När revolutionen klappade på portarna
85 år sedan hotet om en svensk revolution i november-december 1918 gav Sverige allmän rösträtt

Allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag hade ända från början varit två av arbetarrörelsens viktigaste krav. Våren 1902 markerade den unga socialdemokratin med stöd av fackföreningarna också sin ledande roll i den svenska kampen för rösträtten med en tre dagar lång politisk storstrejk.
Ändå skulle det dröja ända till den tyska revolutionen i slutet av första världskriget som fick också den svenska överklassen att på allvar frukta en revolution, innan deras motstånd mot även en begränsad parlamentarisk demokrati skulle brytas.

Av Arne Johansson

Genombrottet kom i slutet av den utdragna orostid 1917-18, som ofta kallats Den svenska revolutionen, som våren 1917 inleddes med hungerkravaller och bildandet av Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Att läget i ett slag förändrades i november 1918, var en direkt konsekvens av de tyska arbetarnas och soldaternas revolution, som fick det tyska kejsarväldet att falla den 9 november 1918. Sveriges allmänna rösträtt blev därmed liksom 8 timmars arbetsdag en direkt produkt av den världsrevolution, som inletts i Ryssland 1917.
Så här sammanfattas läget i Ragnar Casparssons ”LO under fem årtionden”: ”Den ...ryska revolutionen sträckte sina verkningar ej blott till alla delar av det väldiga ryska riket utan även till varje vrå av det krigshärjade Europa. Tyskar och österrikare hade följt ryssarnas exempel. De kastade sina vapen och förbrödrade sig med sina ”fiender”, medan den tyske kejsaren och hans närmaste flydde över gränsen till Holland för att undgå den siste tsarens öde…Mitt i svälten, mörkret och kölden återföddes hoppet om en ny och bättre framtid även hos de svenska arbetarna. Revolutionen klappade på portarna. Det var många som ville öppna för den främmande gästen. Vad ville de politiskt och ekonomiskt privilegierade betala för att slippa honom?”
Sedan den tyske kejsaren Wilhelm II flytt och tyska arbetar- och soldatråd tagit makten i Berlin, fruktade både kungen och överklassen att deras dagar nu var räknade även i Sverige. Samma oro skakade den liberal-socialdemokratiska regering, som bildats efter valet hösten 1917 utan att kunna lösa vare sig matkrisen, rösträttsfrågan eller 8-timmarsdagen.
För de socialdemokratiska ledarna, ledda av Hjalmar Branting, gällde det nu att bemästra oron genom att få högern att backa, innan de alla skulle överväldigas av en revolutionär process som både skulle hota partiets grepp om arbetarklassen och hela den kapitalistiska ordningen. ”Vi måste”, sa Branting, ”se till att våra svenska krav påskyndas i denna tid. Det får ej hända, att det motstånd som hållit oss tillbaka får överleva denna epok.” Om högern vrenskades, varnade han, skulle det få ”allvarliga risker för något som högern sätter mera värde på”.

Världskrig och svält
Redan åren mellan LO:s nederlag i storstrejken 1909 – en av samtidens dittills största klasstrider – och världskrigets utbrott 1914 hade djupa sprickor uppstått i den svenska arbetarrörelsen. En mindre utbrytning ur LO av den syndikalistiska vänstern följdes inom socialdemokratin av en växande vänsterfalang med det mer marxistiskt-revolutionärt inriktade ungdomsförbundet som huvudfäste.
Med krigsutbrottet brakade hela Internationalen samman, sedan de socialdemokratiska ledarna nästan överallt svikit sina högtidliga löften om ett revolutionärt motstånd mot kriget för att i stället stödja sina nationella regeringar. Stockholms arbetare besvarade visserligen högerns ”bondetåg” med ett ännu större ”arbetartåg” mot den ”borggårdskupp” 1914, då kung Gustav V innan kriget sparkade den liberala regeringen med ett ”storsvenskt” brandtal för upprustning inför tiotusentals dittransporterade bönder. Motståndet förbyttes av Branting så snart kriget brutit till en ny ”borgfredspolitik” gentemot kungens nya s k tjänstemannaregering, som i själva verket var ett direkt utskott av Sveriges verkliga makthavare – kapital- och godsägarna. Kungen och överklasshögern ville inför kriget frigöra sig från trasslande riksdagspartier. Medan spekulanterna täljde guld genom export av alltmer knappa svenska livsmedel, drömde också en aktivistisk höger öppet om att gå med i kriget på Tysklands sida för att återupprätta det gamla Stormakts-Sverige.

