foto: Vadim Ghirda
Nazister från Högra sektorn som brände ned Fackföreningarnas hus.
Ett inbördeskrigsliknande tillstånd råder i Ukraina efter fascisternas massaker i Odessa, södra Ukraina, under den blodiga fredagen den 2 maj och regeringstruppernas upptrappade offensiv i östra Ukraina.
Fredagen den 2 maj blev den blodigaste hittills i Ukraina sedan den förre presidenten Viktor Janukovytj tvingades på flykt i februari. Minst 46 personer dödades och merparten, 40 personer, brändes inne efter att Fackföreningarnas hus satts i brand av fascistiska våldsgrupper. Över 200 har tvingats söka läkarvård och för 17 rapporteras tillståndet vara kritiskt.
Fascisterna, däribland medlemmar i Högra sektorn, hade åkt till Odessa för att försöka slå ner de lokala protesterna och demonstrationerna, bland annat på 1 maj, som har genomförts mot högerregeringen i Kiev. Fascisterna mobiliserade i kamouflage av att man var fotbollssupportrar som tänkte passa på att tåga för ”Ukrainas enhet” på matchdagen.
När fascistmarschen inleddes möttes den av motdemonstranter, men de var för få för att stoppa fascisterna och tvingades retirera till torget där Fackföreningarnas hus är beläget.
Vänstergruppen Borotba, som intervjuades i förra veckans Offensiv, säger i ett uttalande som finns på marxistarkiv.se:
”Ända från början – redan när de började samlas på Sobornajtorget – kunde väl utrustade paramilitärer ses bland vanliga ultrahögerfans. De hade sköldar, hjälmar, slagträn, vapen med gummikulor såväl som riktiga skjutvapen. Det var huvudsakligen män mellan 30 och 40 års ålder som uppenbarligen inte var fotbollsfans. En del av dem hade sköldar där det stod skrivet: ’Maidans självförsvarsgrupp 1400’. Dessa nationalistiska paramilitärer blev den främsta angreppsstyrkan under den blodiga massakern på Odessainvånare på Kulikovo Pole-torget… där Fackföreningarnas hus ligger och där det fanns ett tältläger med motståndare till juntan i Kiev.
Aktivister från Borotba tjänstgjorde denna dag i protestlägret tillsammans med andra aktivister och vanliga invånare från Odessa. Totalt befann sig omkring 200 personer i tältlägret, varav häften kvinnor och äldre män. Nynazisterna började bombardera tältlägret med molotovcocktailar och satte eld på det. Aktivister från protestlägret tvingades fly till den närbelägna byggnaden Fackföreningarnas hus. Fascisterna satte eld på bottenvåningen av Fackföreningarnas hus för att försöka döda dessa Odessabor. Elden spred sig ganska snabbt i byggnaden.
I ett försök att undkomma elden började folk hoppa ut från fönstren på de övre våningarna. Men på marken väntade nationalistiska paramilitärer”.
Bland de som dödades eller skadades fanns medlemmar i och sympatisörer till Borotba.
”Vi ville ge fienden en näsbränna en gång för alla”, erkände en av Högra sektorns ledare i Odessa efteråt till Svenska Dagbladet den 5 maj.
En annan medlem av Högra sektorn sa till brittiska Guardian att ”Målet är att rensa Odessa från oppositionella”.
Men utrikesminister Carl Bildts kommentar efteråt var att ”det verkar ha börjat med pro-ryska försök att få kontroll över byggnader”, när de i själva verket var motståndare till högerregeringen i Kiev som flytt in i Fackföreningarnas hus efter att deras tältläger utanför bränts ner. Efter att de flytt kastade fascisterna molotovcocktailar mot fackföreningsbyggnaden. Polis och myndigheter ingrep inte mot mördarna utan lät de fascistiska stormtrupperna ta över Odessa.
Samtidigt med fascisternas massaker i Odessa och att regeringstrupperna gick till anfall i östra Ukraina höll USA:s president Barack Obama och Tysklands förbundskansler Angela Merkel en gemensam presskonferens där man uttryckte förståelse för regimens agerande. Inte ett ord sades om Odessa, en tystnad som var talande.
