| EU
i djup kris efter
toppmötets kollaps
Hela EU-projektet är i sin djupaste kris någonsin efter
sammanbrottet i förhandlingarna om ny grundlag. Toppmötet i
Bryssel slutade i ett ”praktfiasko”, sammanfattade nyhetsbyrån
TT. Detta bara några veckor efter att eurozonens s k stabilitetspakt
kraschat. Vad är orsaken till krisen och vad kan den leda till?
Italiens premiärminister Silvio Berlusconi siktade på att få
äran av att ha sytt ihop en ny grundlag. Istället fick han snabbt
ge upp, när Polens premiärminister Leszek Miller redan på
lördag lunch var på väg hem. Även den franska delegationen
hade då packat sina väskor. ”Det blev omöjligt att
förena de motstridiga uppfattningarna”, konstaterade Berlusconi.
Största misslyckandet
Det var första gången som ett toppmöte misslyckats med
att förhandla fram nya huvudregler. Tidigare kriser – i Maastricht
1991, i Nice 2001, i Köpenhamn 2003 – har alla slutat i någon
form av kompromiss. ”I realiteten var det nästan 10 år
av förberedelser av östutvidgningen, 18 månaders demokratisk
debatt i det europeiska konventet och 2,5 månads regeringsförhandlingar
som körde in i väggen”, sammanfattade den danska tidningen
Politiken, som ansåg att utgången var en ”chock”.
Grundlagens syfte sades vara att göra EU berett på de 10 nya
medlemsstaterna den 1 maj 2004. Förslaget innebar en ny president
för toppmötena istället för som hittills roterande
ordförandeskap, en utrikesminister för hela EU, avskaffad vetorätt
i flera frågor, färre EU-kommissionärer m m.
Den hårdaste nöten var dock de nya röstreglerna. För
att ta beslut skulle det i det nya förslaget räcka med ”dubbel
majoritet”, dvs stöd från 50 procent av staterna och
60 procent av befolkningen. Att befolkningsantalet räknas in ökade
särskilt Tysklands makt. Enligt de nu gällande reglerna, antagna
i Nice för två år sedan, har Spanien och Polen vardera
nästan lika många röster som Tyskland, vars befolkning
är lika stor som Spaniens och Polens tillsammans.
Men de polska och spanska politikerna stred inte bara för sitt inflytande
inom EU. Både Leszek Miller och Spaniens premiärminister José
Maria Aznar använder EU-frågan nationalistiskt för att
vinna tillbaka stöd de tappat på grund av sitt stöd till
USA:s krig och på grund av privatiseringar och nedskärningar.
Även stormakternas regeringar pressas av ekonomisk kris och enormt
missnöje. Frankrike skakades i våras av två endagsstrejker,
i Tyskland markerade massdemonstrationen i Berlin den 1 november början
på en period av strejker och masskamp.
Makt och ekonomi
USA:s och Storbritanniens krig mot Irak blev den fråga som inledde
EU:s nuvarande kris. De styrande i Tyskland och Frankrike var inte beredda
att helt underordna sig USA:s nya Bushdoktrin, att USA kan slå till
militärt i ”förebyggande” syfte varhelst man så
önskar. Bushregeringen var samtidigt beredd att uppmuntra en uppsplittring
av EU, där Frankrikes och Tysklands nya ”oberoende” gentemot
USA utmanades av regeringarna i Storbritannien, Italien, Spanien m fl,
plus av de nya ansökarländerna. Sprickan mellan USA och Tyskland-Frankrike
om Irak verkade vara på väg att sopas under mattan när
kriget tog slut, men har återuppstått i takt med USA:s växande
problem med ockupationen.
Den andra avgörande krisfaktorn inom EU är den ekonomiska krisen.
