Tillväxt utan jobb

Den globala kapitalismens återvändsgränd märks tydligt i att det trots ekonomisk tillväxt inte blir några nya jobb. I USA – kapitalismens högborg – har det aldrig skapats så få nya jobb i en högkonjunktur som idag. Istället för nya jobb sjunker sysselsättningen. Även reallönerna faller, vilket heller inte är ”normalt” i en uppgång. Att arbetslösa amerikaner gett upp hoppet om att få ett jobb gör att detta inte lämnar tydliga avtryck i arbetslöshetsstatistiken.
I Sverige är det också fråga om en tillväxt utan jobb. Arbetslösheten fortsätter uppåt och sysselsättningen faller i år, samtidigt som ekonomin i sin helhet (bruttonationalprodukten, BNP) väntas växa med uppemot 2 procent.
SEB rubricerar t o m sin senaste konjunkturprognos ”Tillväxt utan jobb”. Bankens chefsekonom Klas Eklund säger att: ”Det är en ovanlig, rent av underlig konjunkturuppgång vi ser”. Men dagens säregna konjunkturuppgång är en följd av den globala kapitalismens utdragna stagnationskris. Något som i sin tur medför att uppgången är begränsad till delar av industrin, allt medan ”sysselsättningsintensiv verksamhet i kommunerna skärs ned” (”Jobless growth”: Orsaker och konsekvenser, utgiven av SEB i februari i år).
Under ett par år kunde sysselsättningsminskningen i det privata näringslivet kompenseras av en ökad sysselsättning i offentliga sektorn. Men nu skär den offentliga sektorn ned i verksamheten och antalet anställda samtidigt som industrisysselsättningen faller när kapitalisterna skär i sina kostnader för att få upp vinsterna.

I januari ökade arbetslösheten till 5,9 procent av arbetskraften eller 263 100 personer. Totalt är nära 8 procent, 350 000 personer, antingen öppet arbetslösa eller i någon form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Värst drabbad är byggbranschen. Var sjätte målare och byggnadsarbetare är arbetslös. Inom loppet av ett halvår har situationen inom byggsektorn blivit nattsvart.
Vem hör numera Persson tala om hur regeringen ska klara målen om en arbetslöshet på högst 4 procent och en sysselsättningsgrad på 80 procent.
Regeringens sysselsättningsmål, om 4 procents arbetslöshet, inte mindre, var ännu ett utslag av en lika falsk som cynisk kapitalistisk matematik. Godtyckligt försökte man bestämma en ”naturlig” nivå på arbetslösheten.
Under kapitalismens gyllene tidsålder, 1950-75, rådde nästan full sysselsättning och prisökningarna var små. Vad som ändrats är att kapitalismen sedan mitten av 1970-talet befinner sig i en nedförsbacke. Konjunkturuppgångarna bromsar fallet, men arbetslösheten biter sig fast vid en hög nivå.
Vad som krävs är en satsning på vård, skola och omsorg jämte en plan för en allsidig industriell utveckling i samklang med naturen. Arbetstiderna måste omedelbart förkortas utan lönesänkning och ökad flexibilitet – i Sverige och andra länder. Kampen för jobben känner inga gränser och måste bedrivas på global nivå – genom samordnade kampanjer inom de internationella koncernerna och mellan olika länders arbetarorganisationer.

Kampen för rätt till arbete handlar ytterst om makten över samhällets tillgångar och möjliga rikedomar. Man kan inte kontrollera det man inte äger. Storföretag, banker och naturtillgångar måste därför förstatligas under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Först då kan ekonomin planeras på ett demokratiskt sätt för att tillfredställa gemensamma behov av arbete, välfärd och fritid.

Tillbaka till sidans topp