| Socialistiska
pionjärer
– allt sedan starten 1973
Det var på sensommaren 1973 som den sedermera svenska sektionen
av CWI bildades. På hösten samma år, i samband med valet,
kom Offensivs första nummer ut.
Det som idag är Rättvisepartiet Socialisterna var den marxistiska
flygeln av dåtidens vänster inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet
SSU. Det var heller ingen slump att den svenska sektionen av CWI bildades
i Umeå. Där fanns ett ”rött” och nytt universitet,
med många studenter som kom från arbetarhem.
Redan på SSU:s kongress 1972 träffade ”offensivarna”,
som vi snart kom att kallas, representanter från det brittiska labourpartiets
ungdomsförbundet LPYS, där vänstern kring tidningen Militant
vunnit majoritet (idag Socialist Party, CWI:s sektion i England/Wales).
Därefter följde en intensiv period av diskussioner med kamraterna
i Storbritannien. Vi delade deras perspektiv på att världsekonomin
var på väg in i en ny nedgångsfas, vilket skulle följas
av en kris för reformismen. Detta skulle i sin tur vrida samhället
åt vänster och ställa frågan om makten över
ekonomin i förgrunden.
Vi instämde i deras kritik av de stalinistiska enpartistaterna i
Sovjetunionen och Östeuropa. Vi var antistalinister. De första
CWI-medlemmarna hade tidigt börjat studera Trotskijs skrifter och
insett den ryska revolutionens historiska betydelse.
Arne Johansson, som varit Offensivs ansvarige utgivare sedan starten och
som var med på CWI:s grundningskonferens, minns:
– En slutsats av diskussionerna med de brittiska kamraterna var
att vi skulle börja ge ut en tidning, som en samlande punkt för
en marxistisk vänster inom arbetarrörelsen, vilket vi också
gjorde inför valet 1973.
– När den första tidningen kom ut var vi inställda
på att vi hade inlett en process som skulle ta åratal, samtidigt
fick vi snabba framgångar.
En annan tid
Socialdemokratin var väldigt annorlunda under RS/Offensivs första
år. Även om ledningen förde en borgerlig politik så
sågs socialdemokratin som ett redskap för en verklig samhällsförändring.
I mitten av 1970-talet satte vänsterutvecklingen i samhället
ännu sina tydliga spår inom socialdemokratin och särskilt
inom SSU. Sverige var inte heller unikt, CWI byggdes upp till stor del
genom olika vänsterformationer inom de socialdemokratiska eller socialistiska
partierna. Idag, efter att socialdemokratin blivit ett rakt igenom borgerligt
parti, utvecklas radikaliseringen på ett annat sätt, vid sidan
av de gamla arbetarpartierna – men så var inte fallet på
70-talet.
Vårt perspektiv på att kapitalismens kris skulle skapa en
radikalisering och vänsterstämning inom arbetarrörelsen
visade sig vara riktigt och gav oss möjlighet att få snabba
framgångar inom främst SSU.
Redan på SSU-kongressen 1975 hade större delen av vänstern
samlats bakom våra huvudförslag. Vår motion om förstatligande
av banker och storföretag fick stöd av en tredjedel av kongressen.
Runt om i landet fick Offensiv nya försäljare och läsare.
Socialistisk demokrati
I Offensivs andra nummer fanns en plattform som angav vad som skilde oss
åt från den övriga SSU-vänstern och den myriad av
vänstergrupper som fanns vid sidan av den organiserade arbetarrörelsen.
Plattformens fem huvudpunkter var och är i mångt och mycket
än i dag:
• En planerad, arbetarstyrd ekonomi
Man kan inte kontrollera det man inte äger, därför förstatligande
av de stora företagen bankerna och naturtillgångar under arbetarnas
demokratiska styre och kontroll.
Vi betonade att arbetarklassens självständiga massorganisering
är att likna vid ett embryo till socialismen.
Denna organisering är grunden för arbetardemokrati och arbetarkontroll.
Medan arbetarrörelsens ledning talade om medbestämmande på
arbetsplatserna förklarade vi att fackföreningarna skulle agera
självständigt och exempelvis bilda egna skyddskommittéer
vad gällde arbetsmiljön, samt kämpa för facklig vetorätt
på alla områden.
På så sätt konkretiserade vi parollerna om arbetarkontroll.
• Arbetardemokratin i centrum
Mot stalinism och byråkrati. Den stalinistiska diktaturen i Öst
måste störtas genom en politisk revolution som ger arbetarna
makten och avskaffar byråkratins envälde.
Parollen inbegrep också kamp för arbetardemokrati inom arbetarrörelsen;
Nej till pamp- och ombudsmannavälde – förtroendevalda
på arbetarlön, kortare kongressperioder, avtalet ut på
omröstning osv.
• Internationell organisering
Internationell solidaritet är ingen tom fras. Kapitalismen är
en världsmakt och kan bara besegras av en internationellt organiserad
arbetarklass. Vi betonade att arbetarklassen i de industrialiserade länderna
hade en nyckelroll i den socialistiska revolutionen. Detta i en tid där
många intellektuella med vänsterförtecken såg arbetarna
i Väst som ”köpta” och istället menade att
studenterna var den socialistiska kampens ”nya avantgarde”.
Vi avskilde oss från den vänster som ensidigt hävdade
att tyngdpunkten i den socialistiska revolutionen låg i den pågående
befrielsekampen i den tredje världen.
Därför parollen: Arbetarklassens befrielse är dess eget
verk.
• Försvar av arbetarrörelsen
Vi var beredda att försvara arbetarrörelsen mot attacker från
kapitalister, borgerliga partier och sekteristiska vänstergrupper.
Detta betydde självfallet inte att vi försvarade ledningens
politik. Arbetarna skulle återerövra sina organisationer, det
var en förutsättning för den idag helt förlegade parollen
om socialdemokratin till makten på ett socialistiskt program. Vi
försvarade varför vi arbetade inom socialdemokratin och varför
det var viktigt att marxister fanns inom arbetarnas organisationer när
vänsterutvecklingen satte fart på allvar.
Pionjärandan lever kvar
Plattformens sista punkt har mer ett historiskt intresse idag, de övriga
punkterna är dock överlag lika aktuella. Våra framgångar
i början födde omedelbart en motreaktion och attacker från
byråkrater inom SSU och inom socialdemokratin. Deras hets var ett
förvridet erkännande av såväl uppnådda framsteg
som framtida möjligheter.
De första åren sådde fröet till dagens RS och veckotidningen
Offensiv – och samma pionjärandan lever kvar i en ny tid.
Per Olsson
Tillbaka till sidans topp
|