Ett socialistiskt svar
CWI på Sri Lanka om presidentens kuppförsök och ”fredsprocessens” kollaps

Den 4 november försökte Sri Lankas president Chandrika Kumaratunga genomföra en kupp. Tre ministrar avskedades och undantagstillstånd proklamerades. Efter några dagar fick presidenten retirera. Men den politiska krisen kvarstår. ”Fredsprocessen” har avstannat och de norska medlarna har åkt hem.

När president Chandrika Kumaratunga försökte ta över makten och avsätta regeringen stödde hon sig på den tidigare presidenten J R Jajawardens konstitution från 1979. En konstitution som ger presidenten diktatorisk verkställande makt.
Redan från början var vänstern och andra demokratiska krafter i landet motståndare till presidentens nya maktbefogenheter, som också begränsar den kapitalistiska demokratin.

Dagens kris
Olyckligtvis säger några av de så kallade vänsterpartierna idag att presidenten borde använda sin makt för att ”rädda landet”. Ett sådant uttalande kan endast fällas av opportunister eller idioter.
Dagens kris inleddes med att president Kumaratunga den 4 november avskedade tre ministrar och själv tog kontroll över ministerierna, inkluderat försvarsministeriet. Presidentens agerande hade föregåtts av att LTTE (Liberation Tamil Tigers of Eelam, de tamilska tigrarna) presenterat sina förslag om en provisorisk rådsförsamling för norra och östra Sri Lanka. Presidentens diktatoriska agerande kom inte som en blixt från klar himmel. Åtgärden var ett sätt att försöka piska upp de antitamilska stämningarna bland de singalesiska krafter hon mest stödjer sig på.
Under 1994 inledde presidenten de första samtalen med LTTE, vilka bröt samman året därpå. Efter det återupptog premiärministern samtalen med LTTE 2002.

Makthungriga politiker
Vilken kapitalistisk ledare som än kommer till makten i Sri Lanka sätts under ett allt hårdare tryck från imperialismen i Väst för att försöka nå en fredsuppgörelse. Samtidigt som varje kapitalistiskt parti som råkar befinna sig i opposition – vare sig det gäller UNF eller den andra borgerliga fronten PA – saboterar fredsförhandlingarna.
Fredssamtalen mellan LTTE och regeringen har nu brutit samman. De norska fredsförhandlarna har meddelat att de inte kan gripa in i fredsprocessen förrän regeringskrisen lösts. Extrema singalesiska chauvinister, likt Sinhala Urumaya och JVP, krävde att LTTE:s förslag skulle slängas i soporna och skicka hem norrmännen. Detta har nu hänt, fast på ett annat sätt, genom att presidentens lagt mer makt i sina egna händer. Med både presidenten och premiärministern är återigen under tryck från internationella kapitalister för att samarbeta och att bilda en samlingsregering för att åter dra igång ”fredsprocessen”.
Väst pressar på
UNF-regeringen genomför Världsbankens program i ett väldigt snabbt tempo – en politik som presidenten stödjer fullt ut. Därför säger imperialismen i Väst att de borde samarbeta. Men i ekvationen finns också det faktum att de två största kapitalistiska partierna och de makthungriga politiker som styr har egna intressen att försvara och har svårt att samarbeta.
Vi marxister har flera gånger förklarat att den svaga kapitalistklassen i Sri Lanka inte kan finna en varaktig lösning på den nationella frågan och inte kan garantera folkens rätt till självbestämmande. Vad vi sett är att kapitalismen inte ens kan förhandla fram en tillfällig uppgörelse. Den huvudsakliga orsaken till detta är att den härskande klassen är helt beroende av den singalesiska befolkningens röster för att komma till makten.

Vägen framåt
Vänstern och arbetarklassen har en helt avgörande roll att spela i den här situationen. Marxister har alltid förklarat att den nationella frågan endast kan lösas av en vänsterregering som för en socialistisk politik. Arbetarklassen har fått betala ett högt pris för klassamarbetspolitiken som varit praxis sedan 1964.
Vad som hänt sedan dess är att de traditionella ”vänsterpartierna” inte inlett någon självständig arbetarklasspolitik utan alltid stött kapitalistiska partier. Detta är den så kallade vänsterpolitikens mönster under de senaste årtiondena.
Att kämpa mot fundamentalism och försvara de tamiltalandes rättigheter betyder inte att arbetarklassen ska stödja vilket kapitalistiskt parti som än säger att de kan lösa den nationella frågan. Men vad som hände 1987-89 var att de traditionella vänsterpartierna och all annan ”vänster” stödde uppgörelsen mellan Indiens och Sri Lankas regering (Indo-Lankafördraget) och blev en del av den. Genom detta identifierades vänstern med den reaktionära J R Jayawardene-regimen. Nu är stora delar av vänstern på väg att göra om samma misstag.
Samtidigt som vi för en kampanj mot kriget och mot de nationalistiska singalesiska styrkorna kräver vi att samtalen med LTTE måste återupptas omedelbart. Rätten till självbestämmande för tamilerna måste vara grunden för alla fredssamtal. Samtidigt uppmanar vi arbetarklassen och de fattiga i norra och östra Sri Lanka att samlas bakom socialismen, att avskaffa kapitalismen för att förverkliga tamilernas krav.
Vänstern har idag en skyldighet att visa på en väg framåt för arbetarklassen och de fattiga massorna. Det är därför den måste bryta sig loss från all klassamarbetspolitik och arbeta för att bilda ett självständigt arbetarparti med ett socialistiskt program – den enda kraft som kan avskaffa kapitalismen.

Siritunga Jayasuriya
United Socialist Party (CWI), Sri Lanka

Tillbaka till sidans topp