”Inget svenskt stöd till krig mot Finlands arbetare”
85 år sedan Sveriges arbetare kämpade mot svenskt deltagande i överklassens krig

Det är i dagarna 85 år sedan starten av det finska inbördeskriget och den stora strid för och emot svenskt stöd till de finländska borgarnas klasskrig som rasade i Sverige.

Finland, som dessförinnan varit en del av det gamla stormakts-Sverige, var sedan 1809 ett storfurstendöme under den ryske tsaren. Den finländska överklassens s k aktiviströrelse för Finlands frigörelse hoppades särskilt efter det första världskrigets utbrott 1914 kunna uppnå sitt mål genom en militär intervention från Tyskland och Sverige.
Något ”frihetskrig” mot Ryssland kom dock aldrig att utkämpas, då Lenins sovjetregering efter oktoberrevolutionen 1917 utan vidare gav Finland fritt i enlighet med bolsjevikernas principer om nationell självbestämmanderätt.
I stället utbröt den 28 januari 1918 ett skoningslöst inbördeskrig i Finland, där generalen Gustaf Mannerheims vita armé med stöd av tyska trupper och svenska frivilliga, officerare skulle krossa den finska arbetarklassen i blod – medan den ryska sovjetregeringen förhindrades att gripa in på de finska arbetarnas sida genom Tysklands ockupation av Ukraina och villkoren i den förödmjukande freden i Brest-Litovsk.
Samtidigt var ”Finlands sak” en het angelägenhet även för Sveriges överklass. Kungahuset och den tyskvänliga högern med dess ”nationalhjälte” Sven Hedin som galjonsfigur drömde om att återupprätta det förlorade svenska stormaktsväldet. Genom ett svenskt deltagande i kriget hoppades de vinna både nationell ära och Finlands – eller i varje fall Ålands – återförening med Sverige i någon form – t ex genom ett statsförbund. Mot svenskt deltagande på den ”vita”, tysk-finska sidan i kriget förde vänstern i den svenska arbetarrörelsen en hård och delvis framgångsrik kamp, med brett stöd i den svenska arbetarklassen.

Artiklar av Arne Johansson

Klasskriget i Finland

Både i Finland och Sverige kom borgarnas rädsla för arbetarklassen snart att överskugga högerns drömmar om ett ”frihetskrig” mot ryssen. Efter den ryska februarirevolutionen, som fällde tsarväldet, och särskilt efter de ryska arbetarnas maktövertagande i november 1917 (”oktoberrevolutionen”), blev paniken total.

I Finland kunde socialisternas starka frammarsch bland arbetare och egendomslösa torpare avläsas redan i de val till den finska lantdagen med allmän rösträtt, som tsaren gått med på efter den första ryska revolutionen 1905. Under brinnande världskrig vann de finska socialdemokraterna som de första i världen absolut majoritet i det lantdagsval som hölls 1916 – med 103 av 200 mandat, en ökning från 80 mandat 1907.
Den ryska ”februarirevolutionen” (ryskortodox tideräkning) i mars 1917, som i Finland kostade 50 ryska officerare livet, hälsades av ett revolutionärt jubel från Finlands hungriga arbetare och egendomslösa torpare. Bland borgare och godsägare framkallade den skräck. Tsarens fall betydde också att den ”röda” lantdag, som valts året innan, för första gången kunde sammankallas den 4 april 1917. Detta drev den finska högern rätt i armarna på den nya ryska provisoriska regeringen under ledning av prins Lvov (och från juli av Kerenskij), under sina desperata försök att stoppa de revolutionära reformkrav på torparfrigörelse, åtta timmars arbetsdag, kommunal rösträtt åt alla och landets fullständiga frigörelse från Ryssland, som nu vällde fram underifrån.
Blockerade av det ryska vetot och högerns motstånd, svepte i slutet av maj 1917 väldiga lantarbetarstrejker för 8 timmarsdag och andra reformer över hela västra och södra Finland. Med udden mot de egna lantarbetarnas strejker och till försvar för den bestående ordningens privata äganderätt – inte mot Ryssland – bildade Finlands överklass i slutet av maj 1917 de första finska ”skyddskårerna”. Det skedde på initiativ från både aktivisthåll, godsägare, städernas borgare och lokala, högerstyrda kommunfullmäktige.

