|
Kollektivavtalen är
hotade
De svenska kollektivavtalen hotas i dag av både kapitalets globalisering,
EU och fackliga reträtter. Temperaturen har höjts sedan Arbetsdomstolen
hänskjöt Byggnads strid mot lettiska Laval vid ett bygge i
Vaxholm till EG-domstolen för att avgöra om svenska kollektivavtal
och lagar strider mot EU:s konkurrensregler.
”För att rädda den svenska modellen med kollektivavtal och fria
förhandlingar måste medbestämmandelagen och arbetsrätten
snabbt EU-anpassas”, skriver Jonas Malmberg och Niklas Bruun, professorer
vid Arbetslivsinstitutet, på DN Debatt den 25 januari. Kraven på förändring
riktas mot Lex Britannia, som sägs vara ett hinder mot den fria
rörligheten för tjänster och arbetskraft – d v s
mot den regel som ger facken rätt till stridsåtgärder
för ”svenska” villkor även om det tränger
undan avtal enligt lettiska villkor.
Samtidigt har Länsrätten i Halmstad förbjudit kommunens
krav på kollektivavtal som villkor vid upphandling. Liknande krav
på kollektivavtal har bland annat rests av Rättvisepartiet
Socialisterna i Umeå och Luleå kommunfullmäktige. S,
v och mp i Luleå försöker nu ducka för domstolen
genom att i stället, likt FN-konventionen ILO 94, kräva villkor
enligt kollektivavtal - inte avtal. Även detta kan stöta på problem.
En statlig utredning om upphandling anser EU:s regler så oklara
att den vill överlåta till regeringen att själv avgöra
om den vågar utmana EU genom att anta ILO 94 med ett ”bör” framför
(bland de 59 länder som tidigare antagit konventionen finns alla
skandinaviska utom Sverige).
Arbetslivsminister Hans Karlsson försäkrar facken att regeringen
i sitt yttrande till EG-domstolen om Vaxholm står fast vid Lex
Britannia. ”Lex Britannia är det vapen vi har mot social dumpning.
Utan den skulle ett utländskt företag kunna komma hit med kollektivavtal
som inte är vatten värt, utan att vi skulle kunna göra
något åt det”, kommenterar veteranen Tomas Abrahamsson
från Seko Sjöfolk.
Samtidigt räcker ”kollektivavtal” inte långt mot
nyliberala avregleringar och lågpriskonkurrens om facken saknar
vilja att ta strid. Det visade sig redan under 90-talets upphandlingar,
då många – alltifrån städare till bussförare – genom
upphandling prackades på privata avtals sämre villkor. I Tyskland
läcker avtalen i dag som ett såll när facken står
på knä för att be arbetsgivarna skona jobben med lokala
försämringar enligt s k ”öppningsklausuler”.
Teknikföretagen vill ta efter. Redan nu har även de svenska
kollektivavtalen förfallit, med eftersatta lägstlöner,
individuella löner osv.
Och reträtterna fortsätter. Svenskt Näringsliv (SN) har
knappt behövt höja rösten förrän LO visat sig
beredda till samtal om frivilliga begränsningar av strejkrätten.
I stället för att efter striden i Vaxholm mana till kamp som
facken skulle ha alla chanser att vinna och pressa högeralliansen
med i valet, har LO med svansen mellan benen tecknat ett utlandsavtal
med SN. ”Nedköpet” beskrivs av den förra LO-juristen
Kurt Junesjö som ett ”skitavtal” som ”säljer
ut hela den svenska avtalsmodellen”.
Byggnads och Elektrikerförbundet har vid Preemraff i Lysekil visat
hur facken tack vare strejk- och blockadvapnet kunde vinna en snabb seger,
tillsammans med thailändska och italienska arbetare. Den möjligheten
försvinner för de förbund som antar LO/SN:s rekommenderade
avtal – hittills IF Metall, Livs och Trä. Enligt avtalet kan
utländska företag utan vidare uppnå fredsplikt som tillfällig
medlem i en arbetsgivarorganisation. Lönen ska då – utan
strejkrätt och full insyn – avgöras utifrån dels ”förbundsavtalens
löneprinciper” och dels ”den existerande lönestrukturen
i det utländska företaget”. Med så motstridiga
principer blir lönen enligt Junesjö ”totalt obestämd”.
Att försvara kollektivavtalen handlar också om en kamp för
kämpande och demokratiska fack.
Tillbaka till sidans topp
|