Narnia: Mysig film, trots för mycket Disney

Ingen kan ha undgått nyfilmatiseringen av ”Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet”.

Igår (den 21 december) hade Disneys största filmsatsning någonsin premiär efter att reklamkampanjer i månader har byggt upp våra förväntningar. Hela hösten har bokhandlar och varuhus skyltat med böckerna om Narnia och gameboy, TV-spel och PC-spel har lanserats. Inte minst har samarbeten med klädmärken, leksaksmärken och snabbmatskedjor hypat upp julens familjefilm.
Filmen, som bygger på C S Lewis sju böcker om Narnia, handlar om de fyra syskonen Pevensie, som under andra världskriget får flytta ut på landet till den mystiske professorn Digory Kirk. Under en kurragömmalek där hittar Lucy, det minsta barnet i syskonskaran, en port till landet Narnia i en stor garderob. Snart har även de tre andra barnen, Peter, Susan och Edmund, tagit sin tillflykt till det magiska landet där den onda Vita häxan Jadis härskar och där det alltid är vinter, men aldrig jul. Men en gång låg landet Narnia, som befolkas av talande bestar, dvärgar, fauner, centaurer och jättar, vackert och fridfullt. Barnen träffar på herr och fru Bäver som berättar om lejonet Aslan, skaparen av landet Narnia, som är tillbaka för att ta tillbaka makten från den Vita Häxan och om en profetia som talar om fyra barn som ska bryta den eviga vintern och inta fyra troner.

Otroliga animationer
Äran av att regissera denna nyfilmatisering av en av världens mest hyllade sagor har tilldelats regissören Andrew Adamson, som tidigare gjort bland annat Oscarbelönade Shrek 1 och 2. Detta ser vi genom otroliga animationer som lyckas få liv och utstråla sådan värme som besserwissrarna Peter och Susan aldrig är i närheten av. Skådespelarinsatserna är överlag väldigt bra, speciellt gör sig Georgie Henley perfekt som den godhjärtade och oskuldsfulla lilla Lucy och Tilda Swinton som den iskalla Vita Häxan Jadis.
Trots fantastiska animationer, goda skådespelarinsatser och vackra landskap inspelade på Nya Zeeland, så blev min barndoms favoritfilm mig en stor besvikelse. Om frågan är om det är Disneys eller C S Lewis ”fel” så är nog svaret både och, likväl som mig själv. De störande inslagen ur jämställdhets- och jämlikhetssynpunkt, samt stråkmusikens mer än överdrivna försök till underbyggande av stämningen blev för mycket för en cynisk tonåring.
De fyra barnen representerar alla någon stereotyp könsroll; Peter den äldste, rättvise och beskyddande; Susan den snusförnuftiga, men som självklart, till allas jubel, alltid i slutändan sätts på plats av storebror; Edmund, den avundsjuke och girige lillebrodern; och så sist och minst Lucy, den mjukhjärtade, ärliga och naiva lilla äventyraren som ingen tar på allvar. Filmen förmedlar ett så förlegat sätt att se på människor och varelser, på barn och ålderns betydelse, ledarskap och heroism. Det är helt enkelt en saga för barn och för vuxna, men för oss däremellan finns det ingen att identifiera sig med.

Roande paralleller
Vad jag däremot fann otroligt roande var att dra paralleller till Bibeln. C S Lewis kan idag räknas som en av 1900-talets främsta försvarare av den kristna tron, sedan han senare i livet konverterat efter att ha levt som ateist. Han hävdade själv att böckerna inte var en liknelse, men det är svårt att undvika att göra jämförelser om man läst dem.
Precis som i Bibeln är Narnia skapad av dess gud och härskare och i ”Häxan och lejonet” ser vi hur Aslan, likt Jesus, offrar sig själv till att förnedras och dö för en förrädare.
Att störa sig på den bibliska kopplingen är dock löjligt. Alla författare låter sig mer eller mindre tydligt inspireras av gamla sagor och myter, legender och berättelser. Men att barnen kallades söner och döttrar av Adam och Eva lät i mina öron märkligt och taget ur sitt sammanhang.
En mysig, men överdrivet sentimental, äventyrsfilm à la Disney för (nästan) hela familjen.

Lina Westerlund

Tillbaka till sidans topp