Kvinnokamp för rättvisa
Offensiv 588 (040304)
Tillbaka till ettan

Då Grupp 8 slog till

8 mars-special
Läs också:
"Du har sett ut som en hora"
Ursäkta mig, för att jag har blivit våldtagen...
Tvingande föräldraförsäkring ingen lösning
"Satsa på kvinnolönerna"
Stängda servicehus – en kvinnofälla
Revolutionen spikade kvinnodagen
Kvinnan och socialismen
En pälssömmerskas liv och ändrade villkor
Kvinnor mot krig och kapitalism

1970-talet var det årtionde då kvinnokampen började komma tillbaka. Fler kvinnor gick ut i arbetslivet och den klassiska hemmafrurollen började dö ut. Andelen gifta kvinnor i lönearbete steg från 15 procent 1950 till 53 procent 1971. Det här blev grunden till den starka kvinnorörelsen.

Kvinnors inträde på arbetsmarknaden gav kraft att kämpa. Den viktigaste drivkraften var som under rösträttsrörelsen fackföreningskvinnor och socialdemokratiska kvinnor, men det som blivit mest känt var den socialistiska Grupp 8, som började som ett hemligt nätverk 1968.
Då drevs det kvinnokamp i större utsträckning än idag, socialismen var inte ett hinder utan en fantastisk tillgång och vision. Enligt Grupp 8:s programförklaring gällde det att: ”göra kvinnan medveten om sitt eget förtryck i egenskap av kvinna och om klasskampens villkor”, samt att ”tillsammans med männen arbeta för ett socialistiskt samhälle fritt från förtryck, där hela folket äger och kontrollerar produktionsmedlen”.

Tillväxt och styrka
1960-talet var en period av tillväxt. Kvinnorna kom ut i arbetslivet som aldrig förr. I och med att fler kvinnor började lönearbeta fick de styrka, egen ekonomi, ökat självförtroende och möjlighet till organisering. Många av de som startade Grupp 8 hade högre utbildning, men bakbands av ensamt ansvar för barn och hushåll. Bara 1 procent av papporna matade, bytte eller klädde på och av sina små barn på 60-talet.
1974 tog bara 2,8 procent av papporna ut föräldraförsäkring. Jämsides med kampen för arbete fanns också barnomsorgsfrågan. I juni 1974 genomförde Grupp 8 en uppmärksammad aktion i Stockholms stadshus, då 50 vuxna och 10 barn reste sig upp som på en given signal på läktaren vid kommunfullmäktigemötet och ropade: ”Bankpalats tar dagisplats!” Vid den tiden fanns det 40 000 barn i förskoleåldrar, men bara 9 900 dagisplatser i Stockholm.

Kamp mot porrindustrin
Grupp 8 var tidiga med att protestera mot porren med blockader och affischkampanjer. Den sexuella revolutionen under 1960-talet avskaffade den moraliserande lagstiftningen, men rätt snart hade en porrindustri växt fram som producerade grov, kvinnoförnedrande porr. I gamla nummer av Grupp 8:s tidning Kvinnobulletinen attackerades porrindustrin, kapitalismen och kommersialismen.
Efter mycket diskussion öppnades gruppen 1970, men den blev aldrig någon massrörelse och hade som mest 3 000 medlemmar.
Högervridningen i hela samhället i slutet av 1970-talet påverkade även Grupp 8. Från att ha varit medias gullgrisar utmålades de som fula, manshatande BH-brännande feminister. De urartade med högeridéer om en slags kvinnokultur som bara kvinnor stod för.
Många viktiga reformer genomfördes, som avskaffandet av sambeskattningen, rätt till fri abort, smärtlindring vid förlossning, utbyggnad av barnomsorg och hela den offentliga sektorn, men det var på grund av den riktiga kvinnorörelsen, massrörelsen, och inte den lilla grupp som agerade språkrör.

Fel att öppna sig?
Före detta åttor har på 1990-talet hävdat att de gjorde fel som öppnade sig. Flera av dem startade senare under 1990-talets första år ett nytt hemligt nätverk, Stödstrumporna. De drog igång en välbehövd debatt, men tog inte ställning mot EG (EU) eller mot nedskärningar. Stödstrumporna blev populära och många uppmanade dem att starta ett kvinnoparti och enligt en opinionsundersökning sade sig 42 procent kunna tänka sig att rösta på ett ”kvinnoparti”. Ett sådant bildades aldrig, det var bara ett tomt hot. Resultatet blev att alla partier utom moderaterna och ny demokrati varvade sina listor och Sverige slog världsrekord i antalet kvinnor i riksdag och regering.
Den nya borgerliga feminismen har nu blivit etablerad med ”riksfeminister” och andra individuella påhitt. Den stora frågan tycks vara hur man ska få in fler kvinnor i företagens styrelserum snarare än satsningar på kvinnoyrken och offentlig sektor.
Jämställdhet kommer knappast att uppnås genom att en kvinna sitter tillsammans med grabbarna på H&M och beslutar om uppsägningar. Det krävs kamp för vård, för skola och för rättvisa. Många reformer kan och bör genomföras, men inga kan kvarstå utan socialism.

Sofia Marklund

Tillbaka till sidans topp