Debatt
Offensiv 589 (040311)
Tillbaka till ettan

 

Arne Johanssons artikel Perssons övergångsregler applåderas av rasister och KPMLr i Offensiv nr 586 har retat KPMLr, som dragit igång en arbetsplatskampanj för övergångsregler som kan utestänga arbetare från Östeuropa efter EU:s östutvidgning den 1 maj. Vi publicerar här ett genmäle från Tommy Flatnes i KPMLr Stockholm. Även vänstergruppen Arbetarmakt har skickat in ett genmäle (här tyvärr starkt nedkortat), som instämmer i kritiken mot KPMLr, men samtidigt reser frågan om RS/Offensivs paroller. Båda inläggen besvaras av Arne Johansson för Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv.

KPMLr: ”Nej, kamrater
polska byggnadsarbetare...”

Arne Johansson, du ylar med vargarna på DN:s ledarsida när du försöker smeta någon nyans av brunt på KPMLr:s flygblad om arbetskraftsimporten. I själva verket sparkar ni ut den röda mattan framför Sverigedemokraterna när ni tycker att den svenska arbetarklassen över en natt bör ge upp vad man tillkämpat sig under hundra år. I fråga om sociala rättigheter och löner.
Organiserad dumpning från arbetsköparna, helt i linje med EU:s hela politik är vad det är frågan om, inte myten om den ensamme mannen som stiger av båten i ett främmande land och söker arbete.
RS är ju emot kapitalets EU. Fri rörlighet för arbetskraft, som det så vackert heter är en av hörnstenarna i kapitalets EU. Varför tycker ni att just denna del är progressiv?
Den fria rörligheten av arbetskraft är ju bara en variant på kapitalexporten. Enligt ert sätt att se på det hela så borde t ex utflyttningen av Continentals däckfabrik i Gislaved ingå i den proletära internationalismen. Svenska arbetare har blivit arbetslösa och portugiserna fått jobb. Flytten betalas med de medlemsavgifter som de svenska arbetarna betalat in till EU. Sann solidaritet, eller?
På sextiotalet stoppade LO den tidens arbetskraftsimport från t ex Italien och Jugoslavien för att i stället få ut de svenska kvinnorna på arbetsmarknaden. Ett helt avgörande beslut för att kvinnans frigörelse accelererade under 70-talet. Ett nationellt intresse för den svenska arbetarklassen och kvinnorna, fullt legitimt och har ingenting med nationalchauvinism att göra. Tvärtom så kan det ha en oerhörd progressiv inverkan internationellt, som ett föredöme.
Dessutom så stoppade man dräneringen av skicklig arbetskraft från exportländerna.
Sen har vi de nationella befrielserörelserna i Irak och Palestina. I dessa fall så kan till och med olika klasser ha samma nationella intresse, att befria landet från ockupanter.
Men när det gäller arbetskraftsimporten så står den svenska arbetarklassens nationella intressen i absolut motsatt ställning gentemot den svenska borgarklassen som brinner av längtan att knäcka facket och arbetarklassen, med lönedumpning
Alltså: vilken klass tjänar på den fria arbetskraftsimporten och vem förlorar?
Även om vi ser till att polackerna får kollektivavtal så blir det lönedumpning därför att skillnaden mellan minimilönerna och de verkliga lönerna är så pass stora som 50-60 kronor i timmen.
Så här skulle jag som byggnadsarbetare kunna säga:

”Nej, kamrater polska byggnadsarbetare, här finns dåligt med jobb, arbetslösheten är lika stor hos oss som hos Er. Åk hem och kämpa mot era kapitalister och kräv att samhället börjar att bygga bostäder så skall vi kämpa mot våra kapitalister, här vill de bara utnyttja Er för att krossa oss och det tjänar varken ni eller vi på. Välkomna tillbaks när det fattas gubbar i branschen.
Eller med Marx och Engels ord i det Kommunistiska manifestet:
”Proletariatets kamp mot bourgeoisin är att börja med till formen, ehuru icke till innehållet, en nationell kamp.” Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdig med sitt eget lands bourgeoisi.

