Bredare motstånd efter Saddam
Ockupationens katastrof i fokus då rädslan för diktaturens återkomst försvinner

USA:s gripande av den irakiske diktatorn Saddam Hussein är en propagandaseger för Bush, även om denna bara tillfälligt kan överskugga ockupationens fiasko. Medan ett skikt av ”Saddamtrogna” nu kan demoraliseras, kan också den minskade rädslan för den gamla diktaturens comeback tvärtom underlätta ett bredare motstånd mot ockupationen även i de shiamuslimska regionerna.

Gripandet av Saddam hälsades av jubel bland kurder och andra irakier, som lidit under hans förtryck. Men tidningen Independent redovisar även protestdemonstrationer i flera städer, bl a i Tikrit och i Ramadi, där tre demonstranter sköts ihjäl av USA-soldater. I Samarra sköts 11 personer ihjäl som påstås ha attackerat USA-soldater.
Men även bland dem som gläds över Saddams infångande är jublet snabbt övergående.
– Det är bra att han greps, men det är inte han som sabbade bensinen, elen och allt annat, så att en gasbehållare som förut kostade 250 dinarer nu kostar 4 000, om den går att få tag på. Det här är ett oljeland och borde inte vara ett Afghanistan, fräste en arg irakisk tandläkare i en lång bensinkö, enligt Reuters.
Samtidigt får USA nu ännu svårare att legitimera sin närvaro, då Bush inte längre kan skylla på ”resterna av den gamla regimen”.
– Nu när Saddam är gripen, finns det ingen annan att skylla på för problemen med att garantera säkerheten och återuppbygga den ekonomiska infrastrukturen. Därför kan frustrationen med amerikanerna – och de åtföljande attackerna – mycket väl eskalera, varnar den f d Pentagonstrategen Larry Seaquist i Christian Science Monitor.
Även om antalet väpnade attacker per dag halverats sedan kulmen i november, varnade USA-styrkornas chef i Irak, generallöjtnant Ricardo Sanchez, veckan före Saddams gripande för att motståndet kan intensifieras ytterligare ända till USA:s planerade överlämning av makten till en ny irakisk samarbetsregering i juni-juli nästa år. Samtidigt har attackerna ofta riktats mot mera lätttillgängliga mål, som irakiska poliser och andra säkerhetsstyrkor – något som bidragit till att nästan hälften av soldaterna – 300 av 700 – i Iraks första bataljon i en ny armé hoppat av.
Förutom att ge Bush tillfälliga PR-poäng måste betydelsen av Saddam Husseins gripande mätas i vilken effekt det får på motståndet i Irak och på landets politiska framtid. Även en kommande rättegång kan bli en pinsam affär för USA, om Saddam ska medges rätten till ett offentligt försvar.

Ledde inget motstånd
Saddams gripande, gömd i en håla i ett litet hus söder om hemstaden Tikrit och skyddad av endast två livvakter, bekräftar att den gamle diktatorn under sin flykt levt så isolerat att han inte kunnat spela någon operativ roll i det irakiska motståndet. Om något var denna roll ännu mindre än den som spelades av hans båda söner Uday och Qusay, vars död i juli inte alls påverkat motståndets kraftiga tillväxt sedan dess.
Knappt hade heller diktatorn dragits upp ur sin håla innan nya blodiga attentat genomfördes mot irakiska polisstationer på söndagen och måndagen, med 17 respektive 9 dödade och dussintals skadade.
Allt fler journalister har försökt att få ett grepp om det ansiktslösa motståndets karaktär. Och den bild de visar, tyder på minst ett dussin mestadels lokalt organiserade motståndsgrupper, som ännu saknar en tydlig plattform. Få om ens någon av dessa tycks dock stå och falla med Saddam Hussin, även om lägre officerare ur den upplösta armén och medlemmar ur Baathpartiet deltar. Även Financial Times ledare noterar att ”nästan inget tyder på att utnötningskriget mot ockupationen är ett försök att återupprätta herr Hussein”. Även bilden av ett främst islamistiskt motiverat motstånd tycks starkt överdriven.
Enligt Toronto Star spreds i lördags ett flygblad från en grupp med namnet Folkets irakiska befrielsefront i staden Falluja, där USA länge konfronterats av en fientlig befolkning. I bladet tar fronten på sig ”det juridiska ansvaret för alla väpnade aktioner mot USA:s och britternas ockupationsstyrkor och deras allierade”, medan den kritiserar attacker på civila mål, varnar irakiska poliser för att de står under uppsikt och förklarar att ”det finns inget samband mellan det nuvarande folkliga och nationella motståndet och något förtryckande Baathregim-motstånd”.
Till slutet av november hade CIA räknat 3 650 gerillaattacker sedan USA förklarade kriget över, varav 60 procent utförts i den s k sunnitriangeln i Iraks centrala och norra delar. Ändå hade 1 416 attacker utförts även i andra delar av landet – med en spridning både norrut till de tidigare relativt ”lugna” Mosul och Kirkuk och söderut till de shiamuslimskt dominerade regionerna. Enligt den israeliska tidningen Haaretz har ”en antiamerikansk infrastruktur bildats under de senaste nio månaderna i Irak... De som opererar inom dessa ramar är inte beroende av order från Saddam Hussein, eller hans förbundna.”