Partisplittring
Medan Branting i det tysta sympatiserade med den andra imperialistiska alliansen, ententen, organiserades krigsmotståndet av den socialistiska oppositionen med den s k Arbetarfredskongressen 1915. Denna bemöttes med långa fängelsestraff för organisatörerna, vänstersocialdemokraterna Zeth (Zäta) Höglund och Erik Hedlund och syndikalisten Ivan Oljelund. Med Zäta i fängelse skyndade sig Branting och högersocialdemokraterna att på s-kongressen i januari 1917 ställa ungdomsförbundet inför ett sådant ultimatum att de skulle tvingas ut ur partiet, innan revoltstämningarna ännu vuxit sig alltför starka under den första svältvintern 1916-17. Detta ledde i maj 1917 till bildandet av Socialdemokratiska vänsterpartiet, SSV.
I det entusiastiska svallet efter det ryska tsarväldets fall i mars 1917, som även förmådde Branting att efter ett besök i Ryssland varna den svenska högern för revolutionära konsekvenser, tvingades även regeringen Hammarsköld att gå. Mot bakgrund av den akuta matkrisen inspirerade revolutionen i öst till en flodvåg av lokala masstrejker med hungerdemonstrationer, arbetarinspektioner av bönders och handlares förråd och tvångsköp av mat till sänkta priser, som med början den 16 april i Västervik svepte genom Sverige.
Under oron skapades även embryon till svenska arbetarråd i form av samordnande arbetarkommittéer, samtidigt som unga arbetare bildade soldatföreningar. Föreningen Soldater och arbetare satte skräck i makthavarna med en massiv agitation mot alla försök att vända ”arbetarna i vapenrock” mot sina klassbröder. ”Militären hälsades av folkmassan med leven för kamrat i vapenrocken och leve republiken. De värnpliktiga utbragte själva under järnvägsresan leven för revolutionen”, rapporterade tidningen Norra Västerbotten från militärens mobilisering för att upprätthålla ordningen i Röda Ådalen i samband med 1 maj 1917.

Storstrejk löd ropen
Kulmen på ”svenska revolutionens” första, spontana fas kom med en jättelik massdemonstration från arbetsplatserna till riksdagen den 5 juni. När Branting efter en blodig attack från ridande polis på Gustav Adolfs torg, uppmanade demonstranterna att gå hem, överröstades han enligt Social-Demokraten av ”en proteststorm utan like på ett svenskt folkmöte, så att han tvingades dra sig tillbaka…Storstrejk, storstrejk löd ropen från tiotusentals”.
Sedan LO-toppen avfärdat storstrejk, lyckades Branting ändå avleda massrörelsen med hänvisning till höstens val. Detta ledde också efter stora förluster för högern till att kungen tvingades godta en ny, liberal-socialdemokratisk regering. Det nya vänsterpartiet, som tillsammans med syndikalisterna ofta utgjort en lokal ledning för hundratusentals oorganiserade arbetares massprotester, fick nöja sig med en begränsad valframgång, då det gamla partiet ännu inte hade testats i regeringsställning.
Efter valet följde en paus i masskampen, då arbetarna gav den nya ”vänsterregeringen” en chans att presentera lösningar på både livsmedelskrisen, rösträttsfrågan och kravet på åtta timmars arbetsdag. Våren 1918 överskuggades dessutom inrikespolitiken av klasskriget mot de finska arbetarnas revolution (januari-maj), då den svenska vänstern efter samråd med Lenin bedrev en omfattande kampanj mot överklassens öppna (och regeringens dolda) stöd till den finska kontrarevolutionen med vapen och frivilliga. Att de finska arbetarnas och torparnas revolution sedan dränktes i blod, med cirka 30 000 dödade på den röda sidan, fick en avkylande effekt på de svenska arbetarnas kampvilja. Något som bidrog till att de nya protester som allmänt väntades till våren 1918 på grund av den fortsatta och förvärrade livsmedelskrisen helt kom av sig.
Under ytan jäste dock missnöjet i mat- och prisfrågorna, vilket 1918 gav upphov till 912 strejker med 800 000 förlorade arbetsdagar – flest sedan storstrejken 1909. Vändningen till vad Fredrik Ström – en av vänsterns riksdagsledamöter – kallade en ”revoltstämning överallt inom arbetarmassorna” kom i september-oktober. Missnöjet riktades nu direkt mot den nya ”vänsterregeringen”, som avkrävdes klara besked inför riksdagens möte i slutet av oktober.
Startskottet för den nya proteströrelsen blev en stor järnarbetardemonstration från Stockholms verkstäder till Folkets Hus lördagen den 12 oktober. Medan Socialdemokratiska vänsterpartiet uppmanade sina lokala arbetarkommuner att försöka få med sig alla arbetarorganisationer i gemensamma demonstrationer, förklarade t ex Lunds socialdemokratiska arbetarkommun att ”tron på en vänsterregerings förmåga att hävda de fattigare klassernas nöd är redan i hög grad rubbad”. Ren svält ledde till nya krav på att socialdemokraterna nu måste lämna regeringen.

