Offensiv 265 - 970318

Våren 1917 – Sverige på randen av revolution

INGET ÅR i Sverige har varit så tumultartande och banbrytande som 1917. Året inleddes med att socialdemokratin splittrades i februari. En månad senare avgår högerregeringen ”Hungersköld” och i april restes upprorets fana runt om i Sverige. En representant för överklassen, greve Hugo Hamilton, skrev oroligt i sin dagbok den 22 april 1917 : ”Att man har en känsla av att en explosion kan inträffa när som helst”.

Artiklar av Per Olsson

Kraven på allmän och lika rösträtt, 8-timmars arbetsdag och omedelbar amnesti för alla politiska fångar restes runt om i landet.
För att sätta kraft bakom kraven uppmanades LO att använda sig av alla till buds stående kampmedel, inkluderat generalstrejk.
Ragnar Casparsson skriver i sin historik av LO att: ”Dessa krav återkom i massor av resolutioner från fackliga och politiska möten. Opinionsrörelsen blev under tryck av händelserna i Ryssland så stark, att man på många håll allvarligt räknade med en revolutionär utlösning av massornas missnöje”.
1917 inledde en revolutionär utveckling i Sverige. En revolution är inte en enda händelse eller handling, utan en serie av explosiva kamputbrott, politiska vändpunkter, hastiga stämningsförändringar och ständiga förskjutningar i styrkeförhållandena mellan klasserna. I Sverige var det en rad omskakande händelser som var för sig kunde utvecklats vidare mot att arbetarna grep makten, som man gjorde i Ryssland i oktober 1917. I slutet av 1918, under intryck av den tyska revolutionens utbrott och kejsardömets fall nås den svenska revolutionens höjdpunkt. Men innan dess hade stormklockorna hunnit klämta många gånger.
Sverige 1917-18 visade att det var genom masskamp som arbetarklassen kunde pressa fram förbättringar och vinna historiska erövringar som allmän rösträtt och 8-timmars arbetsdag.
Som vi beskrev i Offensiv nr 263 kom den svenska socialdemokratin att splittras i februari 1917. Högern i partiet hade redan året innan beslutat att driva ut vänstern, som främst bars upp av det socialdemokratiska ungdomsförbundet, Stormklockeförbundet. Vid splittringen förklarade ungdomsförbundets ledare Zeth Höglund att ”den socialdemokratiska ungdomsrörelsen är och förblir klasskampen, den revolutionära socialismen trogen”, därför hade man inget annat val än att försöka bilda ett nytt revolutionärt arbetarparti.
Ungdomsförbundet var det starkaste i Europa. Mellan 1915 och 1917 ökade förbundets medlemstal från 5 000 till 18 000, och förbundets veckotidning Stormklockan hade en upplaga på 25 000 (utan dagens tidningsstöd).
I maj 1917 bildas det nya partiet – Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Det nya partiet hade ca 24 000 medlemmar och bland annat tre dagstidningar, Norrskensflamman, Nya Norrland och Folkets Dagblad Politiken.
Det nya partiet rymde dock inom sig många skilda och motstridiga uppfattningar. Den största var ungdomsförbundet som gick i revolutionär marxistisk riktning, men det fanns också en grupp som snart återgick till socialdemokratin och en skara individer (även i ledande ställning) som var mer humanistiska än socialistiska. Dessa viljor hade förenats av sitt motstånd mot högersocialdemokratin, anförd av Hjalmar Branting, och inte bakom ett gemensamt politiskt alternativ. Detta och brist på kamperfarenheter, nationellt och internationellt, hämmade det nya partiets framväxt.
Samtidigt hade högersocialdemokratins inomkapitalistiska hållning ännu inte avslöjats och klargjorts. Det fanns fortfarande, bland flertalet arbetare, illusioner och förhoppningar knutna till Brantings socialdemokrater.
Det var inte som i vår tid. 1917 var socialdemokratin ett arbetarparti med borgerlig ledning, idag är man ett borgerligt parti och arbetare ser på socialdemokratin med andra ögon än man gjorde då.