Lantdagen omringades
Detta drev arbetarna att insistera på kommunal rösträtt. I Åbo låste arbetarna in kommunfullmäktiges ledamöter i sessionssalen för att tvinga dem att riva upp de inkomst- och egendomsspärrar som begränsade rösträtten. Situationen var likartad då lantdagen den 14 juli skulle behandla 8 timmarsdagen, omringad av tusentals arbetare och ryska soldater, som skanderade ”Ned med borgarna”. Bara 24 av de 200 ledamöterna röstade nej under detta tryck.
Den ”röda” lantdagens nya ”maktlag” förklarade sig i juni med röstsiffrorna 136-55 vara landets högsta beslutande organ i tsarens ställe, utom i utrikes- och militärfrågor. Högerns kuppartade svar kom den 31 juli, då den ryska Kerenskijregeringen i strid med den finska författningen beslutade att upplösa lantdagen och utlysa nyval. Utkastet till Kerenskijs upplösningsdekret skrevs av finska högerpolitiker och godkändes av den finska senatens (koalitionsregeringens) sex borgerliga ledamöter, som tillsammans med den ryske guvernörens utslagsröst hade majoritet över sex socialister.
I det nya lantdagsval i början av oktober, där socialdemokraterna deltog i halvhjärtad stil, trots att det fördömt valet som olagligt, vann de borgerliga majoriteten med 108-92 – trots att socialisternas röstetal ökade från 375 000 till 444 000. Dagen efter valet mötte aktivisternas militärkommitté representanter för Finlands största banker och industriföretag, som förband sig att finansiera skyddskårerna – under villkor att vapnen inte fick användas mot ryssarna. En första större vapenleverans kom från Tyskland den sista oktober.
Allt ställdes på sin spets, då ”oktoberrevolutionen” den 7 november gav all makt i Ryssland till sovjeterna och tände en förnyad kampvilja i den finska arbetarklassen, medan den nya finska lantdagen gav all makt till en ”riksföreståndarkår” på tre personer. Som svar på dess planer på att riva upp alla beslutade reformer bildade LO, arbetarnas röda garde, den socialdemokratiska partistyrelsen och lantdagsgruppen den 9 november det revolutionära centralrådet. Men i stället för den revolution, som LO-kongressen majoritet yrkade på den 12 november, inleddes en politisk storstrejk för en lång rad sociala och demokratiska krav. Strejken var också ett stöd till bolsjevikerna, som hoppades att en finsk revolution skulle hindra Kerenskijs försök att samla ryska trupper som skulle kunna hota den nya sovjetregeringen.
Generalstrejken (14-20 november) blev en väldig uppvisning av arbetarklassens styrka. Den stoppade allt arbete, bildade röda garden, avväpnade borgerliga skyddskårer, beslagtog matförråd, tog kontrollen över ryska vapen (som tyvärr återlämnades efter strejken) och framkallade en vild reträtt från borgarna. Dessa avskaffade den riksföreståndarkår som aldrig hann påbörja sitt arbete, återinförde maktlagen och bekräftade både 8 timmarsdagen och allmän rösträtt i kommunerna.

Röstade för revolution
Medan centralrådet flera gånger röstade om revolution och i praktiken hade makten i sina händer, avblåstes i stället den segerrika strejken i hopp om en ny koalition mellan socialdemokrater och agrarerna. ”Hade revolutionen börjat redan då, i november, innan några åtgärder ännu hunnit vidtas till det borgerliga samhällets försvar, så hade segern varit viss”, förklarade även en borgerlig lantdagsman, enligt Rainer Anderssons bok Vad gjorde du i Finland, far?
Den finska högerregeringen utnyttjade andrummet till att den 4 december utropa Finlands självständighet (som utan vidare godkändes av Lenins folkommissariat). Därefter överlämnade senaten den 9 januari ett lagförslag till lantdagen om att bilda en finsk armé – underförstått på grundval av de vita skyddskårer, som samma dag utkämpat en första större drabbning med arbetarnas garden i Sibbo i södra Finland. Förslaget antogs i strid med författningens krav på två tredjedels majoritet.

