|
EU-topparnas
falska enighet
Kriget och inställningen till USA splittrar EU
|
Persson
tyst om USA
Enighet är viktigare än frågan om krig eller
inte krig. Det har varit Göran Perssons linje den senaste veckan.
Persson har kritiserat särskilt den tyska regeringens linje,
att hittills säga nej till krig, som ”svårbegriplig”.
Den starka opinionen har fått regeringen att backa från
Perssons tidigare uttalanden, t ex om att ett kort krig skulle vara
bra för ekonomin. Han har flera gånger uttalat att ett
krig verkar oundvikligt men har lagt skulden på Irak, inte
på USA.
Anna Lindh försökte i riksdagens debatt förklara
vad den svenska regeringen egentligen står för, vilket
skulle vara något mer tid för inspektioner utan att utesluta
krig. Regeringen har helt och hållet svalt USA:s propaganda
om att allt handlar om Iraks påstådda massförstörelsevapen.
Samtidigt sägs inte ett ord om oljan eller om de fruktanvärda
konsekvenserna om USA:s militära hot sätts i verket.
Den enighet i EU och FN som Persson talar om kan bara uppnås
om USA får igenom sin vilja. Dagens Nyheter, som har en liknande
linje, skriver att ”alltjämt finns chansen att säkerhetsrådet
kommer till beslut”, vilket skulle vara att ”president
George W Bush skulle således få som han vill” (030217).
Perssons linje om enighet leder med andra ord till krig.
|
EU:s krismöte i måndags slutade i ihåligast möjliga
”enighet”. Två dagar efter massdemonstrationerna vidhöll
EU-ledarna krig som ”sista utvägen”. Men det går
inte att tillfredsställa både krigshökarna i USA och världsopinionen
mot krig.
När USA väl börjar bomba, vilket Bush fortfarande är
inställd på, kan EU-topparna inte längre låtsas
vara eniga. Då, om inte förr, inträffar den ”djupa
kris” för EU som ordförandelandet Grekland varnat för.
Demonstrationerna
Demonstrationerna hade onekligen en effekt på toppmötet. Brittiska
krav på att använda formuleringen att ”tiden rinner ut”
gick inte igenom. I intervjuer efteråt betonade t ex Göran
Persson att krig helst ska undvikas och endast vara en absolut sista utväg.
FN-chefen Kofi Annan deltog som en slags medlare på mötet,
men sade samtidigt att han inte ville att vapeninspektionerna ska pågå
under en längre tid. Det gemensamma uttalandet innehöll därför
också en formulering om att detta var en ”sista chans”
för Saddam Hussein.
Omedelbart efter toppmötet var tolkningarna lika splittrade som tidigare.
Storbritanniens Tony Blair talade om att använda militära styrkor,
medan Tysklands Schröder och Frankrikes Chirac fortfarande sade sig
vara emot militära aktioner. Jacques Chirac fortsatte med att kritisera
de ansökarländer som stödjer USA för att vara ”oansvariga”.
Djup klyfta
Klyftan är fortfarande lika djup. De åtta regeringschefer som
gav USA sitt stöd för några veckor sedan har inte ändrat
sig: Italien, Spanien, Storbritannien, Danmark, Portugal, plus Polen,
Ungern och Tjeckien. Senare skrev ytterligare tio regeringar utanför
EU, mest i Östeuropa, under ett liknande brev. Detta var till och
med författat av en lobbyist från USA. Dessa regeringar fick
beröm för att de var ”modiga” av USA:s försvarsminister
Donald Rumsfeld.
På andra sidan stod under mötet, förutom de tyska och
franska regeringarna, Belgien, Finland, Österrike, Grekland, Luxemburg
och, kanske motvilligast av dessa, även Sverige. Kandidatländer
och andra regeringar har hamnat ännu mer i knät på USA
när Schröder vänt sig till Rysslands president Putin och
fått stöd.
Detta visar att klyftor och sprickor än mer riskerar att prägla
ett utvidgat EU, men det kan med en fördjupad kris t o m innebära
att utvidgningen läggs på is. Opinionen i kandidatländerna
fortsätter att bli mer negativ till EU-medlemskap.
På båda sidor pressas regeringarna både av massornas
motstånd och av USA, och deras framtid är nu förknippad
med USA:s krigsplaner. Tysklands utrikesminister Joschka Fischer erkände
under sin debatt mot Rumsfeld i München att han ”kan inte övertala
folk” att upphöra med krigsmotståndet. Samtidigt ägde
de största demonstrationerna i Europa rum där krigshetsen är
störst: Rom, London, Barcelona och Madrid.
Vad som än händer är EU-projektet en förlorare. Enighet
kan idag bara uppnås genom uppslutning bakom USA, som hittills är
en orubblig faktor i ekvationen.
Det skulle ge EU en roll, men en diskrediterad roll. Alternativet är
splittring, vilket är vad de tyska och franska regeringarna uppnått
när de försökt leda EU till någon form av självständighet
gentemot USA.
USA:s dominans
I grunden handlar EU:s kris om USA:s totala dominans som enda supermakt.
Medan den brittiska regeringen accepterar USA:s ledande roll, är
detta svårare för regeringarna i Tyskland, Frankrike, Ryssland
och Kina.
Även om de inte har något emot krig i sig, vill de inte gå
med på Bushdoktrinens tes att USA har rätt att slå till
först mot ”skurkregimer”. Chirac och Putin vill helt enkelt
ha inflytande över imperialismens agerande i Mellanöstern.
EU lanserades som ett projekt för att mildra motsättningar och
instabilitet i Europa, och ge EU-länderna en gemensam global roll
ekonomiskt och inom utrikespolitiken. När detta nu testas på
allvar är krisen den djupaste någonsin. Till detta ska läggas
de ekonomiska problemen, med låg eller nolltillväxt och växande
underskott i de största ekonomierna.
Sammantaget visar det som nu händer hur kapitalister och borgare
inte kan ena Europa annat än för att skära ner och attackera
arbetares villkor. Socialister i antikrigsrörelsen behöver sätta
upp ett alternativ, ett demokratiskt och socialistiskt Europa.
Per-Åke Westerlund
Tillbaka till sidans topp
|