På randen till ett större krig
Sharons försök att militärt underkuva det palestinska upproret kan inte lyckas

Utvecklingen i Mellanöstern tog ytterligare ett skälvande steg mot krig med den israeliska militärens första invasion någonsin av de PA-kontrollerade områdena (Palestinska administrationen) måndagen den 15 april. Även om de israeliska stridsvagnar som dundrade in på tre områden av Gaza-remsan återvände till Israel inom 24 timmar, representerar denna handling en upptrappning av spänningarna i regionen till en kvalitativt ny nivå.

av Kevin Simpson

En sådan aktion skulle i vilken annan del av världen som helst betraktas som en krigshandling.
Som Gerald Butt kommenterade i Middle East Economic Survey: ”…listan på sammanstötningar kommer att växa då israelerna och palestinierna fortsätter en konflikt som är ett krig, fast under annat namn”.
Den ökade hårdheten i de militära aktioner som genomförs av den israeliska militären indikerar en förändring i taktiken från den israeliska härskande klassen. Det har lett till en motsvarande reaktion från mer extrema palestinska grupper som Hamas, med upptrappade självmordsbombningar inne i Israel och användandet av granatkastare mot israeliska bosättningar och städer. Detta har lett till en hårdnande attityd på de bägge nationella sidorna och det öppnar vägen för en fortsatt vålds- och spänningsspiral. De tre senaste veckornas händelser har ännu tydligare avslöjat det omöjliga i en verklig lösning på det palestinska folkets nationella strävanden under kapitalismen.

Hat mot USA
Talet från representanter för EU-länderna, de jordanska och egyptiska regimerna – och t o m från USA-imperialismen – om att återuppta förhandlingar mellan de palestinska myndigheterna och Sharons regering kolliderar våldsamt med de palestinska massornas egna erfarenheter. Ovanpå detta finns den växande känslan bland de arabiska massorna av att USA-imperialismen, trots dess tillrättavisningar av Sharon-regeringen, i själva verket stödjer den israeliska härskande klassens mordiska kampanj för att krossa den senaste intifadan. Under ytan i regionen finns en enorm reservoar av hat mot USA-imperialism som kan explodera när som helst.
Sharon bedrev sin valrörelse för valet till premiärministerposten på grundval av parollen ”Fred genom säkerhet”. Hans PR-rådgivare försökte framställa honom som en nationens välvillige fader – en stark man med modet att åstadkomma fred. Det stod emellertid klart att han, p g a misslyckandet för Osloavtalet och utvecklingen av intifadan samt hans beroende av högerextrema och reaktionära israeliska partier i regeringen, sannolikt skulle inta en betydligt mer repressiv attityd till det palestinska upproret.

Silkeshandskarna av
Silkeshandskarna åkte av bara några dagar efter bildandet av den nationella samlingsregeringen. Detta signalerades av att Sharons villkor för några förhandlingar över huvud taget var att ledningen för den palestinska administrationen måste upphöra med allt våld (och vidta åtgärder mot ”terrorism”) samt acceptera att förhandlingarna inte skulle vara bundna av tidigare överenskommelser.
Den israeliska härskande klassens taktik är att genom ekonomiska och militära åtgärder försöka krossa det palestinska upproret. De vill tvinga en besegrad palestinsk administration – möjligen med en annan och mer följsam ledning – till förhandlingsbordet, där den som en besegrad motståndare skulle tvingas acceptera kapitulationsvillkor tunt förklädda till ett nytt ”fredsavtal”. I detta skulle också ingå en geografiskt uppsplittrad och försvagad palestinsk ”stat” omringad av israeliska militärbaser och genomkorsad av Israel-kontrollerade vägar som, vilket händelserna nyligen har visat, kan användas för återockupation på ett ögonblicks varsel.
Ett ”Palestina” av detta slag skulle vara totalt beroende av Israel för handelsutbyte och vattenförsörjning. En sådan statsbildning skulle i själva verket inte på något som helst sätt utgöra en självständig palestinsk stat, utan skulle vara en rad utblottade, torkdrabbade fångläger där de palestinska massorna skulle dumpas, vaktade av den israeliska militären utifrån och kontrollerade av en korrupt palestinsk administration inifrån.

