Politisk jordbävning skakar Mellanöstern
Hamas valseger ett utslag av palestiniernas missnöje med korruption, misär och ändlös ockupation

Ännu en politisk jordbävning har skakat Mellanöstern. Hamas, som för första gången ställde upp i ett allmänt val, vann en jordskredsseger i Gaza och på Västbanken. De fick 74 mandat av 132 möjliga i parlamentet medan Fatah endast fick 45.
Det är första gången på 40 år som Fatah förlorat sin position som den dominerande organisationen bland palestinierna. Hamas vann mandat i alla större städer på Västbanken och Gaza, till och med i städer som Betlehem, där det finns en stor kristen befolkning, och Nablus, som historiskt sett varit ett av Fatahs starkaste fästen.

Detta har varit ett förkrossande nederlag för Fatah och speciellt för Palestinas svaga president Mohammed Abbas. Men det är också ett svårt bakslag och en enorm överraskning för både Israels härskande klass och Västs imperialistiska makter och deras planer för en påtvingad ”fredsuppgörelse”. Segern innebär en stor belastning för Bush och hans regerings kampanj för att ”demokratisera” Mellanöstern som i verkligheten var ett försök att försäkra sig om fogligare ledare i regionen.
Jordskredet har åtföljts av en störtflod av propaganda i västliga media om att ”terrorister” vinner vid valurnorna.
Grövre artiklar målar upp bilden av palestinierna som en blodtörstig, ociviliserad skränande massa. Men de imperialistiska makternas hyckleri känner inga gränser. De har stött den israeliska kapitalistiska staten under årtionden. Denna regim har genomfört en av de brutalaste militära ockupationerna i världen där man använt metoder som bara kan beskrivas som statsterrorism.

Proteströster
Hamas seger var till största delen en enorm protest mot Fatahledningen som, oförmögen att uppfylla palestiniernas förhoppningar, vältrade sig i korruption i ledningen för den palestinska myndigheten (PM), samtidigt som majoriteten av palestinierna krossades under den israeliska militära ockupationen.
Valets betydelse inskränker sig inte enbart till Gaza och Västbanken. Det kan få djupgående konsekvenser för hela regionen. Givet de enorma spänningarna i Mellanöstern och dess viktiga geopolitiska betydelse för USA och andra imperialistiska stater kan denna valseger – tillsammans med andra händelser – komma att bidra till bryska förändringar i internationella relationer. Valet kan till och med vara en av en mängd händelser som orsakar en tvär försämring i världsekonomin, med tanke på Mellanösterns betydelse för oljeproduktionen.
I Gaza och på Västbanken ligger, till och med enligt CIA, arbetslösheten på 31 procent (även om den i verkligheten är betydligt större), och otroliga 81 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. En nyligen publicerad FN-rapport konstaterar att 30 procent av befolkningen inte har råd att köpa tillräckligt med mat för att överleva och att ytterligare 40 procent lever på gränsen till denna kategori.
Denna kroniska sociala, ekonomiska och politiska kris visar hur det kapitalistiska systemet i generationer har misslyckats med att föra samhället framåt.

