|
| Arne Johanssons artikel Perssons övergångsregler
applåderas av rasister och KPMLr i Offensiv
nr 586 har retat KPMLr, som dragit igång en arbetsplatskampanj
för övergångsregler som kan utestänga arbetare
från Östeuropa efter EU:s östutvidgning den 1 maj.
Vi publicerar här ett genmäle från Tommy Flatnes
i KPMLr Stockholm. Även vänstergruppen Arbetarmakt
har skickat in ett genmäle (här tyvärr starkt nedkortat),
som instämmer i kritiken mot KPMLr, men samtidigt reser frågan
om RS/Offensivs paroller. Båda inläggen besvaras av Arne
Johansson för Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv. |
KPMLr: ”Nej, kamrater
polska byggnadsarbetare...”
Arne Johansson, du ylar med vargarna på
DN:s ledarsida när du försöker smeta någon nyans
av brunt på KPMLr:s flygblad om arbetskraftsimporten. I själva
verket sparkar ni ut den röda mattan framför Sverigedemokraterna
när ni tycker att den svenska arbetarklassen över en natt bör
ge upp vad man tillkämpat sig under hundra år. I fråga
om sociala rättigheter och löner.
Organiserad dumpning från arbetsköparna, helt i linje med EU:s
hela politik är vad det är frågan om, inte myten om den
ensamme mannen som stiger av båten i ett främmande land och
söker arbete.
RS är ju emot kapitalets EU. Fri rörlighet för arbetskraft,
som det så vackert heter är en av hörnstenarna i kapitalets
EU. Varför tycker ni att just denna del är progressiv?
Den fria rörligheten av arbetskraft är ju bara en variant på
kapitalexporten. Enligt ert sätt att se på det hela så
borde t ex utflyttningen av Continentals däckfabrik i Gislaved ingå
i den proletära internationalismen. Svenska arbetare har blivit arbetslösa
och portugiserna fått jobb. Flytten betalas med de medlemsavgifter
som de svenska arbetarna betalat in till EU. Sann solidaritet, eller?
På sextiotalet stoppade LO den tidens arbetskraftsimport från
t ex Italien och Jugoslavien för att i stället få ut de
svenska kvinnorna på arbetsmarknaden. Ett helt avgörande beslut
för att kvinnans frigörelse accelererade under 70-talet. Ett
nationellt intresse för den svenska arbetarklassen och kvinnorna,
fullt legitimt och har ingenting med nationalchauvinism att göra.
Tvärtom så kan det ha en oerhörd progressiv inverkan internationellt,
som ett föredöme.
Dessutom så stoppade man dräneringen av skicklig arbetskraft
från exportländerna.
Sen har vi de nationella befrielserörelserna i Irak och Palestina.
I dessa fall så kan till och med olika klasser ha samma nationella
intresse, att befria landet från ockupanter.
Men när det gäller arbetskraftsimporten så står
den svenska arbetarklassens nationella intressen i absolut motsatt ställning
gentemot den svenska borgarklassen som brinner av längtan att knäcka
facket och arbetarklassen, med lönedumpning
Alltså: vilken klass tjänar på den fria arbetskraftsimporten
och vem förlorar?
Även om vi ser till att polackerna får kollektivavtal så
blir det lönedumpning därför att skillnaden mellan minimilönerna
och de verkliga lönerna är så pass stora som 50-60 kronor
i timmen.
Så här skulle jag som byggnadsarbetare kunna säga:
”Nej, kamrater polska byggnadsarbetare,
här finns dåligt med jobb, arbetslösheten är lika
stor hos oss som hos Er. Åk hem och kämpa mot era kapitalister
och kräv att samhället börjar att bygga bostäder så
skall vi kämpa mot våra kapitalister, här vill de bara
utnyttja Er för att krossa oss och det tjänar varken ni eller
vi på. Välkomna tillbaks när det fattas gubbar i branschen.
Eller med Marx och Engels ord i det Kommunistiska manifestet:
”Proletariatets kamp mot bourgeoisin är att börja med
till formen, ehuru icke till innehållet, en nationell kamp.”
Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdig
med sitt eget lands bourgeoisi.
Tommy Flatnes
KPMLr Stockholm
Är RS för öppna gränser?
Hur Johansson kan få det till att vi
(Arbetarmakt) har illusioner om att kapitalismen inte försöker
utnyttja arbetskraftsinvandrarnas ställning är för mig
en gåta.
Jag noterar vidare att RS är otydliga vad gäller frågan
om öppna gränser. Man för fram mycket bra kritik mot KPML(r),
men vad vill man ha istället?...
(Offensiv står för att) ”Återställ[a] flyktingars
rättigheter.” Återställa till vilken nivå
då kan man fråga sig? När bedrev staten Sverige senast
en progressiv flyktingpolitik?... Den... har alltid varit mer eller mindre
rasistisk. Hur pass hård har också att göra med den för
tillfället rådande ekonomiska och politiska situationen i det
kapitalistiska Sverige och omvärlden.
Inte heller i RS Handlingsprogram förekommer krav på öppna
gränser... Vad anser RS om de som kommer hit och inte är att
betrakta som flyktingar? Om dessa nämner man inte ett ord. Är
RS för att invandring av dessa begränsas? Hur ska i så
fall detta gå till? Vilka ska man inte släppa in?
Även kravet rätten till asyl är otillräckligt. Den
som beviljas asyl har inte samma politiska rättigheter som svenska
medborgare.
Joel Båtsman
Arbetarmakt
RS: ”Marx, Engels och Lenin roterar i sina gravar”
KPMLr:s arbetsplatskampanj för stängda
gränser mot arbetare från Östeuropa och Tommy Flatnes
avvisande ord ”Nej, kamrater polska byggnadsarbetare... här
vill de bara utnyttja Er för att krossa oss” har inget med
marxism eller leninism att göra. Sånt får både
Marx, Engels och Lenin att rotera i sina gravar.
Ända sedan den franska revolutionen 1789 har klassmedvetna arbetare
i princip stått för arbetarklassens solidariska enhet och rätt
till fri rörlighet både inom och utöver nationella gränser
(för rikas rörlighet har gränserna aldrig varit ett hinder).
Kapitalismen med dess inneboende tendens till globalisering har både
i sitt historiskt ”progressiva” skede och senare under krig,
kriser, socialt förfall och dramatiska klyftor mellan fattiga och
rika medfört väldiga folkströmmar, från underutvecklade
delar av världen till ekonomiskt mer expansiva eller trygga.
På Marx, Engels och ännu på Lenins tid emigrerade miljontals
fattiga arbetare och arbetslösa från bl a Sverige, Irland,
Syd- och Östeuropa till Amerika. Under efterkrigstidens tillväxtår
flyttade många arbetare från Finland och södra Europa
till bl a arbetskraftsbristens Sverige och Tyskland. På senare tid
har desperata människor i stor skala flytt från kapitalismens
krig och kriser i bland annat f d Jugoslavien, Mellanöstern och Afrika.
Kapitalisterna har i alla tider försökt utnyttja både
legala och ”illegala” invandrare för att undergräva
löner och villkor. Som Lenin skrev i en Pravdaartikel om kapitalism
och arbetskraftsinvandring 1913 ”råder inget tvivel om att
förskräcklig fattigdom tvingar folk att lämna sina hemländer,
och att kapitalisterna exploaterar invandrade arbetare på det mest
skamlösa sätt”. Många ryska arbetare utvandrade
också efter den förlorade revolutionen 1905 till USA. Ändå
var Lenins attityd raka motsatsen till den kalla hand KPMLr och Tommy
Flatnes visar polska byggnadsarbetare.
”Borgarna eggar arbetare från
en nation mot andra för att splittra dem. Klassmedvetna arbetare,
som inser att kapitalismens nedbrytning av nationella barriärer är
oundviklig och progressiv, försöker hjälpa till att upplysa
och organisera arbetskamrater från underutvecklade länder”,
skrev Lenin.