Tommy Flatnes
KPMLr Stockholm

Är RS för öppna gränser?
Hur Johansson kan få det till att vi (Arbetarmakt) har illusioner om att kapitalismen inte försöker utnyttja arbetskraftsinvandrarnas ställning är för mig en gåta.
Jag noterar vidare att RS är otydliga vad gäller frågan om öppna gränser. Man för fram mycket bra kritik mot KPML(r), men vad vill man ha istället?...
(Offensiv står för att) ”Återställ[a] flyktingars rättigheter.” Återställa till vilken nivå då kan man fråga sig? När bedrev staten Sverige senast en progressiv flyktingpolitik?... Den... har alltid varit mer eller mindre rasistisk. Hur pass hård har också att göra med den för tillfället rådande ekonomiska och politiska situationen i det kapitalistiska Sverige och omvärlden.
Inte heller i RS Handlingsprogram förekommer krav på öppna gränser... Vad anser RS om de som kommer hit och inte är att betrakta som flyktingar? Om dessa nämner man inte ett ord. Är RS för att invandring av dessa begränsas? Hur ska i så fall detta gå till? Vilka ska man inte släppa in?
Även kravet rätten till asyl är otillräckligt. Den som beviljas asyl har inte samma politiska rättigheter som svenska medborgare.

Joel Båtsman
Arbetarmakt

RS: ”Marx, Engels och Lenin roterar i sina gravar”

KPMLr:s arbetsplatskampanj för stängda gränser mot arbetare från Östeuropa och Tommy Flatnes avvisande ord ”Nej, kamrater polska byggnadsarbetare... här vill de bara utnyttja Er för att krossa oss” har inget med marxism eller leninism att göra. Sånt får både Marx, Engels och Lenin att rotera i sina gravar.
Ända sedan den franska revolutionen 1789 har klassmedvetna arbetare i princip stått för arbetarklassens solidariska enhet och rätt till fri rörlighet både inom och utöver nationella gränser (för rikas rörlighet har gränserna aldrig varit ett hinder).
Kapitalismen med dess inneboende tendens till globalisering har både i sitt historiskt ”progressiva” skede och senare under krig, kriser, socialt förfall och dramatiska klyftor mellan fattiga och rika medfört väldiga folkströmmar, från underutvecklade delar av världen till ekonomiskt mer expansiva eller trygga.
På Marx, Engels och ännu på Lenins tid emigrerade miljontals fattiga arbetare och arbetslösa från bl a Sverige, Irland, Syd- och Östeuropa till Amerika. Under efterkrigstidens tillväxtår flyttade många arbetare från Finland och södra Europa till bl a arbetskraftsbristens Sverige och Tyskland. På senare tid har desperata människor i stor skala flytt från kapitalismens krig och kriser i bland annat f d Jugoslavien, Mellanöstern och Afrika.
Kapitalisterna har i alla tider försökt utnyttja både legala och ”illegala” invandrare för att undergräva löner och villkor. Som Lenin skrev i en Pravdaartikel om kapitalism och arbetskraftsinvandring 1913 ”råder inget tvivel om att förskräcklig fattigdom tvingar folk att lämna sina hemländer, och att kapitalisterna exploaterar invandrade arbetare på det mest skamlösa sätt”. Många ryska arbetare utvandrade också efter den förlorade revolutionen 1905 till USA. Ändå var Lenins attityd raka motsatsen till den kalla hand KPMLr och Tommy Flatnes visar polska byggnadsarbetare.