”Förändringar – reformer”
Det är sant att stödet för Hamas politiska idéer har ökat bland några av de fattigaste och mest förtryckta i det vakuum som finns på Västbanken och Gaza. Istället för att ge uttryck för ett överväldigande stöd för Hamas islamistiska politik speglar valsegern mera ilskan mot Fatah. Det relativt höga valdeltagandet på 78 procent visade att folk ansåg att det fanns en motståndare som kunde besegra Fatah. En palestinsk kvinna sammanfattade stämningen bland många palestinier genom att säga; ”Under tio år har Fatah inte gjort något för oss. Vi måste ge Hamas en chans. Vi kan inte säga om de kommer att vara bättre men vi måste försöka” (Guardian, London, 24 januari 2006).
Hamas byggde hela sin valkampanj på denna stämning. Med parollen ”Förändringar och reformer” belyste Hamas den otyglade korruptionen i PM och lovade att rensa upp. Deras propaganda betonade även deras kandidaters fattiga bakgrund, enkla livsstil och uppoffringar. Många ställde upp till val från sina fängelseceller.
Trots att det till stora delar var ett protestval kommer det att resultera i att den politiska situationen blir än mer komplicerad. Till en början kommer valresultatet att fungera som ett hinder för utvecklingen av klassmedvetenhet och en socialistisk arbetarrörelse för att störta kapitalismen och feodalismen på Västbanken och i Gaza, Israel och Mellanöstern.
Trots en begränsad autonomi har arbetarklassen och de fattiga på Västbanken och Gaza under de tolv senaste åren lidit under en allt svårare fattigdom och kollapsen för den sista resterna av det sociala trygghetssystemet.
Enligt den palestinska Röda Halvmånen (Röda Korset) har nästan 3 800 palestinier dödats och fler än 27 000 skadats under den andra intifadan som inleddes år 2000. Men miljoner palestinier förödmjukas dagligen av vägspärrar och kollektiva bestraffningar.
De israeliska försvarsstyrkorna (IFS) kontrollerar alla inrese- och utresepunkter (förutom en som stängts) till Gaza och Västbanken, samtidigt som det finns hundratals vägspärrar mellan städer och byar inne på palestinskt territorium.
Sedan 1993 har palestiner förvägrats att arbeta inne i Israel – trots att israeliska företagsledare tidigare kunde utnyttja dem som billig arbetskraft. Detta har förvärrat situationen omätbart i Gaza och på Västbanken. Gaza har avgränsats med ett säkerhetsstängsel och för närvarande byggs en mur runt Västbanken.
De fruktansvärda levnadsförhållandena i Gaza och på Västbanken orsakas utan tvekan av den militära ockupationen och den israeliska statens ekonomiska järngrepp. Men den palestinska myndigheten, under ledning av Fatah, har visat sig vara oförmögen att motarbeta detta – man agerade snarare som USA-imperialismens och den israeliska härskande klassens kanal för att hejda varje försök av massorna att slå tillbaka.

Politiska misstag
En annan politisk faktor som stärkt Hamas framväxt är de misstag som begåtts av ledningarna för vänsterorganisationerna i Gaza och på Västbanken. Tre viktiga vänsterorganisationer är Folkens parti (kommunistpartiet), DFLP (demokratiska fronten för Palestinas befrielse) och PFLP (folkfronten för Palestinas befrielse). De två senare organisationerna har ibland beskrivit sig själva som ”marxistiska” och de har verkligen haft ett betydande stöd i delar av de ockuperade områdena under den första intifadan. De har också haft en annan syn än Fatah på strategi och taktik.
Trots att många av deras enskilda aktivister har visat stort mod, var alla dessa organisationer tyvärr ljusår ifrån att vara verkligt marxistiska. Istället hakade de mer eller mindre på Fatahs nationalistiska taktik. Inte heller har de lyckats presentera ett program för arbetarklassens unika möjlighet att dra med sig fattigbönderna och bygga upp en kamp för att vinna nationell frihet och förändra livsvillkoren för folket.

Steg tillbaka
Hamas mål, uttryckt i dess grundprogram från 1988, är att skapa en islamistisk stat på det område som innefattar Gaza, Västbanken och Israel. En sådan stat skulle lyda under sharialagar. Detta skulle vara ett förtryckande reaktionärt samhälle, fientligt inställd till varje oberoende arbetarrörelse som försvarar socialistiska idéer och rättigheter. Det skulle också innebära ett utbrett förtryck av kvinnor och representera ett socialt och politiskt steg tillbaka.
Under 1990-talet byggde Hamas sin bas delvis genom att bekosta sociala tjänster som den fatahledda myndigheten inte erbjöd och även genom att ha den radikalaste antiimperialistiska och antiisraeliska retoriken. Kollapsen av Osloavtalet, den andra intifadan och Fatahs totala förnedring inför de imperialistiska makterna, öppnade emellertid vägen för ett växande stöd för Hamas.
CWI förstår bakgrunden till att palestinierna drivs till desperata åtgärder som terrordåd mot civila. Vi motsätter oss emellertid helt denna kampmetod då resultaten blir kontraproduktiva. Även bland judiska arbetare i Israel och bland delar av medelklassen har politikernas korruption och den kraftigt sänkta levnadsstandarden väckt ilska.
De har insett att ”fredsprocessen” är en diplomatisk manöver mellan eliter som inte kommer att resultera i några garantier om fred och säkerhet för folkflertalet. Dessa stämningar skjuts emellertid i bakgrunden vid självmordsbombningar. Majoriteten av israelerna tycker inte att de har något annat val än att stödja regeringens förtryckarmetoder, om de vill värna om sin säkerhet.
CWI tror att den palestinska arbetarklassens och fattigböndernas demokratiska masskamp är nödvändig för att ockupationen ska få ett slut. En sådan rörelse måste vara beväpnad för att försvara sig själva mot angrepp från den israeliska armén och andra. Men det är lika viktigt att de som är beväpnade står ansvariga inför hela arbetarklassen.