Eurozonen hamnar på nolltillväxt i år, med recession
(krympande ekonomi) i flera medlemsländer: Tyskland, Nederländerna,
Italien. Detta har betytt ökat tempo i nedskärningarna och ökad
arbetslöshet. Nederländerna har infört lönestopp,
Portugal har avskedat tusentals offentliganställda, Frankrike, Österrike
och Grekland har sänkt pensionerna, Tyskland försämrar
för bland andra arbetslösa och sjuka osv.
En kvarnsten
EU:s budgetregler – den s k stabilitets- och tillväxtpakten
– har blivit en kvarnsten om halsen för ekonomierna. Pakten
betyder att den offentliga sektorns underskott inte får överstiga
3 procent av BNP och att den offentliga skulden inte får vara större
än 60 procent av BNP. Trots att de flesta regeringarna, inklusive
den svenska, förbättrar siffrorna genom att lägga beslag
på offentliga pensionsfonder, växer underskotten i takt med
den dåliga tillväxten.
Portugal tvingades redan förra året till massiva nedskärningar
för att få ner underskottet under 3 procent. Men Tyskland,
och ännu tydligare Frankrike, har vägrat att böja sig för
paktens regler. Tre år i rad har de båda ländernas underskott
överstigit 3 procent.
Pakten gäller för hela EU, men för eurozonen gäller
dessutom risken att bötfällas. Mellan 0,2 procent och 0,5 procent
av BNP (beroende på hur stort underskottet är) ska först
deponeras till EU, och kan senare omvandlas till böter.
Den 25 november beslutade EU:s finansministrar dock att inte bötfälla
Frankrike och Tyskland. Mot detta röstade finansministrarna från
Österrike, Nederländerna, Finland – och Spanien. Den spanska
regeringen vill markera att striden om grundlagen och röstreglerna
därmed inletts på allvar.
Att stabilitetspakten brutit samman betyder inte att tvångströjan
bytts ut mot en allmän stimulans av ekonomierna. Skattesänkningar
för de rika i Tyskland och stora satsningar på militär
och polis i Frankrike står för en stor del av de ökade
underskotten, samtidigt som åtstramningspolitiken för vanligt
folk fortsätter.
Ökat tvivel
De två sammanbrotten inom loppet av en månad är ett resultat
av det nya världsläget, den ekonomiska osäkerheten och
av EU:s egen utvidgning. Särskilt de tyska kapitalisterna och politikerna
har drivit på för utvidgningen, för att göra ekonomiska
vinster och för att skapa politisk stabilitet. Men ju närmare
utvidgningen kommer, den 1 maj nästa år, desto mer har tvivlet
ökat. Att gå sin egen väg har blivit ett verkligt alternativ
till EU:s ständiga interna strider.
Den polska regeringens hot om att använda vetorätten på
sitt första toppmöte är ett exempel på att tidigare
samförstånd har brutits upp. De franska och tyska regeringarnas
tidigare dominans har försvagats. Samtidigt har stabilitetspaktens
fall underminerat EU:s möjligheter att ställa krav på
de nya medlemsstaterna. Bara tre av de tio nya staterna har ett underskott
som klarar stabilitetspaktens krav.
Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder och Frankrikes president
Jacques Chirac investerade mycket i förberedelser och påtryckningar
för att få igenom förslaget till grundlag. För att
stärka sina positioner inbjöds Storbritanniens premiärminister
Tony Blair att ingå i en inofficiell ”trilateral” ledning
för EU. Det mest konkreta resultatet blev besluten om ett militärt
samarbete, där de EU-stater som vill kan bilda en inre militär
kärna, delvis vid sidan av både EU och Nato. Blair har samtidigt
försäkrat Washington att detta samarbete inte är en utmaning
av USA:s militära särställning.
EU i flera hastigheter
Tysklands utrikesminister Joschka Fischer varnade efter fiaskot i Bryssel
för att ett skadat EU skulle kunna splittras i två delar. Detta
är ett scenario som de tyska och franska regeringarna förberett
sig för. ”Europas stormakter måste enligt Frankrikes
president ’allvarligt överväga’ ett EU i flera hastigheter”
(ur Politikens referat). Chirac talade om ”pionjärgrupper”
av länder som går före. Schröder hänvisade också
till en möjlig uppdelning av EU i olika nivåer.