Splittrande belägring
Den fysiska belägringen av palestinska städer och byar splittrar upp det ynkligt lilla territorium som avträtts till den palestinska administrationen ytterligare, och lamslår alla kommunikationer och all ekonomisk aktivitet. Den israeliska militären har t ex låtit gräva en skyttegrav som fullständigt inringar den palestinska staden Ramallah, och som på sina ställen förstärkts med stora fästningsvallar av jord. Det har gjort 60 000 palestinier till fångar i staden och har förhindrat ytterligare 160 000 i grannskapet att ta sig till och från staden.
Den israeliska militärens agerande innebär i själva verket att de områden som kontrolleras av den palestinska administrationen har delats upp i ytterligare 60 smådistrikt. Den överväldigande majoriteten av palestinierna är förhindrade att resa mellan dessa smådistrikt. Fattigdomen har brett ut sig med rekordfart – denna belägring har orsakat ekonomiska förluster på över 2 miljarder dollar (20 miljarder kronor) för den palestinska ekonomin och har medfört att arbetslösheten skjutit i höjden till 48 procent.
Militärt har den israeliska härskande klassen intagit ståndpunkten att inte bara reagera på direkta attacker, utan också vidta offensiva åtgärder i förebyggande syfte.
Detta har bl a inneburit bombandet av en syrisk radaranläggning i Libanon efter att Hizbollah bombat mål i norra Israel. De har trappat upp användandet av lönnmord och av kidnappningspatruller för att tillfångata eller eliminera palestinier i områden som kontrolleras av den palestinska administrationen.
De har använt sig av tung bombning med hjälp tanks och artilleri för att ödelägga städer i områden de misstänker har härbärgerat folk som attackerat israeliska mål med granatkastare. Denna politik kulminerade i invasionen av de delar av Gaza-remsan som står under den palestinska administrationens kontroll.
De israeliska tanksens abrupta reträtt från sina ställningar efter omfattande påtryckningar från USA, har emellertid öppnat upp stora sprickor inom Israels härskande klass. Den israeliske befälhavare som gjorde uttalandet att den israeliska försvarsmakten kan förbli där i ”dagar, veckor eller månader” har kritiserats av talespersoner för Sharon-regeringen för att ha missförstått sina order. Israelska generaler har reagerat med ilska mot vad de uppfattar som ytterligare en förödmjukande reträtt för armén från dess fastslagna ståndpunkt att ta itu med varje som helst attack mot Israel på ”skarpast möjliga sätt”, denna gång enbart för att behaga Israels uppbackare – USA. Resultatet av detta fiasko är att Sharons position i förhållande till de reaktionära judiska partier som är en del av hans regering, har försvagats. De har argumenterat att han inte är beredd att ta itu med det palestinska hotet p g a påtryckningar från USA.
De palestinska massorna kommer att betrakta denna återockupation som en bekräftelse på det faktum att om USA verkligen vore intresserat av palestinsk nationell befrielse, så skulle man kunna tvinga Israel till mycket större eftergifter.

Dömt att misslyckas
Samtidigt som den israeliska härskande klassens försök att militärt krossa intifadan är dömt att misslyckas, har de extrema palestinska gruppernas taktik, som t ex Hamas, med bombattacker på civila israeliska mål och t o m granatkastarattacker mot israeliska städer drivit massan av den judiska arbetarklassen i Israel i armarna på de mest reaktionära högerpartierna. Socialister opponerar sig mot sådana aktioner genomförda av enskilda individer, oavsett hur heroiska dessa aktioner än uppfattas som av palestinska aktivister.
Det pågår en växande debatt bland palestinska aktivister om hur intifadan ska tas framåt. Den massrörelse som fanns i början har under de senaste månaderna ersatts av ett ökat antal individuella attacker som genomförs av små grupper av beväpnade palestinier.
Detta har lett till ett växande missnöje bland bredare skikt av de palestinska massorna, därför att den israeliska militären tar till skoningslösa vedergällningsåtgärder utan att intifadan tar några avgörande steg framåt. Den palestinska ledningen är tvungen att ta detta med i beräkningen.
Marwan Barghouti, ledare för Arafats Fatah-rörelse på Västbanken och nära förknippad med de halvautonoma militära Tanzeem-enheterna, tillkännagav nyligen en ändring av namnet på intifadans ledning från Nationella islamska ledningen till Intifadans Folkkommitté och uppmanade till fler ickevåldsmassprotester.
Denna kosmetiska förändring förbigår dock den centrala fråga som ställs i samband med kampen för de palestinska massornas verkliga nationella befrielse.
Ett strategiskt mål för denna kamp är att splittra den judiska arbetarklassens nuvarande stöd i Israel till den israeliska regimens fortsatta förtryck av de palestinska massorna.
Samtidigt som intifadan behöver vara beväpnad för att kunna försvara sig själv, är den centrala frågan den politiska taktik som behövs för att försvaga den sociala grunden för det stöd som den israeliska regimen har. Det kan bara genomföras genom att samhällets klasskaraktär avslöjas.