”Slaktarstyrkor” blev armé
Reaktionerna inom arbetarklassen var häftiga mot den dödliga provokationen. ”Senaten har för avsikt att anfalla arbetarklassen med slaktarstyrkor”, konstaterade ett upprop från den socialdemokratiska partiledningen. Den finlandssvenske tsargeneralen Gustaf Mannerheim utsågs därefter i hemlighet till att organisera de vita skyddskårerna som Finlands nya armé, med första uppgift att avväpna de ryska garnisonerna och arbetarnas röda garden.
Den 28 januari brukar anges som inbördeskriget start, då en socialdemokratisk revolutionsregering utropades i Helsingfors och Mannerheim samtidigt avväpnade den ryska garnisonen i Vasa. Men då hade den borgerliga regeringen redan den 25 januari officiellt utpekat Mannerheims skyddskårer som den enda lagliga armén och den 26 januari 1918 övergett Helsingfors, som dominerades av de röda. En beslutsmässig trojka ur senaten ställdes till Mannerheims förfogande i Vasa.
Klasskrigets front kom snart att gå genom mellersta Finland från Björneborg över Tammerfors till Karelska näset. Medan de vita lade under sig Österbotten, norra och östra Karelen, tog de röda kontrollen över hela södra och centrala Finland med Helsingfors, industristäder som Åbo, Viborg och Tammerfors och mer än halva befolkningen.
De röda, som i början var numerärt överlägsna, men sämre utrustade och illa organiserade, hade först vissa framgångar med hjälp av revolutionära soldater ur den ryska armén.
Kriget kom dock att avgöras av militär hjälp till de vita från Tyskland och Sverige. Denna bestod bl a av stora vapensändningar, 1 200 finska jägarsoldater ur den tyska armén, 1 169 frivilliga från Sverige, varav 400 officerare, och 13 000 soldater ur den tyska arméns Östersjödivision, som landsattes på Hangö den 3 april.

Ryssarna hindrades delta
Medan ett tusental frivilliga ryssar fortsatte kampen på den röda sidan, förhindrades sovjetregeringen p g a den tyska ockupationen av Ukraina att ingripa i enlighet med den förödmjukande freden i Brest-Litovsk.
Ett blodigt slag vid Tammerfors, som är det största i Nordens historia och pågick under en vecka, avgjordes med de rödas kapitulation den 6 april. I en ohygglig massaker dödades ett tusental av de 11 000 röda fångarna. De tyska styrkorna intog därefter Helsingfors den 14 april och Viborg den 28 april, innan inbördeskriget var över den 15 maj.

Massiv terror
Som Victor Serge konstaterar i sin bok Year One of the Russian Revolution kunde den finska överklassens gruvliga hämnd till dess bara jämföras med massakern på Pariskommunen. Fram till dess hade den ryska revolutionen krävt få dödsoffer, utan någon terror. Inte mindre än 90 000 röda internerades från april, varav svält och sjukdomar snart tagit död på 15 000. Tillsammans med de röda som dödats eller flytt landet motsvarade detta en fjärdedel av Finlands en halv miljon arbetare vid denna tid.
Medan 3 463 röda och 3 178 vita stupade i kriget, avrättades enligt skiljda uppskattningar mellan 8 380 och 15 000 röda. I en lång rad av massakrer gick bödlarnas kulsprutor varma. Enligt en avhandling avrättades även 1 649 vita – vilket skulle betyda uppåt 40 röda antingen skjutits eller dött i Europas första koncentrationsläger för varje avrättad vit. ”De segerrika borgarna i en nation som räknats till Europas mest upplysta”, blev enligt Serge de första att påminna det ryska proletariatet om att ”ve de besegrade” i klasskriget.

Antikrigskampen i Sverige

Den 28 januari 1918 utbröt det 100 dagar långa finska inbördeskrig, som med hjälp av tyska trupper och frivilliga från Sverige slutade med de vitas blodiga massakrer på arbetarklassen. Mot svenskt deltagande och stöd till Finlands vita (eller ”svarta garden”, som de kallades i folkmun) bedrev vänstern i den svenska arbetarrörelsen en historisk antikrigskampanj.

Finlands ”befrielse” var långt före revolutionsåret 1917 en varm angelägenhet för den ”aktivistiska” höger i Sverige, som med talrika familjeband var nära lierad med Finlands svenska överklass. Drömmen var att återupprätta det gamla Stor-Sverige genom att liera sig med Tyskland och delta i kriget i Finland. Efter den ryska revolutionen gjorde ”smittans” spridning till gamla svenskbygder i ett nordiskt grannland aktivismen för Finlands sak dubbelt angelägen för Sveriges överklasshöger – en dubbel anledning att delta i ett korståg som kunde krossa bolsjevismen.
Den belöning som hägrade var Finlands återförening med Sverige i någon form – kanske i ett statsförbund – eller i varje fall det svensktalande Ålands anslutning till Sverige. Under det finska inbördeskriget besatte också svenska trupper i slutet av februari Åland, till dess att de nesligen beordrades därifrån av Tyskland.