Det är Flatnes som ylar med vargar när han påstår
att ett ja till östeuropéers möjlighet att arbeta i Sverige
vore att ”över en natt ger upp vad arbetarklassen tillkämpat
sig under hundra år”. Det är lika mycket struntprat som
att vi skulle ha den reglerade invandring som infördes 1967 att tacka
för de svenska kvinnornas frigörelse under 70-talet.
Tvärtom bidrog invandrade arbetare från till exempel Finland,
Italien och Jugoslavien starkt till de skatteintäkter, som möjliggjorde
70-talets svenska utbyggnad av till exempel sjukvård, barn- och
äldreomsorg. Precis som till en början ofta ovälkomna irländska,
svenska, italienska, judiska och ryska m fl invandrare – liksom
f d slavar från Afrika – alla bidragit starkt till USA:s ekonomiska
utveckling.
För medvetna socialister är det en självklar klassinstinkt
att i stället för att stänga ute försöka ena
svenska och invandrade arbetare i gemensam kamp för goda kollektivavtal.
Vi säger nej till arbetsgivares försök att exploatera utländska
arbetare som ”underentreprenörer” med F-skattesedlar
på inkomster långt under gällande avtal. Byggnads gjorde
t ex enligt vår mening rätt när de drev igenom avtalsenliga
löner för slovakiska ugnsmurare på SSAB i Luleå,
men fel när deras ombudsmän med polis och myndigheter i släptåg
(enligt tidningen Arbetaren) fick utsugna östeuropéer utvisade
från arbetsplatser i Skåne.
Kan KPMLr som RS stödja de pakistanska stewards på Ålandsbåten
Birger Jarl som efter 15-16 års anställning riskerar att utvisas
för att de tillsammans med Seko kämpat för svenska löner
och som nu vill, men av myndigheterna vägras, arbeta på ”svenska”
arbetsscheman? Kan KPMLr som RS stödja kravet på amnesti åt
alla gömda flyktingar, något som i ett slag skulle avskaffa
möjligheten för samvetslösa entreprenörer att som
i t-banan utnyttja dem och undergräva städarnas redan låga
löner med vad Flatnes kallar ”latinolöner”?
Troligen inte. Flatnes/KPMLr:s blågula nationalstalinism har drivit
dem så långt att en solidariskt enad kamp för avtalsenliga
löner blir omöjligt för dem. ”Även om vi ser
till att polackerna får kollektivavtal så blir det lönedumpning
därför att skillnaderna mellan minimilönerna och de verkliga
lönerna är så pass stora som 50-60 kronor i timmen”.
Att det då också skulle gå att ta gemensam facklig kamp
för bättre minimilöner föresvävar dem inte.
Joel Båtsman från lilla Arbetarmakt,
som mest lever i de abstrakta teoriernas värld, frågar varför
RS inte har kravet ”öppna gränser” i sitt handlingsprogram.
Som marxister står vi för en klasslös värld med ekonomiskt
överflöd, trygghet för alla och jämlikhet, utan privat
ägande av företag och klassförtryckande stater, gränser
eller ens pengar.
Ett aktuellt handlingsprogram för kämpande socialister måste
emellertid utgå från kampfrågor som motsvarar dagens
förutsättningar och medvetenhet, samt att med vad vi kallar
”övergångsprogrammets metod” koppla dessa till
krav på makt, ökade rättigheter och samhälleligt
ägande som tar rörelsen framåt till socialistiska slutsatser
och mål.
Medan ”öppna gränser” är en omöjlighet
i dagens alltmer skriande ojämlika världskapitalism, blir detta
en uppgift att förverkliga för en kommande socialistisk världsfederation.
Här och nu börjar dock kampen för flyktingars och invandrares
rättigheter och fackliga organisering, mot Fort Europa, kapitalets
EU och den globala imperialismens krig och konkreta övergrepp.
Arne Johansson
RS/Offensiv
Tillbaka till sidans topp
|