Novemberrevolution
Innan matkrisen ställts på sin spets förändrades situationen åter i ett slag med nyheterna om det tyska kejsarväldets fall den 9 november under trycket av de tyska Östersjömatrosernas och arbetarnas revolution.
Från livsmedelskris ändrades den politiska dagordningen nu till att handla om makten över samhället och den olösta författningsfrågan, som ännu blockerades av högerns kontroll över riksdagens första kammare. ”Leve republiken” ljöd talkörerna från 10 000 arbetare, anförda av ett tusental kvinnor, i det socialdemokratiska partiets egen livsmedelsdemonstration som redan dagen därpå, söndagen den 10 november, defilerade förbi kungliga slottet och kanslihuset vid Mynttorget.

”För socialistisk republik”
Socialdemokratiska vänsterpartiet utfärdades samma kväll det mest revolutionära manifest som någonsin spridits av ett svenskt riksdagsparti, under rubriken ”För en socialistisk republik – ett program för en svensk massaktion”. Manifestet skulle få stor betydelse, även om några av partiets riksdagsmän lyckades få bort kravet att en ny socialistisk regering liksom i Tyskland och Ryssland skulle baseras på arbetar- och soldatråd. I texten inkluderades krav med utbrett stöd även bland s-arbetarna, som republik, första kammarens avskaffande, oinskränkt rösträtt för både män och kvinnor över 20 år, militärövningarnas omedelbara inställelse, höjda löner, åtta timmars arbetsdag, arbetarkontroll över industrin och ”bolagens, godsens och statens jord...till statares, torpares, drängars, bondsöners och skogsarbetares disposition”.
Medan en appell om enhetsfront till s-ledningen avvisades, lyckades vänsterpartiet bättre med att underifrån på en lång rad orter få till stånd gemensamma demonstrationer och massmöten med de lokala socialdemokraterna och facken, t ex i Karlskoga, Karlskrona, Skövde, Västerås och Uppsala. I Västerås enades man t o m om ett krav på samgående mellan partierna.

Per-Albin beredd agera
Även yngre ledande socialdemokrater som Per Albin Hansson och partisekreteraren Gustav Möller (på 30-talet stats- respektive socialminister) som tidigare lett kampen mot partivänstern argumenterade nu öppet för behovet av en revolutionär aktion om första kammaren inte skulle ge upp. Det gällde, förklarade en av Per Albins tre ledare under rubriken ”Den sociala revolutionen” i Social-Demokraten, att demokraterna ”försäkrar sig om maktmedel: strejkvapnet, de värnpliktiga soldaternas lojalitet mot den egna klassen”.
Den andra kammaren skulle, enligt Per-Albin Hansson på ett massmöte i Linköping den 26 november, under en storstrejk och massdemonstrationer vid riksdagen kunna utropas till nationalförsamling och driva igenom en författningsreform, som även innebär ”monarkins utbytande mot republik”.
I en balansakt, där det gällde att ”mullra” lagom mycket (helst utan att behöva tillgripa dessa metoder) för att både få högern att backa och att inte låta det politiska initiativet glida över till Zeth Höglunds ”bolsjeviker”, undertecknade Branting och LO-basen Herman Lindqvist den 15 november ett socialdemokratiskt manifest, som försäkrade att ”arbetarklassen nu är beredd att sätta in all sin kraft” för att driva igenom sina minimikrav.