Värvning av frivilliga
Redan i samband med krigsutbrottet började en omfattande vapensmuggling och värvning av frivilliga till Mannerheims terrorarmé. Aktivisterna i Sverige bedrev också en intensiv kampanj för att förmå den svenska regeringen att ingripa i kriget – något som gjordes politiskt omöjligt på grund av massprotester. I vägen för den aktivistiska högern stod delvis den kluvna liberal-socialdemokratiska ”vänsterregering”, som bildats efter valet på hösten 1917 och framförallt en radikaliserad arbetarklass.
I sin bok Revolt eller reform om Sverige 1917-1918, berättar Carl-Göran Andrae hur Stockholm tidigt blev ett näste för konspirationer mellan den länge hemliga, finländska Militärkommittén, tyska sändebud och svenska högeraktivister, som kapten Carl Bennedich – författare till kungens borggårdstal 1914 – och andra. Dessa gällde allt från materiellt stöd till hur en militär resning i Finland skulle organiseras.
Från den svenske generalkonsuln Ahlström i Helsingfors – och mer försiktigt från den vita Vasaregeringen, som förstod de politiska problemen och inte ville sabotera möjligheten av svensk hjälp i det fördolda – framfördes redan i december 1917 och januari 1918 förfrågningar om svenska skyddstrupper och frivilliga.
Den 2 februari 1918 organiserades en effektiv stödförening i Sverige under namnet ”Finlands vänner”. Drivande i denna var bl a Olof Palmes farfar Sven Palme och friherre Johan Mannerheim (vd för Kramfors AB och bror till den finländske krigsherren Gustaf Mannerheim). Tillsammans med en organisationskommitté vid den finska beskickningen rekryteras snabbt hundratals stabsofficerare och specialutbildat befäl till Finlands borgararmé.
Mot denna verksamhet drog det socialdemokratiska vänsterpartiet (bildat i maj 1917 genom en utbrytning ur s) den 5 februari 1918 igång en väldig kampanj, som allvarligt försvårade aktivisternas rekrytering av manskap och underbefäl, och som också starkt bidrog till att omöjliggöra öppen vapenexport, transitering med järnväg och allt öppet stöd till ”Finlands sak” från den svenska regeringen.

Massivt motstånd
Enligt CG Andraes granskning av dåtidens arbetarpress genomfördes t ex bara under februari 1918 550 möten med så höga deltagarsiffror, att man kan dra slutsatsen att ”större delen av arbetarrörelsen var indragen” i olika försök att påverka opinionen, som under ”hungermarscherna” i april och maj 1917”. Stora demonstrationer genomfördes i Stockholm, Västerås och andra städer. I Norrbotten gick vänstern in för att ”organisera en kår som kan lämna tillförlitliga upplysningar om vapensmugglingar o dyl”.
Möten i Luleå och Kiruna uppmanade järnvägsarbetarna och transportarbetarna att vägra frakta människor och vapen till Finland. Liknande uttalanden kom från järnvägsmännens fackavdelningar i t ex Tumba och Uddevalla. I en stort uppslagen förstasidesartikel varnade också redaktören för deras facktidning, Carl Winberg, för att aktivisternas tal om ett nytt ”bondetåg à la 1914” skulle tvinga dessa att ta sig till Stockholm på annat sätt än med järnväg. Mot risken för ett svenskt deltagande i kriget varnade vänstern för en möjlig storstrejk.
Varningarna för en transportstrejk och allvarliga oroligheter, som skulle kunna få den revolutionära smittan att spridas till Sverige togs också på allvar av myndigheterna. SJ-chefen Axel Granholm undanbad sig t ex i ett brev till civilministern järnvägstransporter av vapen och frivilliga till Finland ”av hänsyn till den yngsta personalen”.
Enligt order från arméförvaltningen skulle gevärens slutstycken, kulsprutornas avfyrningsmekanismer, revovrar och ammunition föras bort från landstormsförråden. Särskilda åtgärder vidtogs för att skydda telekommunikationerna. För ”röda Ådalen” organiserades en säkerhetsstyrka i Härnösand, där ingen personal från området fick ingå. Polisen fick i uppdrag att följa fälttjänstövningarna för att utröna stämningarna på orten och mot militären.
Risken för revolutionära konsekvenser bidrog också till att både högerledarna och kungen avböjde att följa flera högertidningars uppmaningar om att bilda en ny ”kampregering” för att stödja Finland, genom att störta den liberale statsministern Nils Edéns och och s-ledaren Hjalmar Brantings liberal-socialdemokratiska ”vänsterregering”.
Branting tog avstånd från de finska partivännernas väpnade uppror, samtidigt som han förordade en officiell neutralitet och sade nej till svenskt deltagande i kriget. I hemlighet godkände regeringens socialdemokrater dock högerns stöd till kontrarevolutionen. Opinionsrörelsen för Finlands arbetare och torpare fick däremot starkt stöd från majoriteten av de vanliga socialdemokratiska arbetarna, och bidrog till att regeringen inte vågade ge öppet stöd till det vita Finlands krig.