Det nya vänsterpartiet hade alltså uppgiften att försöka vinna majoritet inom arbetarklassen. Tyvärr kom man aldrig att målmedvetet ta sig an den uppgiften.
Detta gjorde att man inte fullt ut lyckades stärka partiets ställning under 1917, trots goda förutsättningar. Inte bara under våren utan främst efter oktober då Brantings socialdemokrater, för första gången kommit med i en regering (en borgerlig koalition ledd av s k liberaler). Från november 1917 hade man även stor draghjälp av bolsjevikernas exempel och arbetarnas revolution i Ryssland.
Om det socialdemokratiska vänsterpartiet kunnat förenas bakom en gemensam strategi och ett klart socialistiskt program under 1917-18 hade man kunnat erövra ett avgörande inflytande inom arbetarklassen. Detta skulle ha möjliggjort den socialistiska revolutionens seger i Sverige.
Alla politiska oklarheter till trots fanns i det vänstersocialdemokratiska partiet flera av den svenska arbetarrörelsens främsta kämpar och propagandister. Deras självuppoffrande kamp är ett föredöme.
Sverige var inte direkt indraget i första världskriget, en världsbrand som inleddes 1914 och avslutades 1918. Men också i detta land födde kriget nöd och dyrtider. Från maj 1914 till maj 1918 ökade levnadskostnaderna för en vanlig arbetarfamilj med 119 procent. Under 1917 uppstod brist på nästan allt och priserna ökade snabbt. Allt medan spekulanterna och de s k gulaschbaronerna berikade sig.
Torsten Nilsson (sedermera socialdemokratisk minister) berättar i sina memoarer följande om livet 1917-18: ”Ransoneringen av dagligvaror fungerade illa. Tillgång på bröd sjönk till hälften av det normala. Kött, fläsk och potatis försvann ur marknaden. Det påstods att svenska folket icke sedan hungeråren på 1860-talen upplevt en sådan vinter ... Kosthållet i vårat hem bestod ofta av kålrötter, men även foderbetor, när potatisen tröt. Visst kunde man tala om nöd”. (Ur Torsten Nilssons Lag eller näve).
På våren 1917 exploderade missnöjet, först i Västervik och sedan från Malmberget i norr till Ystad i söder (se separat artikel).
”Det mest otvivelaktiga kännetecknet för en revolution är massornas direkta ingripande i historiska händelser”, skrev Leo Trotskij i sitt monumentala verk om den ryska revolutionens historia. I april 1917 gick massorna i Sverige ut på gatorna för att inte bara protestera mot den gamla ordningen utan också för att försöka skapa en ny ordning. Det som kallas hungermarscher var ett led i arbetarnas strävan att själv ta över livsmedelsförsörjningen och få till stånd prissänkningar på basvarorna. Dessutom var kampen i högsta grad politisk, vilket resolutionen från Västervik visade. Kravet på storstrejk, som främst drevs av vänstersocialdemokrater inom fackföreningsrörelsen, vann gehör och i bland annat Ådalen bildades även arbetarråd.
LO-ledningen och högersocialdemokraterna var livrädda för kravet på generalstrejk, en generalstrejk i detta läge skulle ha haft en enormt radikaliserande effekt.
Massorna var i rörelse. På 1 maj i Stockholm demonstrerade 100 000 till 200 000 människor, sannolikt den största politiska manifestation som någonsin genomförts i detta land om man ser till befolkningstalet.