Branting räddade kungen
Enligt den f d statsministern Hammarsköld var Gustav V tidigt övertygad om att revolutionen stod för dörren om högern sade nej. Den republikanska revolutionen hade redan enligt kungen med knappast möjliga marginal avvärjts en gång. Det var när Branting på ett massmöte med 4 000 socialdemokrater i Stockholm den 14 november genom att uppbåda all sin auktoritet lyckades genomföra en ”kupp”, där han hänvisade det utbredda kravet på republik till en framtida folkomröstning, varpå manövern avslutades utan diskussion till en blåsorkesters raska toner av Internationalen. ”Om några värnpliktiga funnes inne skulle vi redan hafva soldatråd”, ansåg kungen, som redan hade packat sitt bagage och var beredd att omedelbart lämna slottet. Till skräcken bidrog hans tyskfödda drottnings fasansfulla flykt genom revolutionens Tyskland under eskort av republikanska ministrar, soldater och arbetare, sedan familjens slott beskjutits en natt. ”Äfven automobilfärden till Zwingenburg svår genom upproriska byar. Ingen möjlighet att fara hem”, hade kungen rapporterat.
Enligt historikern C G Andraes bok ”Revolt eller reform” vittnade lant- och sjöförsvarsministrarna den 12 november om ”en starkt revolutionär stämning bland soldaterna. Regeringen vitog en rad säkerhetsåtgärder av samma art som under april-maj 1917 och under februari-mars 1918.” Alla officerare skulle vara beredda dygnet runt. I vapenförråden skulle slutstycken till gevär, kulsprutor och artilleripjäser tas bort. Vid infanteriet förbereddes larmstyrkor på 200 man av ”fullt pålitliga värnpliktiga”.
Var kretsen kring Branting stod om den riskerade att förlora kontrollen över arbetarklassen till den revolutionära vänstern, framgår av den socialdemokratiske sjökrigsministern Erik Palmstiernas dagbok: ”Jag låter för min del smida pansarsköldar till trängens automobiler vid flottans varv för att kunna patrullera gatorna vid behov: pengar insamlas i tysthet på privat väg, pålitliga, utvalda korpraler hållas i beredskap på Skeppsholmen (nära slottet och riksdagen) och en pansarbåt har lagts ut på Strömmen med utvald besättning” . På en fråga från amiral Dyrssen om vad han skulle göra om det uppstår oro bland matroserna, svarade Palmstierna: ”Skjut en halv minut innan det är för sent”.
Redan bolsjevikernas goda förbindelser med den svenska vänstern och att de fått majoritet i de soldat- och arbetarråd som bildats i Estland och Lettland i september-oktober hade skapat en växande bolsjevikskräck, med krav från den brittiska regeringen på en svensk intervention. Och nu sköt arbetar- och soldatråden som svampar ur jorden även i Tyskland. Rykten fick vingar, då t ex LO:s ordförande Herman Lindqvist rapporterade att han ”från fullständigt tillförlitligt håll” (statsministern) fått veta att bolsjevikerna den 15 november tänkte ge paroll till storstrejk, med syfte att slå mot livsmedelsindustrin och framkalla ”ett revolutionärt kaos”!
”Min gamle vän Erik Hedenstierna, som hittills hört till ultrahögern, sade rent ut att han fruktade för revolution, om ej högern genast kapitulerade, vartill han var fullt beredd”, skrev första kammarens talman, greve Hugo Hamilton, i sin dagbok. För egen del ville han förena högern med de liberala och högersocialisterna för att undgå något mycket värre – ”en ren socialistregering med starka inslag från vänstersocialisterna”.

Kunganej till högerstyre
Samtidigt vägrade kungen i början av december att ens diskutera det logiska alternativet – en ny ”kampregering” av högermän, som omedelbart skulle utlösa en revolutionär kris.
”Faran för en storstrejk och hotet från en revolution som kunde ifrågasätta äganderätten i banker och storindustrier”, oroade enligt C G Andrae djupt även ledarna inom svenskt näringsliv. Mest kända uttryck är ett telegram från redarna i Göteborg den 27 november och en uppvaktning av ledande bank- och industrimän i Stockholm.
Att risken för en revolution togs på allvar visades också av att den liberale statsministern Nils Edén vädjade till LO:s ordförande om att vänta med en strejk till dess att rösträttsfrågan behandlats i riksdagen. Om första kammaren fällde reformförslaget skulle regeringen avgå, och ”fältet är fritt”. Samtidigt såg Hamilton till att skaffa stearinljus så att första kammaren inte skulle sitta i kolmörker under en generalstrejk.
Medan LO:s ordförande Herman Lindqvist utåt sade sig ha ”all möda att hålla storstrejken tillbaka”, var dock LO-ledningen i verkligheten vettskrämd för en storstrejk med alla nya krav som skulle resas under en sådan – till den grad att både Hansson och Branting kritiserades för att ha uppträtt ansvarslöst och lättsinnigt. ”Om högern haft kännedom om den debatt som förs här i dag, så fingo vi nog ett trevligt kompromissförslag”, sade en cynisk fackledare i den fega diskussionen.

