Inte bara Vaxholm
Byggnads konflikt mot Lavals lönedumpning vid ett skolombygge

”Konflikten i Vaxholm” är titeln på en trovärdig liten bok av AB-journalisten Ingvar Persson om Byggnads strid mot det lettiska företaget Laval un Partneris försök att dumpa lönerna, som också speglar en rad liknande strider i spåren på kapitalets globalisering och EU:s östutvidgning.

Boken handlar om en kamp, där det lettiska företaget till sist hellre rev upp kontraktet om bygget än tecknade ett svenskt avtal.
Byggnads blockad trädde i kraft den 2 november, varefter blockadvakter försökte påverka de anställda. I praktiken avgjordes striden om skolbyggets villkor sedan elektrikerförbundet den 3 december inledde en sympatiblockad och Arbetsdomstolen (AD) strax före jul i en interimistisk dom förklarade blockaden vara laglig. Det räckte, som Persson konstaterar, med att en elektriker skulle packa ihop sina verktyg för att stoppa elinstallationerna och därmed hela bygget.

Principfrågan till EU
Sedan ytterligare fem fackförbund varslat om blockad gav Laval upp i februari i år, samtidigt som det lät sitt svenska dotterbolag L&P Baltic Bygg gå i konkurs. I principfrågorna fortsätter kampen nu i EG-domstolen, sedan Arbetsdomstolen begärt att få veta om svenska kollektivavtal och lagar (Lex Britannia) strider emot EU:s konkurrensregler.
I Maciej Zarembas fem rekordlånga artiklar i Dagens Nyheter om ”den polske rörmokarens spöke” framställs konflikten om skolbygget i Vaxholm som ett främlingsfientligt övergrepp av fackliga maffiapampar mot en småfirma från ett värnlöst litet grannland i öster. En firma som enligt Zaremba gärna ville teckna ett svenskt kollektivavtal för sina anställda letter och ryssar – om än på avtalets lägsta lönenivå.

Från Vaxholm till EU
Ingvar Perssons lilla bok ger en helt annan bild av en facklig kamp för avgörande principer mot en ideologiskt motiverad motståndare, uppbackad av både juridiska experter på svensk arbetsrätt, Svenskt Näringsliv och Lettlands regering, som nu fortsätter striden i EU och EG-domstolen med stöd av den irländske EU-kommissionären Charlie McCreevy. Förloras målet i EG-domstolen under de närmsta 1-2 åren har arbetslivsminister Hans Karlsson sagt sig vara beredd till att demonstrera för att Sverige ska lämna EU, vem som nu går på det. Att EU skulle respektera svenska kollektivavtal var hur som helst enligt både LO och regeringen en viktig förutsättning för Sveriges ja till EU.
Ingvar Persson uppmärksammar det fackliga självmål under blockaden i Vaxholm som kom när några i den blockadvakt som dominerades av ombudsmän ropade ”go home” till letterna. Detta har enligt boken kostat Byggettan mycket kraft att reparera. Enligt Byggnads riktades slagordet inte mot arbetarna, utan mot de lettiska arbetsgivare som kom först till bygget. Till Byggnads försvar sägs att man hade flygblad till arbetarna på det lettiska språket och att man hela tiden sökte kontakt med arbetarna. När Laval bröt byggkontraktet och lämnade Vaxholm vägrade också Byggettan att utropa sig till segrare, då syftet inte var att tvinga bort de lettiska arbetarna.
Persson berättar också att två lettiska arbetare, Kaplers och Mattis, faktiskt vågade trotsa företagets förbud mot att ta kontakt med Byggnads. ”Samma dag som chefen fick reda på att vi kontaktat facket fick vi sparken”, säger Kaplers i boken. Dessutom vräktes de två från den bostad som företaget hade ordnat till dem. Kaplers och Mattis fick därefter nya jobb, som förmedlades av Byggnads. Till avtalsenliga löner.

Stoppar fackligt arbete
Ett mellanfackligt problem var att de lettiska facken, som hade tecknat ett lettiskt avtal med Laval för jobbet i Sverige, stödde företaget med tilläggsargumentet att ”vi har 50 skandinaviska företag (i Lettland) som gör allt för att stoppa fackligt arbete”, däribland 12 svenska. En stor utmaning inför framtiden.

Nobbade hängavtal
Enligt Zaremba var Laval berett att teckna ett avtal med Byggnads enligt kollektivavtalets lägsta lön på 109 kronor i timmen, jämfört med det protokollförda ”ultimatum” på regionens genomsnittslön på 145 kronor i timmen, som ombudsmannen L G Bromander påstås ha ställt. Sanningen är enligt Persson att Laval, med hjälp av sina advokater och kontakter inom Svenskt Näringsliv, först hade kunnat teckna ett ”hängavtal”, som det normalt är frågan om. De hade därefter under förhandlingarna om innehållet kunnat använda fredsplikten till att nobba alla bud från Byggnads över lägstalönen på 109 kronor, inklusive Byggnads bud på 145 kronor.
Om EG-domstolen jämställer de svenska avtalens lägstalöner med andra länders lagstadgade minimilöner, behöver arbetsgivarna knappt förhandla om saken.
Till saken hör att skolbygget i Vaxholm nu slutförs till en lön av 163 kronor i timmen.
Laval har hävdat att letterna tjänade 13 600 kronor plus några tusen i naturaförmåner. Enligt en anonym anställd är detta en bluff, och enligt de lettiska inkomstdeklarationerna var månadslönen 4 000 kronor. Boken avfärdar helt korrekt bilden av ”Konflikten i Vaxholm” som ett uttryck för facklig styrka eller maktfullkomlighet. Att den här konflikten, liksom den rad av mindre strider av liknande skäl som redovisas, alls behöver föras är i stället ett uttryck för den globaliserade kapitalismens arbetsgivarvälde.

LO hukar sig
Ännu tydligare visar LO:s och Svenskt Näringslivs avtalade rekommendation om tillfälligt medlemsskap i svenska arbetsgivarorganisationer på hur räddhågsna LO-ledare redan i förväg hukar sig inför trycket från kapitalets globalisering. Därmed ges redan innan EG-domstolens utslag utländska företag en generell möjlighet att utnyttja fredsplikten till att lägga sig på avtalens lägstalöner. Å andra sidan skärps därmed också framtidens kamp om avtalens lägstalöner, liksom nödvändigheten av att på alla sätt understödja de fattigare ländernas fackliga kamp.
En klart läsvärd liten skrift.

Arne Johansson

Tillbaka till sidans topp