Civilministern von Sydows ord om att: ”Vi inte kan lita på trupperna är det svåra i den här situationen” kan illustrera den härskande klassens bryderi. I många av landets städer marscherade soldaterna tillsammans med arbetarna i livfulla demonstrationståg.
”Leve revolutionen” skanderade 200 soldater från Hälsinge regemente när de tågade på Gävles gator. I Västerås förbrödrade sig Aseas arbetare med militären under ropen ”Leve ett kommande svensk soldat- och arbetarråd. Leve socialismen”.
I Stockholm trotsade 200 värnpliktiga överkommendantens uttryckliga order om att de var förbjudna att gå på ”socialistmöten”. Försvarsledningen litade minst av allt på trupperna i huvudstaden, förband från landsorten fick sändas till Stockholm under 1917.
Stormklockeförbundet hade en lång tradition av kamp mot militarismen och arbete bland värnpliktiga. I april bildade man Föreningen Soldater och Arbetare, som fick lokalavdelningar på de flesta större regementsorter.
De blodiga händelserna och gatustriderna i Stockholm den 5 juni blev en tillfällig kulmen på det kampuppsving som inleddes i april. Den dagen gick polis och militär till besinningslöst angrepp mot en demonstration som anordnats till stöd för kravet på allmän och lika rösträtt.
Efter juni riktades intresset mot höstens riksdagsval (till andra kammaren). Ett val som blev ett enormt bakslag för högern (den tidens moderater) och en framgång för högersocialdemokratin (230 000 röster) och borgerliga liberaler. Det vänstersocialdemokratiska partiet fick 60 000 röster och elva mandat. Valet genomfördes inte med allmän rösträtt och detta missgynnade självfallet det nya partiet.
Det socialdemokratiska vänsterpartiet gjorde bra resultat i Norrbotten, Ådalen och exempelvis i Västervik, däremot gjorde man ett katastrofval i Stockholm. Mycket tack vare att partiet där satsat på Carl Lindhagen som sin huvudkandidat och valkampanjen bedrevs som en personkampanj. Lindhagen kan beskrivas som en färgstark politisk vilde med vänsterförtecken, han var absolut inte marxist.

Valet var dock bara ett ögonblick i historien. Under 1918 spred sig missnöjet och otåligheten. Casparsson kallar det året för ”orons och stridens år”.
På hösten bröt en ny strejkrörelse fram. Samtidigt publicerar det vänstersocialdemokratiska partiet sitt manifest ”Fram för den socialistiska republiken”. Med förnyad kraft restes kravet på storstrejk, LO-toppen och högersocialdemokratins ledning tvingades t o m hålla ett extra möte i november 1918 för att försöka komma fram till något som kunde lugna ner massorna, snabbt sydde man ihop en uppgörelse med liberalerna om införande av allmän och lika rösträtt. Högern och arbetsgivarna såg inget annat val än att acceptera detta, senare fick man också gå med på att 8-timmars arbetsdag infördes.
Det var omvändelse under galgen som inte skulle ha kommit till stånd utan den revolutionära masskampen 1917-18. Men helt lugnt blev det inte. Kritiken var omfattande emot att exempelvis rösträttsåldern höjdes till 27 år och att högersocialdemokraterna sålt ut kravet på republik.

”Till kamraterna i vapenrocken”

”TILL SOLLEFTEÅ! Till våra kamrater i vapenrocken”. Med detta stridsrop startade en av Ådalens många hungerdemonstrationer våren 1917.

Bara några dagar efter händelserna i Västervik var Ådalen i uppror. Arbetarna gick i strejk och demonstrationerna avlöste varandra.
Det började den 21 april i Härnösand och dagen efter demonstrerade 3 000 i den närbelägna staden Kramfors och den 24 april lades allt arbete ned i Ådalens sågverk och fabriker. Demonstrationståget startade tidigt på morgonen och till slut var man kanske så många som 7 000. Arbetarna tågade till tonerna av ”Arbetets söner” och under ropet ”leve revolutionen”. Målet var att marschera till regementsstaden Sollefteå, som låg fyra mil bort, och förena sig med ”kamraterna i vapenrocken”.
Nu kom man aldrig så långt som till Sollefteå, marschen avbröts i det lilla samhället Nyland där vänstersocialdemokraten Albert Viksten, som då var tidningen Nya Norrlands reaktionssekreterare, lyckades kyla ned stämningarna och avleda rörelsen. Viksten agerade på uppdrag av Ivar Wennerström, en vänstersocialdemokratisk riksdagsmän, som var på tillfälligt besök hos vänstern och det nya partiet.

