Brasilien: Lulas regering i kris
År 2006 blir avgörande för det nya socialistiska partiet PSOL

År 2005, president Lulas tredje år vid makten, visade sig bli ett verkligt ”annus horribilis” (förskräckligt år) för den brasilianska regeringen och för PT (arbetarpartiet).
Året inleddes med den snöpliga förlusten av valet till talman för kongressens underhus i februari, till förmån för den ärkereaktionäre Severino Cavalcanti. I maj exploderade den största korruptionsskandalen i landets moderna historia, vilket svepte bort två av Lulas viktigaste ministrar och toppledningen inom partiet.

Korruptionskrisen förstärkte trenden som fanns redan innan av stora svårigheter för regeringen att vinna viktigare omröstningar.
Den ekonomiska tillväxten, som varit regeringens trumfkort, vändes under det tredje kvartalet till ett BNP-fall på 1,2 procent. Lulas chanser att bli återvald nästa år har också minskat kraftigt. I två opinionsundersökningar är det i stället São Paulos borgmästare Serra (PSDB, socialdemokraterna) som leder.

Ett historiskt år
År 2005 blev också året då PSOL (Partiet för socialism och frihet) etablerades på allvar. Efter en herkulisk insats av tusentals aktivister lyckades partiet få 450 000 namnteckningar godkända för att kunna registrera sig som parti. Samtidigt stärktes partiet av hundratals nya aktivister som bröt med PT. För allt större skikt är PT inte längre ett verktyg för att förändra samhället, utan bara ännu ett i raden av korrupta partier.
En sak har dock inte ruckats under året – den nyliberala kursen och åtstramningspolitiken. Den federala budgeten går mot ett nytt rekordår vad gäller det ”primära budgetöverskottet” (statens överskott borträknat ränteutgifterna). Även om finansministern Palocci också har hamnat i skottgluggen för korruptionsanklagelser från sin tid som borgmästare och ansvarig för Lulas valkampanj, så är han långt mer skyddad av etablissemanget och sitter än så länge kvar.
Högeroppositionen har ju ingen annan ekonomisk politik, utan är nöjd med den ekonomiska kursen, och vänstern har ännu inte omgrupperat sig och stärkt sig tillräckligt för att kunna besegra regeringens högerkurs. PSOL har dock redan visat sig vara en nyckelkraft för att återuppbygga den socialistiska vänstern och ena kamprörelserna, för att utmana det kaos som kapitalismen har att erbjuda den stora majoriteten av landets befolkning.
På grund av avsaknaden av alternativ har Lulas regering kunnat sitta kvar, trots den politiska kris som pågått i sex månader. Även om nya fakta och avslöjanden ännu dyker upp, blir det allt tydligare att månader av undersökningar i tre parlamentskommissioner kommer att sluta i ”pizza” – det uttryck man använder här för att säga att inget kommer att förändras. Högeroppositionen har skramlat mycket, men har i grunden inte velat fälla regeringen, utan man vill bara försvaga den inför nästa val. Dessutom är högerpartierna själva upp över öronen försjunkna i korruptionsträsket.

”Den stora uppgörelsen”
I månader har regeringen och oppositionspartierna försökt sy ihop ”den stora uppgörelsen” om hur krisen ska få ett slut. En viktig del av uppgörelsen var vilka som skulle bli syndabockarna – och de tre viktigaste har nu offrats: Roberto Jefferson, före detta ledare för PTB (ett konservativt högerparti som varit stödparti åt Lula), som avslöjade den stora härvan av svarta valkampanjpengar och röstköp inom kongressen och som var den förste att få sitt parlamentsmandat kasserat, Severino Cavalcanti, som tvingades avgå som talman efter avslöjande om att han tagit mutor från en av restaurangerna inom kongressen och slutligen José Dirceu, före detta ordförande i PT och Lulas tidigare stabschef, som utpekats som huvudansvarig för korruptionshärvan och som nyligen fick sitt mandat kasserat.
Totalt var det 19 parlamentsledamöter som riskerade att få sitt mandat kasserat och därmed inte kunna inneha politiska uppdrag under åtta år. Även om den akuta politiska krisen blåste över under sommaren så är förtroendet för landets politiska system och politiker kört i botten.
Ett av PT:s starkaste kort har alltid varit att framstå som ett ”etiskt” parti, som är emot korruption. Förutom alla korruptionsskandaler sticker alla privilegier som politikerna har folket i ögonen.
Ett annat av Lulas trumfkort var som sagt den ekonomiska tillväxten, även om det är få som har tagit del av denna ”tillväxt”. Tillväxten har främst varit baserad på den kraftiga ökningen av exporten av jordbruksvaror. Förutom att ge få jobb har satsningen på jordbruksexport gjort att landet har blivit än mer fast i en nykolonial roll som råvaruexportör. Dessutom har landets hela historia visat bräckligheten i beroendet av jordbruksexport.
Flera faktorer har bidragit till att tillväxten i jordbruksexporten nu har stannat av. En viktig faktor är att realen har stärkts kraftigt gentemot andra valutor, vilket har gjort varorna dyrare. Detta beror i sin tur på att landet har världens högsta räntor (realräntan ligger på 12,9 procent, jämfört med världstvåan Mexiko på 6,1 procent), men också på överskottet i handeln som har lett till en inströmning av kapital. En annan faktor är att världsmarknadspriset på soja, en av de viktigaste exportvarorna, har fallit med 15 procent efter en rekordskörd i USA. En tredje är ett utbrott av mul- och klövsjuka, som har fått många länder att stoppa importen av brasilianskt kött.

