| Då
Grupp 8 slog till
1970-talet var det årtionde då kvinnokampen började
komma tillbaka. Fler kvinnor gick ut i arbetslivet och den klassiska hemmafrurollen
började dö ut. Andelen gifta kvinnor i lönearbete steg
från 15 procent 1950 till 53 procent 1971. Det här blev grunden
till den starka kvinnorörelsen.
Kvinnors inträde på arbetsmarknaden gav kraft att kämpa.
Den viktigaste drivkraften var som under rösträttsrörelsen
fackföreningskvinnor och socialdemokratiska kvinnor, men det som
blivit mest känt var den socialistiska Grupp 8, som började
som ett hemligt nätverk 1968.
Då drevs det kvinnokamp i större utsträckning än
idag, socialismen var inte ett hinder utan en fantastisk tillgång
och vision. Enligt Grupp 8:s programförklaring gällde det att:
”göra kvinnan medveten om sitt eget förtryck i egenskap
av kvinna och om klasskampens villkor”, samt att ”tillsammans
med männen arbeta för ett socialistiskt samhälle fritt
från förtryck, där hela folket äger och kontrollerar
produktionsmedlen”.
Tillväxt och styrka
1960-talet var en period av tillväxt. Kvinnorna kom ut i arbetslivet
som aldrig förr. I och med att fler kvinnor började lönearbeta
fick de styrka, egen ekonomi, ökat självförtroende och
möjlighet till organisering. Många av de som startade Grupp
8 hade högre utbildning, men bakbands av ensamt ansvar för barn
och hushåll. Bara 1 procent av papporna matade, bytte eller klädde
på och av sina små barn på 60-talet.
1974 tog bara 2,8 procent av papporna ut föräldraförsäkring.
Jämsides med kampen för arbete fanns också barnomsorgsfrågan.
I juni 1974 genomförde Grupp 8 en uppmärksammad aktion i Stockholms
stadshus, då 50 vuxna och 10 barn reste sig upp som på en
given signal på läktaren vid kommunfullmäktigemötet
och ropade: ”Bankpalats tar dagisplats!” Vid den tiden fanns
det 40 000 barn i förskoleåldrar, men bara 9 900 dagisplatser
i Stockholm.
Kamp mot porrindustrin
Grupp 8 var tidiga med att protestera mot porren med blockader och affischkampanjer.
Den sexuella revolutionen under 1960-talet avskaffade den moraliserande
lagstiftningen, men rätt snart hade en porrindustri växt fram
som producerade grov, kvinnoförnedrande porr. I gamla nummer av Grupp
8:s tidning Kvinnobulletinen attackerades porrindustrin, kapitalismen
och kommersialismen.
Efter mycket diskussion öppnades gruppen 1970, men den blev aldrig
någon massrörelse och hade som mest 3 000 medlemmar.
Högervridningen i hela samhället i slutet av 1970-talet påverkade
även Grupp 8. Från att ha varit medias gullgrisar utmålades
de som fula, manshatande BH-brännande feminister. De urartade med
högeridéer om en slags kvinnokultur som bara kvinnor stod
för.
Många viktiga reformer genomfördes, som avskaffandet av sambeskattningen,
rätt till fri abort, smärtlindring vid förlossning, utbyggnad
av barnomsorg och hela den offentliga sektorn, men det var på grund
av den riktiga kvinnorörelsen, massrörelsen, och inte den lilla
grupp som agerade språkrör.
Fel att öppna sig?
Före detta åttor har på 1990-talet hävdat att de
gjorde fel som öppnade sig. Flera av dem startade senare under 1990-talets
första år ett nytt hemligt nätverk, Stödstrumporna.
De drog igång en välbehövd debatt, men tog inte ställning
mot EG (EU) eller mot nedskärningar. Stödstrumporna blev populära
och många uppmanade dem att starta ett kvinnoparti och enligt en
opinionsundersökning sade sig 42 procent kunna tänka sig att
rösta på ett ”kvinnoparti”. Ett sådant bildades
aldrig, det var bara ett tomt hot. Resultatet blev att alla partier utom
moderaterna och ny demokrati varvade sina listor och Sverige slog världsrekord
i antalet kvinnor i riksdag och regering.
Den nya borgerliga feminismen har nu blivit etablerad med ”riksfeminister”
och andra individuella påhitt. Den stora frågan tycks vara
hur man ska få in fler kvinnor i företagens styrelserum snarare
än satsningar på kvinnoyrken och offentlig sektor.
Jämställdhet kommer knappast att uppnås genom att en kvinna
sitter tillsammans med grabbarna på H&M och beslutar om uppsägningar.
Det krävs kamp för vård, för skola och för rättvisa.
Många reformer kan och bör genomföras, men inga kan kvarstå
utan socialism.
Sofia Marklund
Tillbaka till sidans topp
|