Lika talande är Västmedias, den svenska inget undantag, medvetna försök att dölja vad som hände i Odessa eller bara återge regeringens lögner om att branden startades av oppositionella.
USA och EU skjuter den ukrainska högerregimen framför sig. Västimperialismens agerande bidrar till att våldsspiralen vrids ytterligare några varv mot en hotande avgrund.
Det var ingen tillfällighet att den blodiga fredagen i Odessa ägde rum samtidigt som regeringstrupper inledde en ny offensiv för att om möjligt återta östra Ukraina, den tätbefolkade, industrialiserade och i huvudsak ryskspråkiga delen av landet som regimen förlorat kontrollen över.
Striderna kring Slovjansk den 2 maj skördade minst nio dödsoffer och sedan dess har nya offer skördats i det krigsläge som utvecklas i östra Ukraina. Minst 34 dödades och 30 skadades i de häftiga strider som rasade i och kring Slovjansk i måndags och tidigt på tisdagen (den 5-6 maj).
Stängningen av Donetsk flygplats i tisdags, ”på order av regeringen” [Kiev], enligt engelskspråkiga regeringsvänliga KyivPost, kan förebåda en stor truppinsats i denna miljonstad.
Regimens försök att återta kontrollen över åtminstone delar av östra Ukraina har ytterligare försvagat en statsapparat som redan innan var svag och splittrad. Den lokala polisen och kravallpolisen har antingen gått över eller håller sig helt passiva till de proryska gruppernas aktioner. Många av de soldater som regeringen har skickat vill inte heller bli indragna i några strider.
Det i sin tur gör att regeringen blir allt mer tvungen att luta sig mot beväpnade fascistiska ultranationalistiska grupper. De specialstyrkor som regimen nu ämnar sända till Odessa, för att ersätta de lokala polisstyrkorna, ska exempelvis baseras på de försvarsgrupper som formades på Maidantorget och som till stor del stod under högerextremisternas befäl. Med dessa ”specialstyrkor” i Odessa legitimerar regimen och Väst fascisternas våld och terror. Det är en provokation som riskerar att påskynda Ukrainas blodiga delning och ökar risken för att dagens inbördesstrider blir inledningen till ett storskaligt krig.
Massakern i Odessa har ställt uppgiften att bygga demokratiska försvarskommittéer för att organisera arbetarnas väpnade motstånd högst på dagordningen.
Regeringsoffensiven i östra Ukraina tycks ha som sitt främsta syfte att förhindra genomförandet av de folkomröstningar som de proryska grupperna i Donetsk och andra städer i östra Ukraina utlyst till den 11 maj. Men det är knappast troligt att regimen lyckas i sitt uppsåt och om man skulle lyckas skulle det ske till stor blodsspillan och till ett oerhört politiskt pris.
De närmaste dagarna kan i mångt och mycket komma att bestämma framtidsutsikterna för dagens Ukraina.
Efter Odessa och mot bakgrund av fortsatta strider i östra Ukraina har regeringen i än högre grad avskiljt sig från den ryskspråkiga befolkningen. Repressionen och den nationalistiska högerpolitiken har gett upphov till att kravet på separation eller långtgående självstyre (federalism) är på uppåtgående, vilket stärker de förhållandevis små proryska grupper som har ockuperat myndighetsbyggnader och som allt mer kommit att ta över det lokala styret.
Tyvärr finns inga starka socialistiska arbetarorganisationer som kan mobilisera arbetarna och omvandla den utbredda stämningen som finns och som formuleras i ”Varken Kiev eller Moskva” till enad kamp och försvar.
Gruvarbetarna i östra Ukraina har visserligen genomfört strejker under de senaste veckorna för höjda löner. Men arbetarklassen saknar en självständig organisering samt en politik som kan utgöra en annan attraktionspol och samla klassen till ett förenat motstånd mot såväl kapitalism, fascism och etnisk splittring som EU, USA och rysk imperialism.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Offensiv är i full solidaritet med de ukrainska antifascister och socialister, som exempelvis Borotba, som under extremt svåra omständigheter arbetar för att organisera en massrörelse som kan vända utvecklingen och skapa förutsättningar för en enad kamp för ett demokratiskt och socialistiskt Ukraina. ■
