kris för kapitalismen, om arbetarkamp och om en tilltagande radikalisering bland unga.

Det amerikanska presidentvalet ger eko runt om i världen som stora nyheter. Men man måste befinna sig på plats för att uppleva det totala ointresset för att stödja de två kandidaterna. Många har genomskådat lögn efter lögn och känner revanschlust mot det politiska tvåpartisystem som försöker tvinga dem att betala den kris bankerna och de rika har skapat.
USA är också landet där statsskul­den ökar med 70 miljoner kronor per minut, där strejkerna ökar och efter Occupyrörelsen är det en stor grupp unga människor som letar efter ett vänsterpolitiskt alternativ att bli medlem i.

Den 6 november går USA till val. I opinionsundersökningarna är det jämnt mellan Demokraternas kandidat president Barack Obama och Republikanernas Mitt Romney. Men oavsett valutgången står Wall Street och storföretagen som segrare.
Totalt 42 miljarder dollar (281 miljarder kronor) är det rekordbelopp som storföretagen har ­spenderat på valet. Bakom Romney står företag som Goldman Sachs och Bank of America. Bakom Obama står ­företag som Microsoft och Google.
Av Obamas tal om ”hopp” och ”förändring” från 2008 blev det ingenting. Talet om att reglera Wall Street stannade vid ord. Presidenten har låtit rädda Wall Street och skickat räkningen för krisen till arbetarna. Bankerna räddades medan vanliga familjer vräks från hem och hus. Sedan 2007 har banker tagit över fem miljoner hus och sålt dem på auktion. Man talar om ”vräkningskrisen”, en eskalerande mardröm för många.
I Minneapolis har Occupy ­Homes lyckats stoppa sju vräkningar.
Åtalandet av aktivister, varav flera medlemmar i Socialist Alternative, har inte avskräckt fler från att göra motstånd när banken skickar ut polis för att utföra vräkningar.

Förra årets federala budget innebar den största slakten av offentliga utgifter någonsin. Men mycket vill ha mer. Ett 80-tal storbolagsdirektörer manar i Wall Street Journal kongressen att ta tag i budgetproblemen med både nedskärningar och skattehöjningar. Det är en artikel som illu­strerar marknadens diktatur.
Sedan 2007 har medianinkomsten i USA fallit med 9 procent, ­samtidigt som 10 miljoner fler har blivit ­fattiga. En femtedel av alla amerikanska barn lever i fattigdom. Om man mäter barnfattigdom som i Sverige är det kanske fråga om dubbelt så många.
Enligt US Census Bureau (motsvarande svenska SCB) lever nästan hälften av alla amerikaner under ­eller strax över fattigdomsgränsen.
Samtidigt roffar de rika åt sig än mer. Enligt tidskriften Forbes äger de 400 rikaste i USA nästan lika mycket som de 150 miljoner invåna­re som äger minst (50 procent av befolkningen).
En Gallupundersökning visade nyligen att endast en tredjedel av väljarna under 29 år har registrerat sig för att rösta.
Medan valkampen hårdnar mellan Obama och Romney inser allt fler att valet mellan de två, såväl som mellan Demokraterna och Republikanerna, är ett val mellan pest och kolera; två kandidater för Wall ­Street och storfinansen som trots den smutsiga valkampanjen i stort är överens i de viktigaste frågorna.
– När det gäller vår skattelagstiftning är både guvernör Romney och  jag överens om att vår bolagsskatt är för hög, så jag vill sänka den, särskilt för tillverkningsindustrin, sa Obama under valdebatten i Denver.
Han vill alltså sänka företagsskatten med 10 procent, trots att de ­flesta företag idag inte ens betalar den ­nivå de ska och många nolltaxerar.

En annan stor debattfråga är hur sjukförsäkringssystemet ska se ut.
Men både Obamacare och Romneycare, bygger på den privata sjukförsäkringsindustrin och på att råna vanliga löntagare på pengar.
– Men faktum är att vi använde samma rådgivare, och de säger att det är samma plan, erkände Obama under valdebatten i Denver.
Efter Obamas sjukvårdsreform har försäkringsbolagen ännu större makt än tidigare.
Oavsett vilket sjukvårdssystem som finns kommer försäkringsbolagen, de privata sjukvårdsgivarna och läkemedelsindustrin se till att sjukvårdskostnaderna fortsätter att skjuta i höjden för deras vinster samtidigt som minst 20 miljoner fattiga amerikaner kommer att stå helt utan sjukförsäkring.
Demokraternas utbildningsreform, ”Race to the top” är i själva verket en fortsättning på George Bushs reform ”No child left behind” fast på steroider och syftar till att lägga skulden för dåliga skolresultat på lärarna istället för deras egen politik med nedskärningar på utbildning.
Utbildningesreformen har inneburit massiva privatiseringar, en explosion av friskolor och nedlagda offentliga skolor.
Ett mått är att Mitt Romney öppet har berömt Obamas utbildnings­minister Arne Duncan för genomfö­randet av utbildningsreformen.

