”Vem är vem” om
svenska rasister

Det mest uppseendeväckande och avslöjande i Stig Larssons och Mikael Ekmans nyutkomna bok Sverigedemokraterna – Den nationella rörelsen är andelen ledande sverigedemokrater som är dömda för brott – hela 23 procent. Jämför detta med den högsta siffra som man kan finna för invandrare (SD:s hatobjekt nr 1): 12 procent.

Detta gör att SD-ledningen inte bara slår kategorin ”invandrare” med hästlängder i fråga om att begå brott, utan som också gör SD det i särklass mest brottsbelastade partiet i svenskt politiskt liv.
Boken beskriver på ett ypperligt sätt Sverigedemokraternas politiska rötter och historia, som går ända tillbaka till de klassiskt fascistiska och nazistiska partierna i Sverige under 1930- och 40-talet. Därefter beskrivs hur den svenska högerextremismen under efterkrigstiden reduceras till udda promillesekter i politikens vildmarker (p g a av det ihållande ekonomiska uppsvinget och välfärdsbygget, som effektivt underminerade jordmånen för högerextrem missnöjespolitik). Det är med speciell tjusning man kan läsa om hur den svenska extremhögern tvingades gnissla tänder över vänsteruppsvinget på 1960- och 70-talet.

Övervintrade fascister
Något av det mest intressant i Sverigedemokraterna är hur ”det gamla gardet” av övervintrande svenska fascister i slutet på 1970- och under 1980-talen lyckas föra rörelsen i arv till en helt ny generation unga rasister och fascister – ofta men inte alltid rekryterade ur de framväxande rasistiska skinnskallegängen (dock saknas en beskrivning av de bakomliggande orsakerna i form av kapitalismens växande strukturella kris fr o m mitten på 70-talet och välfärdsbyggets avstannande och nedmontering på 80- och 90-talet).
I boken visas hur Sverigedemokraterna har sina direkta rötter i BSS (Bevara Sverige Svenskt), en rasistisk enfrågeorganisation grundad i början av 1980-talet av Leif Zeilon (senare Eriksson), med ett förflutet i det gammelnazistiska Nordiska Rikspartiet, som runt 1986-87 ombildas till Sverigepartiet.
Partiet försökte, bl a med hjälp av rasistiska och hotfulla flygbladsutdelare, under en period göra Stockholms Central till en ”invandrarfri zon”, men demoraliserades och stoppades effektivt av dåvarande Stoppa rasismens mångdubbelt större motdemonstrationer. Leif Zeilon/Eriksson återkommer senare som en av grundarna av Sverigedemokraterna.
Boken styrka ligger i hur den lyfter fram SD:s karaktär av fascistiskt anstruket rasistparti. Den beskriver också väldigt bra och åskådligt hur det vimlar av aktiva medlemmar i SD med hur mycket kopplingar som helst till öppna naziorganisationer (trots partiledningens försök att putsa fasaden utåt). Framförallt SD:s ungdomsförbund beskrivs med rätta som en plantskola för högerextrema terrorister som senare gått över till alla möjliga öppet fascistiska och nazistiska organisationer.
Svagheterna med boken är i mitt tycke att motdemonstrationer mot fascistiska och rasistiska manifestationer ibland avfärdas som ett inte verksamt motmedel – trots beskrivningarna både av hur Sverigepartiet besegrades genom motdemonstrationer på 80-talet och av hur Sverigedemokraternas 30 november-marsch 1991 stoppades av tusentals motdemonstranter.

Väl läsvärd
Låt er dock inte avskräckas av det gott folk, Sverigedemokraterna är ändå en väl läsvärd ”Vem är vem”- och ”Vad är vad”-guide om svensk högerextremism, och framförallt en krönika över dess historia, traditioner och metoder. Kampalternativet får vi själva stå för.

Christer Rydén

Tillbaka till sidans topp