Frige Anton Nilson
Wennerström var i själ och hjärta en högersocialdemokrat, han hade i riksdagen lovat statsministern att göra allt för att lugna ner Ådalens arbetare. Rädslan för att splittras medförde att maningarna till lugn och besinning, särskilt med tanke på att de kom från det nya partiet, vann gehör. Vad som också spelade in var att arbetarna i Ådalen visste med sig att ensamma kunde de inte besegra den härskande klassen. Upproret behöver förberedas och planeras, vilket inte är möjligt utan ett revolutionärt arbetarparti.
Men stämningen i Ådalen var förbittrad och revolutionär. Den 1 maj demonstrerade 10 000 arbetare utanför centralfängelset i Härnösand (staden hade 1917 inte mer än 9 000 invånare) och krävde Amaltheamannen Anton Nilsons frigivning, vilket skedde senare på hösten.
Ådalens många hungermarscher tvingade handlarna att sänka priserna och i källarutrymmena hittades potatis som gömts i syfte att öka bristen och därmed stegra priserna.

”Utlys storstrejk”

”TILL SVERIGES arbetare” var namnet på det manifest som antogs på det socialdemokratiska vänsterpartiets första kongress i maj 1917.
Manifestet var skrivet av metallarbetaren Uno Grehn, som spelat en tongivande roll i kampen i Västervik månaden innan.
Vi publicerar ett utdrag från detta aktionsprograms manifest för masskamp:
” Sveriges socialdemokratiska vänsterpartis kongress... har beslutat uppmana landssekretariatet (LOs ledning) – i samarbete med övriga fackliga och politiska huvudorganisationer – att ställa sig i spetsen för en allmän arbetsnedläggelse i och för genomförandet av dessa krav:
1. En allmän löneförhöjning och åtta timmars maximal arbetsdag. Utse kontrollnämnder på arbetsplatserna för att bevaka arbetarnas intressen.
2. Lika och allmän rösträtt för män och kvinnor, första kammarens avskaffande och kungamaktens avskrivning.
3. Amnesti åt Amaltheamännen samt alla politiska fångar, inberäknat offren för hungerdemonstrationerna.
(...)
Vi uppmanar arbetarna på varje arbetsplats att omedelbart bilda lokala arbetarråd, representerande platsens demokratiska folkelement, för att handha den lokala ledningen av massaktionen.
Vi uppmanar slutligen arbetarna att lita helt och fullt till sin egen kraft, ihågakommande den nu mer än någonsin levande sanningen att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk.”

Västervik i uppror

DEN 16 april 1917 meddelades från Västervik att: ”Samtliga arbetare har idag lämnat arbetet och till de kommunala fördelningsmyndigheterna framfört krav på kraftigare åtgärder mot livsmedelsbristen”.

Arbetarna i Västervik hade revolterat och krävde mer än ”kraftiga åtgärder mot livsmedelsbristen”. Krav ställdes på höjda löner, 8-timmars arbetsdag, skattebefrielse för alla som tjänade mindre än 3 000 kronor och man uppmanade landets arbetare att, ”eventuellt med arbetsnedläggelse”, följa exemplet från Västervik. Kraven hade antagits samma dag av ett stormöte, som samlat 2 000 personer.
Västerviksarbetarnas aktion gav snabbt resultat. Mjölpriset sänktes från 12 till 8 öre per kilo, de lågavlönade fick billigare ved, fler ransoneringskort sändes i ilfart till Västervik. Stadens handlare insåg att förhandlingsläget inte var till deras fördel. Sigurd Klockare skriver i sin bok Svenska revolutionen 1917-18 att: “När t ex stadens vedhandlare uppvaktades och såg att förhandlingsdelegationen räckte ut på gatan och fyllde denna så långt man kunde se, så accepterade han omedelbart... Förhandlingarna hos mejeriets och brödbyråns föreståndare lär ha gått lika smärtfritt”.
Västerviksarbetarna utsåg senare en femmannakommitté som skulle se till att kraven efterlevdes. I denna kommitté satt aktivister från såväl LO-anslutna fack som syndikalister. Syndikalisterna samlade vid denna tid många radikala arbetare, under 1917 ökade man antalet medlemmar från nära 10 000 till över 15 000. LO:s medlemstal ökade under samma tid från 141 000 till 186 000. Två av fem medlemmar i kommittén var dessutom medlemmar i det nya vänstersocialdemokratiska partiet.