”Strömkantring”
Financial Times beskrev en ”strömkantring” i befolkningens attityd till ockupationen i samband med USA:s omskrutna ”seger i Samarra” den 30 november, där man påstod sig ha dödat 54 fedayin-klädda fiender som attackerat en USA-kolonn på väg med nya sedlar till stadens banker, i motståndets dittills största slag. Efteråt hittades endast ett fåtal dödade, men många skadade civila, medan befolkningen visade sin ilska.
”Saddam Hussein dödade jihad (heliga kriget) inom oss, men vi har Bush och Blair att tacka för att ha återskapat jihad-andan hos våra unga”, sade en ung man i röd beduinhalsduk, medan t o m den av USA tillsatte polischefen ansåg att staden provocerats: ”Var fransmännen nöjda under nazisterna? Det är samma sak här”, sade han.
Medan dussintals unga män i Samarra uttryckte sitt stöd för de ”mujahedins” som attackerat USA, ansåg enligt FT ”så gott som alla”, alltifrån USA-allierade stamhövdingar till de nyfikna vid platsen för slaget, att USA måste ut ur Irak.
”Hela stan avvisar ockupationen, och vi arbetar för att tjäna folket”, förklarade även Samarras poliser, något som nu tvingat USA att för säkerhets skull evakuera två av sina tre militärförläggningar i staden.

12 gerillagrupper
Den kände Independentjournalisten Robert Fisk hävdade den 15 december från Bagdad att tidningen identifierat ”12 separata gerillagrupper, alla löst i kontakt med varandra genom stamförbindelser, varav endast en kunde identifieras som bestående av Saddamtrogna eller Baathpartister”. Medan en av dessa kallar sig Enhetsfronten för Iraks befrielse, pekar Fisk ut en grupp Wahabi-baserade sunnimuslimer i De troendes kommitté som ansvariga för en rad sofistikerade attacker i hela området mellan Mosul och staden Hilla tio mil söder om Bagdad.
Inte mindre än 15 organisationer i det väpnade motståndet listas av en rapport till USA:s kongress. CIA medger också att minst 5 000 deltar i det väpnade motståndet, med ett mycket bredare och växande stöd för nyrekrytering, finansiellt och logistiskt stöd.
Motståndet har framförallt uppenbara sociala och antiimperialistiska skäl. Motiven är ”en explosiv mix”, skriver två reportrar från Los Angeles Times. ”I Tikrit, Samarra och andra arga städer nämner unga pro-motståndsmän som samlas för att tala med Västjournalister samma problem: en avsaknad av ekonomiska möjligheter, dålig behandling från av USA:s sida och en nationalistisk förbittring mot utländsk ockupation... Liksom andra avfärdade de uppfattningen att deras kamp som USA hoppas skulle avta om Hussein dödades eller infångades.
– Vi kämpar inte för Saddam, som en av dem sade.

I Bagdads gröna zon
Medan USA:s administratörer och samarbetsmän i det s k styrande rådet avskärmar sig i Saddams muromgärdade palats, som i Bagdads s k gröna zon och bara rör sig i tungt beväpnade konvojer, använder sig ockupationsmakten allt mer av irakiska civilförsvarsstyrkor för att bemanna vägspärrar och andra uppgifter. Men t ex vid infarten till Samarra vid bron över Tigris måste dessa vara maskerade för att inte kännas igen av lokalbefolkningen.
Att det väpnade motståndet hittills varit starkast i landets sunnimuslimska centrala och norra delar kanske delvis kan förklaras av att dessa drabbats svårast av t ex arméns upplösning och nu upplever sin ställning vara ytterligare trängd av både kurder och shiamuslimer. Men utan att hittills ha inlett ett väpnat motstånd har även t ex den shiamuslimska prästen Muqtada al-Sadr fått ett brett stöd för sin skarpt ockupationsfientliga linje bland miljoner fattiga shiamuslimer som förr brukade stödja det irakiska kommunistpartiet – ett inflytande som dessvärre också skrämmer med attacker mot västerländskt klädda kvinnor, biografer och sekulära vänsterrörelser.
För Iraks kommunistiska parti, som deltar med en representant i det ”styrande rådet” och uppskattas av USA som en lojal motvikt till stridiga religiöst och etniskt baserade partier, leder Saddams infångande till akuta problem med att motivera sitt samarbete med imperialismen. Ett färskt tecken är förra veckans USA-räd mot den nya fackliga centralorganisationen IFTU, då lokalerna vandaliserades, protokoll stals och åtta ledare greps över natten, innan de släpptes utan förklaring.

Nya massprotester
När rädslan för Saddams tänkbara återkomst nu försvinner, kommer det hittills främst fredliga motståndet i t ex Bagdad och Iraks shiamuslimska delar åter att få större uppmärksamhet – kanske också i samklang med ökat stöd för den väpnade kampen. Räden mot IFTU antyder oundvikliga konflikter på arbetsplatserna, där USA:s ockupationsmakt nu agerar med stöd av gamla Saddambyråkrater och Saddams arbetsrätt från 1987, som bannlyser fack inom statliga institutioner.
Ett nytt exempel på mer militanta, om ännu fredliga, massprotester är förra veckans folkuppror i den shiadominerade staden Hilla, där tusentals personer, som ockuperade hans kontor, lyckades driva bort den av USA tillsatte guvernören.
Saddams ärolösa slut kan bidra till att försvaga USA:s försök att söndra och härska i Irak med stöd av både rädslan för den gamla diktaturen och nygamla religiösa och etniska motsättningar och då även bädda för ett nytt uppsving av både fredligt och väpnat motstånd, som får ökat stöd världen runt, inklusive från USA:s folk.

Arne Johansson

Tillbaka till sidans topp