”Borgarna eggar arbetare från en nation mot andra för att splittra dem. Klassmedvetna arbetare, som inser att kapitalismens nedbrytning av nationella barriärer är oundviklig och progressiv, försöker hjälpa till att upplysa och organisera arbetskamrater från underutvecklade länder”, skrev Lenin.
Det är Flatnes som ylar med vargar när han påstår att ett ja till östeuropéers möjlighet att arbeta i Sverige vore att ”över en natt ger upp vad arbetarklassen tillkämpat sig under hundra år”. Det är lika mycket struntprat som att vi skulle ha den reglerade invandring som infördes 1967 att tacka för de svenska kvinnornas frigörelse under 70-talet.
Tvärtom bidrog invandrade arbetare från till exempel Finland, Italien och Jugoslavien starkt till de skatteintäkter, som möjliggjorde 70-talets svenska utbyggnad av till exempel sjukvård, barn- och äldreomsorg. Precis som till en början ofta ovälkomna irländska, svenska, italienska, judiska och ryska m fl invandrare – liksom f d slavar från Afrika – alla bidragit starkt till USA:s ekonomiska utveckling.
För medvetna socialister är det en självklar klassinstinkt att i stället för att stänga ute försöka ena svenska och invandrade arbetare i gemensam kamp för goda kollektivavtal. Vi säger nej till arbetsgivares försök att exploatera utländska arbetare som ”underentreprenörer” med F-skattesedlar på inkomster långt under gällande avtal. Byggnads gjorde t ex enligt vår mening rätt när de drev igenom avtalsenliga löner för slovakiska ugnsmurare på SSAB i Luleå, men fel när deras ombudsmän med polis och myndigheter i släptåg (enligt tidningen Arbetaren) fick utsugna östeuropéer utvisade från arbetsplatser i Skåne.
Kan KPMLr som RS stödja de pakistanska stewards på Ålandsbåten Birger Jarl som efter 15-16 års anställning riskerar att utvisas för att de tillsammans med Seko kämpat för svenska löner och som nu vill, men av myndigheterna vägras, arbeta på ”svenska” arbetsscheman? Kan KPMLr som RS stödja kravet på amnesti åt alla gömda flyktingar, något som i ett slag skulle avskaffa möjligheten för samvetslösa entreprenörer att som i t-banan utnyttja dem och undergräva städarnas redan låga löner med vad Flatnes kallar ”latinolöner”?
Troligen inte. Flatnes/KPMLr:s blågula nationalstalinism har drivit dem så långt att en solidariskt enad kamp för avtalsenliga löner blir omöjligt för dem. ”Även om vi ser till att polackerna får kollektivavtal så blir det lönedumpning därför att skillnaderna mellan minimilönerna och de verkliga lönerna är så pass stora som 50-60 kronor i timmen”. Att det då också skulle gå att ta gemensam facklig kamp för bättre minimilöner föresvävar dem inte.

Joel Båtsman från lilla Arbetarmakt, som mest lever i de abstrakta teoriernas värld, frågar varför RS inte har kravet ”öppna gränser” i sitt handlingsprogram.
Som marxister står vi för en klasslös värld med ekonomiskt överflöd, trygghet för alla och jämlikhet, utan privat ägande av företag och klassförtryckande stater, gränser eller ens pengar.
Ett aktuellt handlingsprogram för kämpande socialister måste emellertid utgå från kampfrågor som motsvarar dagens förutsättningar och medvetenhet, samt att med vad vi kallar ”övergångsprogrammets metod” koppla dessa till krav på makt, ökade rättigheter och samhälleligt ägande som tar rörelsen framåt till socialistiska slutsatser och mål.
Medan ”öppna gränser” är en omöjlighet i dagens alltmer skriande ojämlika världskapitalism, blir detta en uppgift att förverkliga för en kommande socialistisk världsfederation. Här och nu börjar dock kampen för flyktingars och invandrares rättigheter och fackliga organisering, mot Fort Europa, kapitalets EU och den globala imperialismens krig och konkreta övergrepp.

Arne Johansson
RS/Offensiv

Tillbaka till sidans topp