Spreds som löpeld
Exemplet från Västervik spred sig som en löpeld över Sverige. Mellan den 16 och 28 april förekom strejker, hungerdemonstrationer och tvångsköp i Ådalen, Hudiksvall, Tranås, Karlstad, Kalmar, Borlänge, Linköping, Västerås, Norrköping, Stockholm, Lund, Malmö osv.
Ä ven de andra aktionerna var framgångsrika. I exempelvis Karlstad utverkade 400 fabriksarbetare billigare potatis och servering av varm mat i fabrikerna.
Innan Västervik hade en segerrik strejk från järnbruksarbetarna, med början i Domnarvet den 20 mars, börjat slå hål på den s k borgfredspolitiken (Brantings samförståndspolitik med borgarna). Kvinnorna gick i främsta ledet. Redan den 12 april demonstrerade 200 kvinnor i Söderhamn för bättre försörjningsvillkor. Den 19 april samlades 1 500 kvinnor i Borlänge för att tåga till brödbyrån. På det efterföljande mötet i Folkets Hus antog de en resolution som förklarade: ”Ska hungerpiskan vina över oss och våra barn, kan vi inte längre svara för de åtgärder som kan komma att vidtagas. Exempel finns från vår granne i öst att genom kraftiga åtgärder kan livsmedelsbristen avskaffas”. I exempelvis Malmö tvingade kvinnorna livsmedelsnämnden att skaffa fram potatis för utförsäljning på torget.
Potatisen var en verklig bristvara. På ett halvår tredubblades priset och den potatis som fanns var knappt ätbar. I mars 1917 skrev Dagens Nyheter att det rådde brist på potatis i hela landet och i april finns ingen potatis att få i Stockholm.

Bly istället för bröd
DET GAVS många exempel på vad borgarnas ”lag och ordning” innebar under 1917. Det var bly istället för mat. Ön Seskarö, strax söder om Haparanda, ockuperades till och med av militären i slutet av maj.

”Folket var helt enkelt desperat. Det fanns ingen annan mat än kålrötter som osade från varje kåk”, så beskivs situationen på Seskarö våren 1917 av en ung sågverksarbetare.
Den 25 maj samlas därför 300 arbetare och beslutar att kollektivt införskaffa mat. De skulle hämta bröd hos bagarna och full betalning skulle erläggas. Till saken hör att öns båda bagare hade betydande brödlager och åtminstone en av dem brukade sälja sitt överskott i Haparanda. Dagen därpå bröt man sig in i J O Erikssons bagare. Från hans lager införskaffades bröd som man betalade för.
Myndigheterna svarade med att skicka ut en polispatrull som hade order att arrestera några namngivna arbetare, som utpekats som ledare för denna massaktion. Arbetarna svarade att de genomfört en kollektiv aktion, som ingen enskild skulle straffas för.
Polisen insisterade dock att de misstänkta skulle förhöras en och en. Förhören utfördes i bagare J O Erikssons gård, myndigheterna dolde inte på vems sida man stod. Efter några timmar hade 1 000 personer samlats utanför den gård där förhören hölls. Kravet var entydigt: ”Vi vill ha ut våra kamrater”. Samtidigt hade militär tillkallats för att bevaka demonstranterna.
Slagorden gjorde det omöjligt att fortsätta förhören, de avbröts och några förklarades häktade. Demonstranterna beordrades gå hem. När så inte skedde gick militären till angrepp. ”Befälhafvande officer framryckte då i samlad trupp med fällda bajonetter mot folkmassan, som torde hafva uppgått till omkring ettusen personer och bestående af män, kvinnor samt en hel hop av minderåriga barn. Genom denna åtgärd vek massan ytterligare några steg bakåt men stannade ånyo. En hel massa civila karlar kastade sig nu öfver militären och frånryckte dem med våld gevären”, skrev kronofogden i sin rapport. (Ur S Klockare Svenska revolutionen 1917-18).
Militären avväpnades, men ett par arbetare skottskadades.
Efter denna händelse ockuperades ön av 500 soldater. Enligt myndigheterna var det ”pålitligt manskap” som sändes ut.
Med hot och löften lyckades statsmakten förmå arbetarna på Seskarö att lämna över vapnen. Den 6 juni lämnade trupperna ön och ockupationen var upphävd.