Officerare fick permis
Ändå gavs alltså ett betydande, kanske militärt avgörande stöd, till Finlands vita. Frivilliga officerare fick permission. Medan den socialdemokratiske sjöfartsministern Erik Palmstierna starkt varnade för militära transporter på järnväg, ställde han flottans fartyg till förfogande. Svenska isbrytare och krigsfartyg beordrades att bana väg för och skydda konvojer av tyska militärtransporter genom svenskt territorialvatten. Så här förklarade Palmstierna själv dubbelspelet enligt sin dagbok: ”Över huvud taget är ett öppet partitagande omöjligt för oss såsom situationen utvecklat sig efter rena klasskampslinjer. Med den socialistiska partistyrelsen, arbetare och torpare å ena sidan, den av svensk överklass ledda ordningsmakten – som dock ha våra sympatier – å andra sidan. Det går ej att öppet ta parti. Detta skulle genast utlösa strider också här hemma av mest allvarligt slag.”

Svenskar ledde kriget
Rainer Anderssons bok ger en tydlig bild av de svenska militärernas roll. Då Finlands vita bara hade 200 finska officerare som tjänstgjort i den ryska armén vid inbördeskrigets start, fick de 400 officerarna från Sverige vital betydelse. Medan 200 av dessa ingick i den Svenska brigadens 1 100 man, hade 200 andra ledande befattningar i finska förband och det vita högkvarteret.
11 rikssvenska officerare vid Mannerheims stab utarbetade och förberedde krigsoperationerna (Gösta Törngren var chef för den operativa detaljen), planlade de vitas offensiv mot Tammerfors (Törngren och Peyron), skötte de elektriska förbindelserna, ritade kartor, ansvarade för det militära spionaget (Carl Petersén, senare Sveriges tyskvänlige underrättelsechef under andra världskriget), osv.
Inom samtliga arméenheter som intog Tammerfors var svenska officerare organisatörer, medan 5 av de 15 bataljoner som riktades mot Tammerfors leddes av svenskt befäl. Svenska befäl spelade ledande roller inom ingenjörstrupper, flyget (svenska plan användes) och sjukvården. Andra svenskar var befäl över infanteri-, gevärs- och kulsprutekompanier och deltog i massmorden på röda fångar.
Medan den hemvändande Svenska brigaden fick ett mottagande som hjältar av den svenska överklassen och officerarna fick tillbaka sina befattningar, möttes de meniga ur det ”svarta gardet” av arbetarklassens förakt. I Göteborg krävde tusentals mötesdeltagare att brigadister i polisen och spårvägen skulle avskedas. I Stockholm lämnar varvsarbetare sina jobb i protest mot att en gardist fått tjänst på en färja. Vid Folkets Hus dansbanor blev gardister bortkörda och slagna. I Åtvidaberg hånades en gardist i ett gästande fotbollslag. I Målarförbundet blev en utesluten, i Sundbyberg tvingade hundratals arbetare en gardist att sluta vid polisen, osv.
Den finska revolutionens nederlag fick en avkylande effekt på arbetarklassens kamp. Ändå bidrog klasspolariseringen även till att dämpa entusiasm inom högern och kungahuset för ett militant motstånd mot rösträtten efter det tyska kejsarväldets fall i november 1918.

Tillbaka till sidans topp