Osloavtalets misslyckande
Detta kan göras genom att producera material som förklarar att den enda vägen ur de blodiga kretsloppen i regionen skulle vara att uppfylla det palestinska folkets nationella strävanden.
Sådana material skulle förklara att det USA-uppbackade, kapitalistiska Osloavtalet inte lett till verklig fred på grund av klassintressena hos de parter som förhandlat fram avtalet, både på den israeliska och den palestinska sidan.
Ett resultat av detta är att den israeliska arbetarklassens oro för sin säkerhet förblivit olöst. Det skulle beskriva hur förhållandena för den israeliska arbetarklassen har försämrats under och efter Osloavtalet som ett resultat av de sociala och ekonomiska attackerna från de israeliska storföretagens politiska representanter. Förhållandena för palestinierna har i sin tur försämrats väsentligt under den korrupta PA-ledningen.

Värnpliktiga dödas
Misslyckandet för Osloavtalet att svara upp till det palestinska folkets nationella strävanden leder nu till att israeliska värnpliktiga dödas vid fronten medan storföretagarna gör enorma vinster.
Dessa idéer kan kopplas till behovet av att fälla kapitalismen i regionen och till byggandet av ett socialistiskt alternativ som skulle frigöra regionens resurser för att avskaffa fattigdomen en gång för alla och garantera nationella rättigheter åt alla folken.
På denna grund skulle arbetarrepresentanter på båda sidorna av de nationella skiljelinjerna kunna förhandla fram ett genuint avtal i linje med intresset hos massorna i hela regionen.
Den israeliska härskande klassen kommer inte att lyckas med sin förändrade taktik. Historien har gång på gång visat att militär styrka – hur överväldigande den än är – i slutändan inte räcker för att krossa en massrörelse från en förtryckt nationell minoritet som kämpar för befrielse.
Förhoppningarna om att ökat förtryck kommer att tvinga de palestinska massorna att störta den nuvarande ledningen för den palestinska administrationen och ersätta den med en mer moderat ledning, är villfarelser hos en israelisk härskande klass som saknar verklighetsförankring. Det fortsatta användandet av väpnat våld och det ökande antalet dödsoffer på den israeliska sidan, utan att någon lösning finns i sikte, kommer dessutom så småningom att börja öppna upp en skarp splittring bland judarna i det israeliska samhället, vilket kommer att undergräva den nationella enighet som för närvarande verkar finnas.
Israels härskande klass har under de rådande omständigheterna inget alternativ. Dess makt och prestige hotas av de förändrade styrkeförhållanden som den andra intifadan representerar. Den har signalerat att de palestinska massorna inte längre är beredda att godta det sken av självständighet som blev följden av Osloavtalet och att de är beredda att kämpa till döds mot avtalet och till stöd för verklig nationell och social befrielse.
De palestinska massorna är för närvarande beredda att stå ut med Arafats ledning så länge som denna inte opponerar sig mot kampen för att besegra den israeliska militärens ockupation. Militär maktutövning driver helt enkelt de palestinska massorna till att ännu hårdare hålla fast vid idén om fortsatt kamp för verklig befrielse och verkligt oberoende.