Militärt finns redan ett avtal om samarbete mellan Belgien, Luxemburg,
Tyskland och Frankrike. Nederländerna brukar också räknas
till den inre kärnan. Exakt på vilka områden de kan ”gå
före” är oklart, eftersom inte heller dessa stater och
dess styrande saknar motsättningar sinsemellan.
Själva grundlagen är mindre viktig än den politiska kris
och prestigeförlust som helgens sammanbrott orsakar. Rent tekniskt
har EU regler som gäller även utan grundlagen. Det kommer inte
att bli lättare att komma överens efter jul, då Berlusconi
efterträds av Irlands premiärminister Bertie Ahern. Dagens Nyheters
ledare (14 december) menar att det är ”föga meningsfullt”
att återuppta förhandlingarna. Även om man skulle lyckas
med en kompromiss om grundlagen återstår för medlemsländerna
att anta den. Sju stater har lovat folkomröstningar. Både i
Danmark och på Irland vann nej-sidan de senaste folkomröstningarna
i EU-frågor. Göran Persson uttalade också i helgen att
förhandlingarna bör skjutas upp till hösten 2004 eller
kanske till 2005.
EU kan bli ett ”mini-FN”
Ännu viktigare är att DN i sin ledare ställer frågan
”Kommer EU att hålla för en framtid med 25 medlemsländer?”.
De starkaste ja-anhängarna, som t ex DN, vet inte längre vilket
EU de ska försvara. Den djupa krisen skulle kunna leda EU till att
bli ett slags ”mini-FN”, där ledare samlas och talar,
utan möjlighet att fatta verkliga gemensamma beslut. Uppenbart är
att de federala idéerna, där makten inom EU flyttas till centrala
instanser i Bryssel, nu helt trampar vatten. DN:s EU-redaktör Ingrid
Hedström menar att vad som kan utvecklas är ”ett förändrat
EU där en ny kärngrupp tagit form”.
Den djupa krisen visar att kapitalisterna och politikerna inte kan förverkliga
sin dröm om ett verkligt enat Europa, med gemensam ekonomisk marknad
och politiska/militära muskler nog att utmana USA.
Regeringarna i de stora medlemsstaterna, som representanter för sina
länders kapitalistklasser, är inte beredda att lämna ifrån
sig verkligt avgörande makt. Därtill är deras egna motsättningar
för stora. Redan under våren 2004 väntar nya strider om
EU:s budget, där Tyskland redan har varnat Polen och Spanien för
att de kommer att drabbas av indragna bidrag.
Eurozonen kommer att vara fortsatt ekonomiskt skakig, med möjligheten
att krisen i Tyskland till och med leder till ett uppbrott från
euron. De nya EU-länderna är idag därför långt
från att ansluta sig till euron.
Nya pålagor för arbetare och ungdomar
En sak är dock säker, de inbördes stridande politikerna
kommer även fortsättningsvis att enas om nya pålagor på
arbetare, ungdomar, pensionärer, flyktingar och andra grupper. I
Tyskland och Frankrike är de nuvarande åtstramningarna bara
början av vad kapitalisterna kräver.
Attackerna på arbetarklassen kommer att ytterligare öka klyftorna
mellan medborgare och styrande i EU. Bara 48 procent svarade att EU-medlemskapet
är positivt i den senaste opinionsmätningen för alla EU-länder,
den lägsta siffran någonsin. EU-valet i juni kommer troligast
att få se ett rekordlågt valdeltagande, men ger också
möjligheter till nya alternativ.
Nationalistiska strömningar kommer att försöka vinna på
EU:s kriser. Behovet att göra fackföreningarna till kämpande
organisationer och att bygga upp nya stora arbetarpartier i Europa är
därför brådskande.
Per-Åke Westerlund
Tillbaka till sidans topp
|