Barnet – ett belgiskt socialdrama

”Barnet” är den koncisa titeln på bröderna Jean-Pierre och Luc Dardennes nya belgiska socialdrama. Sedan det internationella genombrottet med ”Ett löfte” (1995) har de etablerat sig som de främsta av socialrealistiska skildrare.

Detta är deras tredje film i rad som har belönats på filmfestivalen i Cannes. Denna gång har de återgått till temat att skildra arbetarungdomars situation i dagens Belgien.
”Barnet” berättar historien om det unga paret Sonja och Bruno, som har det svårt att i sin fattigdom försörja sig själva och sitt barn. Deras försörjning består till största del av vad Bruno som småtjuv kan få tag i. Såväl Sonja som Bruno är distanserade till och rent av alienerade inför hoppet om ett drägligt liv.
Brunos etik och mål begränsar sig mer eller mindre till vad han för dagen kan åstadkomma för att säkra sin egen existens och välmående. För detta utsätts inte bara Sonja och deras gemensamma barn, utan även han själv, som oundvikligen konfronteras av sitt val mellan sin egen son och sin egen säkerhet.

Säregen stil
Bröderna Dardennes berättelser skulle bara kunna berättas av dem själva. De har på bara fyra filmer under knappt tio år utvecklat en säregen stil, som präglas av en rent extrem realism, nästan så extrem som en spelfilm kan bli utan att övergå till en dokumentär. Med ett fullständigt användande av handkamera och ett mycket begränsat avstånd till karaktärerna skildras deras vardag så nära in på livet man kan komma.
Det visuella fulländas av det sparsmakade användandet av klipp. Medan andra regissörer, som till exempel Lars von Trier och Lukas Moodysson, kan ta på sig att klippa ett dussintal gånger för en enda scen, så klipper inte Dardenne en enda gång förrän filmen verkligen kräver det på grund av dess tekniska begränsningar. Det hör inte till ovanligheten att åskådare har blivit rent åksjuka av den kraftiga bioupplevelse som deras regi kan ge.

Politisk ambition
Nog ser man även Dardennes ambitioner att vara politiska, något som är grundat på 20 års erfarenhet av att regissera dokumentärer om Belgiens arbetarklass innan det internationella genombrottet som spelfilmsmakare.
I ”Ett löfte” får vi följa tonåringen Ivan, som säger ifrån mot sin fars utnyttjande av gömda flyktingars arbetskraft. I ”Rosetta” (1999) konkretiseras ungdomars kamp för sin fortsatta existens i ett hårdnande klasssamhälle, där flickan Rosetta tvingas offra såväl värdighet som vänskap i sitt sista hopp om ett riktigt jobb och ett riktigt liv i en skoningslös arbetslöshet. I ”Barnet” återspeglas klasssamhällets struktur i den unga familjen. Även om de unga föräldrarna gärna vill ta vardagen med lätthet, så är deras svåra levnadssituation likt en vagel påträngande ifrån både samhällets sida och mellan dem själva. Det görs inte med lätthet, varken för karaktärerna eller för oss åskådare, det görs till en verklighet.

Människor
Våra hjältar skildras inte som skådespelare i en film, de skildras som människor med allt vad sådana nyanser innebär, där åskådaren emellertid får svårt att känna sympati på det sätt som den vanliga dramaturgiska modellen tillåter.
Efter de båda mästerverken ”Rosetta” och ”Sonen” (2002) har Jean-Pierre och Luc Dardenne etablerat sig som de i dag enda regissörerna med ambition och förmåga att skildra arbetares livssituation med den värdighet och kompromisslöshet som krävs. Jag vill dock inte hävda att det är brödernas bästa film hittills, däremot att det är en av årets allra bästa filmer.

Peter Henriksson

Tillbaka till sidans topp