Dräpande Moore om USA:s vapenfixering

”Morgonen den 20 april 1999 var som alla andra morgnar i Amerika. Bonden skötte sin åker. Mjölkbudet ställde mjölk på vår trappa. Miss Hughes hälsade sina elever välkomna till en ny skoldag. Presidenten bombade ett nytt land vars namn vi inte kunde uttala. I en liten stad i Colorado gick två pojkar och bowlade klockan sex på morgonen.”

Så inleds Michael Moores dokumentär Bowling for Columbine. En skildring av världens mäktigaste nations rädsla och kärlek till vapen. Ett USA där över 11 000 dödsskjutningar sker varje år och där man får ett gratis gevär vid öppnandet av ett bankkonto.
Den 20 april 1999 gick Eric Harris och Dyland Klebold in på Columbine High School och mejade ned 13 av sina skolkamrater och en lärare innan de sköt sig själva.
President Clinton beklagade tragedin och frågade rutinmässigt ”Varför?” samma dag som han genomförde den största bombningen av Kosovo någonsin.
Titeln syftar på Harris’ och Klebolds bowlingrunda före massakern – om man kan skylla våld på TV-spel, skräckfilmer och hårdrock kan man väl lika gärna skylla på bowling?

Hotbild
Makthavarna håller befolkningen i schack genom medierna som förmedlar den outsinliga skräcken. Brottsligheten har sjunkit, antalet mord har minskat – i medierna har rapporteringen om brott och mord samtidigt ökat. Hotbilden målas föredragsvis i form av unga svarta män.
National Rifle Associations’ ordförande Charlton Heston säger i filmen att han är rädd för att bli angripen, men han medger att risken för att någon skulle invadera hans hem i Beverly Hills är liten. Han vill bara utöva den amerikanska konstitutionens andra tillägg, en rättighet som givits till honom av ”de kloka vita gubbarna som skapade det här landet”. De beväpnade sig för att de fruktade slavarna som de tagit från Afrika. I dag är hotet borta, men den rasistiska rädslan finns kvar. I Los Angeles görs TV-underhållning som Cops för hela västvärlden av polisens jakt på svarta som rycker väskor eller rånar jourbutiker. Liksom de afrikanska slavarna och senare muslimerna är de ett ”inre hot”, och till skillnad från exempelvis företagsbrottslingar kan de leverera ”bra TV”.
I en av filmens mest gripande sekvenser konfronterar Moore och två överlevande från Columbinemassakern lågprisvarukedjan K-Mart för att ha sålt ammunition till minderåriga. De två pojkarna har kulor kvar i sina kroppar och är handikappade för livet. Efter ett enträget vädjande från trions sida drar K-Mart in all försäljning av ammunition.
Arkivreportage blandas med tecknade kortfilmer och Moores möten med människor i ett rappt och medryckande tempo. Filmen lockar till skratt med en giftig satir, för att plötsligt röra till tårar med skildringar av tragiska, obegripliga massakrer och vådaskjutningar. Moore visar en kavalkad av blodiga datum: USA:s inblandning i statskuppen i Iran 1953, i Chile 1973, Reagans stöd till contrasgerillan 1981, regeringens hemliga stöd till såväl Saddam Hussein som Usama bin Laden... Allt till tonerna av Louis Armstrongs ”What a wonderful world”.

Modet tröt
När Moore vill visa Charlton Heston en bild av Kayla Rolland, en 6-åring som vådaskjutits till döds av en klasskamrat, vänder den åldrige ”Ben Hur”-stjärnan ryggen till och stapplar iväg.
Moores sammankopplingar, analyser och slutsatser pekar på ett imperiums fria fall i en tid av vapenfetichism och krigshets och den svenska premiären är kusligt läglig. Det här är ett brinnande aktuellt dokument som helt enkelt måste ses!

Helena Brors

Tillbaka till sidans topp