Lika för lika
– Ett skådespel om makt, sex och politik

När vi – dagen efter Nobelmiddagen – intar våra platser på Dramaten i Stockholm inför föreställningen ”Lika för lika” pågår samtidigt på scenen något som verkligen ser ut som dagen efter Nobelmiddagen – scengolvet är fyllt av flaskor och människor ligger berusade i högar.

Till den sorgligaste pianomusiken – kan det möjligen ha varit en dödsmarsch? – kommer fängelsevakter in med en helt naken Claudio, spelad av Gustaf Skarsgård. Han är fängslad för att ha haft utomäktenskapligt sex med sin flickvän och har därför blivit dömd till döden.

Förvånande aktuell
Under hertigens frånvaro överlämnas makten till den moraliske och stränge Angelo, som direkt låter förbjuda bordeller fängsla alla som bedriver otukt av något ogudaktigt slag. Föreställningen kretsar sedan helt kring Claudios dödsstraff, hans kyska syster Isabellas kamp för att få honom fri och inte minst om mutor, sex och hyckleri. Det är förvånande hur en historia som är skriven i början av 1600-talet fortfarande kan kännas aktuell. Den kunde lika gärna ha handlat om facktoppar på porrklubbar, mutade systembolagschefer eller domare som antastar barn. Det framkom med all önskvärd tydlighet hur personer med makt utnyttjar situationer för egna syften.
Jag som en ovan teaterbesökare imponerades över skådespelartalangerna. Att nästan helt utan rekvisita göra historien tydlig, och till skillnad från filminspelningar kan jag försäkra att de tvingades falla flera meter rakt ned i trägolvet – helt utan madrass.
Man kan möjligen bli mätt på den ensidiga klädstilen, men naturligtvis måste män med makt skildras som de ser ut idag – iklädda nästan uniformsliknande Armanikostymer. Det var faktiskt ibland svårt att se skillnad på rollerna, men tur var väl att hertigen som var förklädd till munk hade kåpa och att kvinnorna hade klänning.

Kvinnosyn
Man kan dock fundera på vilken kvinnosyn Shakespeare hade. Den enda vanliga kvinnorollen var den gravida kvinnan – de övriga var mest bordellmammor, prostituerade eller som systern på väg att bli nunna.
Även om jag ifrågasätter familjens alltför starka roll i samhället, så har jag svårt att riktigt känna med de män som får sina straff i slutscenen. ”Oh, nej, det är som ett livslångt dödsstraff”, utropade en av de straffade männen, när han döms till äktenskap.

Gunilla Leijon

Tillbaka till sidans topp