När jag deltog på ett stormöte med PCAPS, en stor kampanj för att stoppa nedläggningen av 64 skolor i arbetarområden i Philadelphia, diskuterades inte bara ­demonstrationer, strejker och ockupationer utan ­också var ifrån pengarna ska tas. Att delsta­ten Pennsylvanias beslut att ge oljeföretaget Shell 66 miljoner dollar (441 miljoner kronor) per år i 25 år i ett skatteavtal för att de ska få ­borra olja måste rivas upp, att ”pipelinen” från offentlig utbildning till fängelsesystemet måste pluggas igen, att de rikas skatteparadis vid ­Delawarefloden måste stängas och att alla offentliga medel som de rika har stulit måste åt­erbetalas.
Hotet om att 120 skolor skulle stängas i Chicago var också en viktig faktor bakom den massiva lärarstrejken i september då 24 000 lärare tog strid mot den demokratiske borgmästaren Emanuels attacker.
Strejken var den största arbetarkampen sedan ”Slaget i Wisconsin” i början av 2011 och var en strid mot innehållet i hela demokraternas utbildningsreform: mot friskolorna, mot nedlagda skolor men också för mindre klasser.
Lärarfacket CTU vann flera viktiga segrar: borgmästaren backade från sitt förslag att förlänga skoldagen (vilket ursprungligen skulle ha inne­burit att lärarna hade fått en 20 procent längre arbetsdag utan löneökning), uppsagda lärare kommer att återanställas för att täcka upp eventuell extra undervisningstid, lönesättning baserad på anställningstid och utbildningsnivå blir kvar och att man försvarade de anställdas sjuk- och hälsovårdsförsäkring.
Borgmästaren trodde de kunde köra över lärarfacket genom en lag som kräver att 75 procent av alla medlemmar (inte bara de röstande) måste rösta för strejk. Men det var 90 procent som röstade för att gå ut i konflikt. Uppslutningen var ett resultat av att den fackliga oppositionen CORE två år tidigare hade tagit över från en ledning som inte var intresserad av att ta strid. Under strejken mobiliserades lärarna till dagliga demonstrationer och imponerande strejkvakter på över 600 platser.
Jämför med de svenska lärarfackens lamhet när de sålde ut lärarnas krav och inte gick ut i strejk. Man kan inte vinna om man inte tar strid.

Över hela USA står löntagare under attack av arbetsgivarna som tillsammans med Obamaadministrationen försöker skjuta över notan för kapitalismens kris på vanligt folk.
Walmartstrejken är symtomatisk för stämningarna över hela landet. Striden handlar om att sätta stopp för chefernas vedergällning mot anställda som protesterar mot usla villkor och är den första strejken i den kanske mest kända antifackliga jättens historia.
Uppgifter från statistikmyndigheten BLS (Bureau of Labor Statistics) talar sitt tydliga språk; år 2009 var 13 000 ute i strejk. Det ägde rum 5 större strejker som omfattade 1 000 eller fler anställda. År 2010 var 45 000 ute i strejk och 11 större strejker ägde rum. Förra året var 113 000 ute i strejk och 19 större strejker ägde rum. New York har den högsta fackanslutningen på 24,1 procent, medan North Carolina har den lägsta, bara 2,9 procent.

Obama lovade i förra valet att genomföra en ”Employee Free Choice Act” för att underlätta möjligheten att bilda fackföreningar. Istället förnyade han Bushs reprissiva lag Patriot Act till att tillåta fängslandet av amerikanska medborgare utan rättegång eller tidsbegränsning.
En facklig företrädare på telekom­munikationsföretaget Verizon berät­tade för mig att hotet om att ­fängslas under antiterroristlagen är en ­verklig faktor de måste ta med i bedömning­en när de röster om strejk i slutet av månaden. Obama skickade t o m nationalgardet till Longview i Washing­ton för att bryta upp hamnarbetarstrejken i februari.
En vägarbetare i Philadelphia, tillika en av de många nya medlemmarna i Socialist Alternative, berättade om hur utmaningen att bygga en fackförening ser ut. Man åker runt i delstaten på sin lilla fritid för att få namnunderskrifter under ständigt hot om att bli av med jobbet. Situationen påminner om ­arbetarrörelsens barndom i Europa, där rätten att bilda fackföreningar och krav på grundläggande villkor står i förgrunden.
Framför allt den amerikanska södern, där arbetsvillkoren ibland liknar de i låglöneländerna, är en krutdurk som väntar på att explodera.
Det pågår en post-Occupyradikalisering i USA och många genomskådar såväl Obama som det nuvarande tvåpartisystemet. De är inte bara kritiska till kapitalismen utan vill avskaffa systemet – och de söker nya politiska alternativ.
I en undersökning som Washington Post gjorde i början av året var det två tredjedelar som sa sig vara beredda att stödja en oberoende kandidat och nästan hälften stödde idén om ett tredje större parti.

Socialist Alternative ställer upp med Kshama Sawant i valet till representanthuset i delstaten Washingtons 43:e distrikt. Hon kom på sensationell andra plats i två av distriktets valkretsar i primärvalet och är nu huvudmotståndaren till Demokraternas Frank Chopp i valets andra omgång som hålls samtidigt med presidentvalet. Det visar att socialister kan utmana. Socialist Alternative uppmanar Occupygrupperna och facken att också ställa upp mot de rikas kandidater i hela USA. Vi pekar i den nödvändiga riktningen; ett större och kämpande arbetarparti i USA. Socialist Alternative får ständigt nya medlemmar och förbereder inför den historiska uppgiften att ta kampen mot imperialismen i dess högborg.
Mattias Bernhardsson
Förödelse i USA När Offensiv går i tryck (natten mot den 31 oktober) har orkanen Sandy slagit till. USA har drabbats av ett av de värsta ovädren någonsin. 33 människor har rapporterats döda, 8 miljoner har ingen el och New York beskrivs som en ”krigszon”. Det går inte att beskriva katastrofens omfattning och det går inte heller att förutse hur den kommer att påverka valet. Mer i nästa veckas Offensiv.