Strategisk betydelse
Detta är något som Israels härskande klass aldrig kommer att gå med på och som USA-imperialismen inte kommer att godta på grund av regionens strategiska betydelse och de enorma oljereserver som finns där.
Det skulle innebära slutet på deras ekonomiska och militära dominans över regionen och skulle öppna vägen för antiimperialistiska massrörelser som skulle störta arabregimerna i Mellanöstern.
Det är denna motsättning som utgör den grundläggande drivkraften i utvecklingen i riktning mot ett mer omfattande israeliskt-arabiskt krig.
USA-imperialismen kommer trots detta att försöka pressa arabregimerna och den israeliska härskande klassen till att inte gå i krig. Detta därför att effekterna av ett krig också kan leda till en mer instabil situation i regionen – och möjligen också i resten av den nykoloniala delen av världen.
Många arabregimer förlitar sig på USA för ekonomiskt och politiskt stöd. Ställda inför massprotester från sina egna befolkningar som kan hota deras fortsatta styre kan de emellertid komma att hamna i den situationen att de inte har något alternativ till att dras in i konflikten.
Ståndpunkten i Bush-administrationens Mellanösternpolitik är att huvudorsaken till instabilitet i regionen är den fortsatta existensen av Saddam Husseins regim, snarare än den israelisk-palestinska konfliktens blödande sår.
Den försöker sätta samman en ny version av den allians av arabländer som USA grundade sin invasion av Kuwait och Irak på, i samband med Gulfkriget. Situationen i världen och i Mellanöstern har emellertid förändrats enormt mycket sedan dess. Det har utvecklats omfattande antiimperialistiska stämningar i regionen. Den saudiarabiska dagstidningen al-Watan uttryckte det nyligen med orden:
”Återupplivandet av Gulfkrigskoalitionen är som att försöka sälja varor vars bäst före-datum för länge sedan gått ut.”

Konflikthärdar
Det finns ett antal konflikthärdar som skulle kunna utlösa en ny, mer utbredd konflikt. En krönikör i Kairodagstidningen al-Ahram skriver:
”Kollapsen för fredsprocessen har fört hela regionen farligt nära randen till ett krig, inte som följd av medvetna beslut utan som ett resultat av att situationen, även p g a misstag, utvecklats bortom all kontroll.”
Ytterligare attacker av Hizbollah mot Israels norra gräns kan leda till en mer beslutsam vedergällning av israelisk militär mot syriska mål i Libanon, vilket kan tvinga den nya syriska ledaren Barshar att skrida till handling. Militärmanövrer genomförda av den irakiska regimen nära den jordanska gränsen kan leda till att det israeliska flygvapnet svarar med vedergällningsbombningar av Irak.
Även fortsatt brutal repression mot intifadan och ytterligare israelisk militär återockupation av palestinskadministrerat territorium kan leda till okontrollerbara demonstrationer i olika arabländer som kan bli förebudet om en mer utbredd konflikt. De mest reaktionära bosättarna på ställen som Hebron kan komma att fara fram som galningar och massakrera palestinsk lokalbefolkning.
En oavbruten rad av sådana händelser skulle kunna leda till att den israeliska regeringen tar till strategin med ensidigt avskiljande (se CWI-uttalandet "Mellanöstern i lågor") som kan resultera i en situation av inbördeskrig i Israel självt mellan palestinier och israeliska judar. Även om fredsförhandlingarna i det läget skulle återupptas, skulle dessa inte kunna erbjuda någon lösning på de problem som regionen står inför, och de skulle leda till nya konflikter.

Svara på farhågor
Det finns inom bägge nationaliteterna, men i synnerhet bland israeliska judar, ett enormt socialt tryck för att ena nationen mot ett yttre hot. Detta pressar genuina aktivister till att ge upp klasståndpunkten. Men det är just under krigsförhållanden som en socialistisk ståndpunkt är nödvändig som enda sättet att få slut på slakten och erbjuda en utväg som kan tillgodose de palestinska massornas nationella ambitioner och ge ett svar på de israeliska judarnas farhågor beträffande deras säkerhet. I det inryms kravet på störtandet av såväl den israeliska kapitalismen som den nuvarande palestinska administrationen och de korrupta och odemokratiska arabregimerna och bildandet av en socialistisk federation i Mellanöstern – inrymmande ett socialistiskt Israel och skapandet av en verkligt självständig socialistisk palestinsk stat.

Tillbaka till sidans topp