Fallande reallöner
Även industrin har haft ett produktionsfall under det tredje kvartalet. Prognoserna för tillväxten för i år har därför skrivits ned från 3,5 till 2,5 procent. Det innebär att arbetslösheten och klyftorna fortsätter att växa. En studie visar till exempel att den reala medellönen i São Paulo fallit med en tredjedel sedan 1996. För vissa grupper är situationen än värre. I Taboão da Serra, en förort till São Paulo, strejkar nu 60-70 procent av de kommunalt anställda. Strejken började hos den tekniska personalen, som inte har haft ett öre i löneökning på nio år och som har tappat 87 procent av reallönen! För att överleva jobbar de omkring 200 timmar övertid... i månaden! Detta innebär åtta timmars övertid per dag i en sexdagarsvecka. Droppen blev när kommunen gick ut med att de skulle få betalt för högst 60 timmars övertid.

Rekordhöga räntor
Förutom de höga räntorna har staten bidragit till åtstramningen med den kraftiga nedskärningspolitiken för att driva upp det primära budgetöverskottet. Trots allt tal om sociala satsningar så är det tydligt att prioriteringen är en helt annan. Statens investeringar, som skulle behöva vara långt större med tanke på den svaga infrastrukturen (bara tio procent av landets vägar är asfalterade till exempel), motsvarar bara 0,6 procent av BNP. Alla sociala projekt drabbas av kraftiga nedskärningar.
Högräntepolitiken har lett till rekordvinster för bankerna. De brasilianska bankerna har gått om de amerikanska och är nu världens lönsammaste. ”Vi borde döpa om oss till MST-banken, då kanske regeringen ger oss någon uppmärksamhet”, säger João Pedro Stédile, ledare för de jordlösas rörelse MST.
MST, som under korruptionskrisen gick ut till Lulas försvar med linjen att det hela rörde sig om ett ”kuppförsök” från högern, har tvingats konstatera att fler jordlösa fick jord under den förre presidenten Cardoso än under Lula.
PSOL, det nya socialistiska partiet som Socialismo Revolucionário (CWI i Brasilien) har varit med och tagit initiativ till, har stora möjligheter att växa det kommande året. Partiet har redan lyckats dra till sig stora delar av den vänster som har brutit med PT, men också med grupper som har befunnit sig utanför PT, i en ständig ström nya aktivister.
Under mars nästa år kommer partiets första kongress att genomföras och under oktober kommer den första valrörelsen. Partiets stora namn i valet blir utan tvekan senatorn Heloísa Helena, som i de senaste opinionsundersökningarna om presidentvalet får 4-9 procent (i olika scenarier beroende på vem som blir presidentkandidat för PSDB).

PSOL i valet
En viktig utmaning är ännu att hitta balansen mellan ett brett parti, som är demokratiskt med full frihet för grupperingar och tendenser å ena sidan och behovet att bygga ett slagkraftigt parti med klar socialistisk profil i tydlig opposition till Lulas regering å andra sidan. En del grupperingar vill tona ned den socialistiska profilen för att få med sig ännu fler från PT-vänstern. Andra försvarar den socialistiska profilen, men vill öppna för allianser i valet med borgerliga ”vänsterpartier” i jakten på parlamentsplatser, vilket i praktiken också innebär att den socialistiska profilen tonas ned.
Protesterna mot regeringens politik är ännu begränsad. En viktig uppgift för PSOL är att bygga en opposition mot ledningen inom CUT (brasilianska LO), UNE (studentrörelsen) och även MST (de jordlösa lantarbetarnas rörelse), vars ledningar försvarar Lula och utgör ett hinder för större mobiliseringar. Här har PSOL en nyckeluppgift i att samla vänstern.

Kan bli en kraft
Det har redan visat sig att när partiet agerar enat så är det en kraft att räkna med. De senaste veckorna vann partiet två viktiga segrar. Ett var segern i valet till studentkåren i São Paulos universitet, landets viktigaste universitet, där Socialismo Revolucionário ställde upp tillsammans med andra i PSOL. Ett annat var segern i valet till styrelsen för de försäkringsanställdas fack i São Paulo-delstaten, där PSOL:s lista (där även andra vänsterpartier ingick) fick 50 procent mot 40 procent för PT-listan. Men ännu har den regeringsvänliga CUT-ledningen den avgörande tyngden inom fackföreningsrörelsen. Uppknytningen till regeringen blev ännu tydligare tidigare i år när CUT:s ordförande blev regeringens nya arbetsmarknadsminister.
År 2006 kommer att vara ett avgörande år för PSOL. Kongressdiskussionerna blir viktiga för att dra alla lärdomar av PT:s misslyckande och för att lägga grunden för en valrörelse som bryter med valopportunismen och lägger fram ett tydligt socialistiskt alternativ.
Då kommer partiet att kunna växa till att bli ett exempel för återuppbyggnaden av socialistiska masspartier över hela världen.

Marcus Kollbrunner

Tillbaka till sidans topp