Rutten kompromiss
Resultatet blev också den 17 december en rutten kompromiss med förstakammarshögern, som väckte ett ramaskri långt in i Brantings parti. Uppgörelsen avskaffade den 40-gradiga skalan, gav kvinnorna rösträtt och utlovade enligt en särskild deklaration ett förslag om 8 timmars arbetsdag till 1919. Kvar blev ett partiellt skattestreck, samtidigt som den kommunala rösträttsåldern höjdes till ”efter fyllda 23 år” (dvs 24-27) och i landstingsmannaval till ”efter fyllda 27 år” (dvs 28-30). I valen till första kammaren, som tidigare gjorts indirekt av kommunerna, infördes i städer med stadsfullmäktige val av särskilda elektorer enligt samma grund som för val av landstingsmän (efter fyllda 27) och förlängd mandatperiod till åtta år – vilket under många år skulle befästa det reaktionära högerväldet i första kammaren.

Kompromissen en chock
Sveket var, som lätt anas av ett brev från Ernst Wigforss (senare finansminister), chockerande långt in i s-leden: ”I den första revolutionära situationen skulle de aldrig ha vågat antyda en lösning som den nuvarande. De...låtsades på allvar diskutera republik och enkammarsystem. De båda institutionernas avskrivning ställdes bara en liten smula på framtiden…Och så fick man massorna nätt och jämnt lugna…Arbetarklassens vilja är i förväg knäckt genom ledarnas nederlag. Med ett splittrat parti gör man ingen revolution...Men en stor strejk, dvs arbetarmassorna på gatorna såsom vakt omkring en...regering, som sätter första kammaren ur funktion, den skulle ha segrat i samma ögonblick som den blev beslutad.”
Många arbetares reaktioner blev också skarpa, om än inte tillräckliga för att kunna hota uppgörelsen. På ett möte i Stockholms arbetarkommun antogs visserligen i Folkets Hus A-sal Brantings förslag med 400 röster mot 180, medan 500 avstod. I hallen utanför, där 2 000 arbetare samlats, antogs däremot på förslag från en ledare i Transport en uppmaning till Sveriges arbetare ”att inte tolerera detta förräderi”. Lokala fack i hela landet brännmärkte sveket. Högst blev priset för partitoppen i Göteborg, där Metalls avd 41 med 7 000 medlemmar bröt med det socialdemokratiska partiet. ”Ett skammens dokument”, kallades uppgörelsen också av SSU-teoretikern Nils Karleby i Skånska Socialdemokraten.
På ett möte med Socialdemokratiska vänsterpartiet i Auditorium fördömdes ”fuskreformen” av 1 800 arbetare. Till partiets svårigheter att utveckla protesterna bidrog emellertid dels oerfarenheten, dels dess alltför svaga bas i facken, dels en djup intern spricka i dess egen ledning om inställningen till den ryska oktoberrevolutionen. Ett nytt bakslag i omvärlden, som bidrog till att dämpa vänsterns moral, följde därpå redan i januari 1919, sedan de tyska högersocialdemokraterna med hjälp av reaktionära frikårer mördat Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg och påbörjat ett blodigt undertryckande av arbetarråden.
Detta inträffade samtidigt med en ny, skrämmande kris i relationerna mellan arbetarrörelsens höger och vänster, sedan de finska arbetarnas och torparnas generalbödel Mannerheim inbjudits till Kungliga slottet, samtidigt som västimperialismen fått den liberal-socialdemokratiska regeringens ja till en öppen värvning av svenska ”drabantkårer” för kontrarevolutionära expeditioner till Estland och Lettland. Häftiga arbetardemonstrationer, kantade av kravaller, bidrog dock till att Mannerheim sjukanmälde sig och ställde in sin fortsatta turné i Skandinavien.
Erfarenheterna från både den svenska revolutionen 1917-18 och de samtidiga händelserna i Tyskland, Ryssland och Finland övertygade tusentals, framförallt yngre svenska arbetare om reformismens oundvikliga svek och nödvändigheten att stödja den ryska oktoberrevolutionen och den nya, kommunistiska international som bildades 1919. Denna skulle under nästa skede motivera många miljoner arbetares och fattigas kamp världen runt innan även den senare skulle duka under för stalinismens urartning.

Tillbaka till sidans topp