|
Vänsterseger
i Bolivias val
Under 2005 har den revolutionära fanan på globen rests
allra högst av arbetare och fattiga i Bolivia. Ett år som
nu slutar med att Evo Morales från MAS, Rörelsen för
socialism, valts till president. Detta innebär en ny skjuts för
vänstervågen som sveper över Latinamerika och ett bakslag
för högern och imperialismen.
Men gräsrotsorganisationerna, som genom generalstrejker och vägblockader
fällde den förre presidenten Carlos Mesas så sent som
i juni, planerar redan för att återuppta kampen.
Morales överträffade förväntningarna med hela 52
procent, 64 procent i huvudstaden och över 30 procent i högerfästet
Santa Cruz. Högerkandidaten Jorge Quiroga låg 20 procent efter.
MAS vann hälften av senats- och kongresshusplatserna.
Utmanar imperialismen
I pressen gjöt Evo Morales mod i vänsterkrafter världen över
genom att utnämna sig själv till Washingtons mardröm,
deklarera att det ska bli slut på 20 år av nyliberalism och
500 år av kolonialism och hylla Fidel Castros och Hugo Chavez ledarskap.
I Morales hemstad Cochabamba och i det revolutionära El Alto firades
segern på gatorna.
Trots att hela 62 procent av bolivianerna tillhör ursprungsfolken är
Evo Morales den första indianen (från aymarafolket) som blir
vald till president. Stora förhoppningar ligger nu i att en massdialog
leder till en ny konstitution som ger aymara och quechua rättigheter.
Som svar på västmedias smutskastning, där Morales framställs
som en drogliberal som vill släppa kokainet fritt, svarade den nyvalde
presidenten ”Nolltolerans mot kokain, nolltolerans mot narkotikahandel,
men inte nolltolerans mot koka” (The New York Times 051219). Många
av de gruvarbetare som avskedades på 80-talet tvingas försörja
sig på den traditionella odlingen av kokablad.
Krav på förstatligande
Den mest brännande frågan gäller kontrollen av naturgasen
och oljan. De enormt rika naturtillgångarna ägs av multinationella
företag med fantastiska vinster samtidigt som 70 procent av befolkningen
lever i fattigdom. Det är just på kravet på förstatligande
av naturgasen och oljan som de folkliga upproren har fällt Morales
föregångare på presidentposten under de senaste åren.
Arbetarstyre
I dessa uppror har de fattiga massorna i förortsstaden El Alto spelat
en nyckelroll. De har inrättat ett självstyre genom 600 lokala
grannskapskommittéer, de största organisationerna är
deras sammanslutning FEJUVE och de lokala facken i COR. Inför presidentvalet
diskuterade FEJUVE och COR tillsammans med COB (Bolivias LO) om att bojkotta
valet (Znet, Fuentes och Green Left Weekly). Bland många aktivister
i Bolivia finns det inga större illusioner om parlamentarismen.
Man vet att det är kampen på gatorna som åstadkommer
förändringarna.
Under våren släpade Evo Morales efter rörelsen. Han vägrade
att ställa sig bakom förstatligandekravet ända tills han
i maj till slut insåg att han måste göra det för
att ha någon legitimitet kvar bland folket.
Nu har förstatligandekravet ytterligare underbyggts genom det starka
röstetalet för Morales med förstatligande som första
vallöfte. Om detta genomförs så är det en direkt
utmaning mot imperialismen. Högern, som har sin bas i regionen Santa
Cruz, där de flesta gasfälten ligger, hotar med att försöka
bryta loss regionen och dela Bolivia. Det internationella kapitalet medverkar
genom investeringsbojkotter och tekniksabotage. Ett inbördeskrig
kan bryta ut. USA har strategiskt nog placerat 400 soldater i Paraguay,
på gränsen till Bolivia.
”Vinnaren får följa folket”
–
I januari kommer vapenvilan att lyftas och vi ämnar att återigen
börja mobilisera för att förstatliga gasen och oljan,
sade Abel Mamani, ordförande för FEJUVE, före valet.
Nu säger COB-ordförande Jaime Solares att regeringen måste
expropriera privata energiinstallationer från privata företag
eller möta samma protester som redan har sparkat ut två tidigare
presidenter. Morales har istället börjat prata om utökat
statligt inflytande (New York Times 051220).
Rättvisepartiet Socialisterna stödjer en socialistisk revolution
i Bolivia som ger ett demokratiskt socialistiskt styre där regeringen
inte bara tvingas ge löften till folket utan där folket styr
och utgör regeringen. Händelserna som nu i snabb takt länkar
in i varandra, och in i en lång och rik historia av arbetarkamp,
pekar mot en spännande fortsättning.
Elin Gauffin
Tillbaka till sidans topp
|