Masskamp
Under besök till USA förra året övertygade Abbas Bushregeringen om att Hamas borde tillåtas delta i val. De var säkra på att Fatah skulle segra eller som en av Abbas främsta rådgivare sa då: ”Detta budskap kommer att genljuda över hela Mellanöstern: i det första rena valet mellan pragmatisk nationalism [Fatah] och extrem islamism [Hamas] kommer nationalisterna att ha segrat” (”Enter Hamas: The Challenges of political integration”, International Crisis Group, 18 januari 2006).
Att detta perspektiv var felaktigt är det minsta man kan säga. I de lokala valen, genomförda i fyra omgångar, vann Hamas en förkrossande seger förra året. Fatahs historiskt viktigaste fäste, Nablus på Västbanken, föll till Hamas, precis som många andra städer.
I kampanjerna inför dessa val utvecklade Hamas en disciplinerad valtaktik; de tillverkade gröna basebollkepsar, satte upp dekaler och använde lag med valarbetare och vallokalsombud.
De röstande i Nablus fick på valdagen två textmeddelanden till sina mobiltelefoner med frågan om de hade röstat i överensstämmelse med guds vilja. Fatah påbörjade sin kampanj under oordning och avslutade den i kaos. Det fanns ett antal ”inofficiella” Fatah-kandidater, varav några fick politisk och ekonomisk support av det gamla gardets Fatah-ledare. Det här ger Fatahs nederlag en större magnitud.
Valresultatet stärker delvis uppfattningen om att katastrofen är överhängande för USA:s imperialism och Israels kapitalism. Men resultatet verkar stödjande snarare än underminerande för Hamas.
Sedan lokalvalen har militären arresterat hundratals Hamasaktivister, kandidater och organisatörer. Det har fått den israeliska militären att framstå som en del av Fatahs kampanj och de arresterade som martyrer.

Hamas själv överraskat
Detta gjorde att Fatahs valkampanj misslyckades kapitalt. Till och med Hamasledarna tycktes överraskade av segerns omfattning. Hur konstigt det än kan låta är inte jordskredssegern det resultat de hade hoppats på. Före valet sa Khalil Shahin, korrespondent från tidningen Al-Ayam att ”valets möjliga utgång verkar ha fått Hamas att gripas av en eufori, blandad med rädsla för detsamma /.../ [Hamas] vill inte ha mer än 40 procent av rösterna ... [det] skulle ge dem möjlighet att blockera den politiska processen utan att behöva ta på sig regeringens ansvar” (”Enter Hamas: The Challenges of political integration”, International Crisis Group, 18 January 2006).
De här farhågorna besannades omedelbart efter valet. Ryktena om seger fick Hamas ledare att tillbringa dagen med att erbjuda Fatah medlemsskap i en koalitionsregering. Den Fath-ledda palestinska regeringen svarade med att avgå. Sedan dess har det ryktats om att Hamas förhandlat med Salam Fayyad (tidigare Fatah-medlem och före detta finansminister och världsbanksanställd) om att bli premiärminister.

Ny instabilitet
En ny och mycket instabil situation har uppstått i Gaza och på Västbanken. Den israeliska regeringen har sagt att det inte blir aktuellt med förhandlingar med de palestinska myndigheterna, då Hamas, som vägrat dra tillbaka sina uttalanden om att den israeliska staten ska förintas, ingår i regeringen. Så klart vill den israeliska regeringen inte kännas vid att den har varit beredd att upprätthålla kontakter med Hamasstyrda kommuner och använda fängelsetjänstemän som mellanhänder i förhandlingar mellan Hamasfångar och andra arabländer och Hamasledningen. Den (israeliska regeringen) har sagt att de inte längre ska överlämna momskvitton eller tulluppgifter till de palestinska myndigheterna, vilket den gjort tidigare. Bushadministrationen har sagt att den tänker se över allt bistånd som beviljats palestinska myndigheter, eftersom Hamas finns på deras lista över terroristorganisationer. EU donerar 280 miljoner dollar varje år till Palestina. Det är mindre troligt att de kommer minska eller strypa biståndet. Men de imperialistiska krafterna ställs inför ett väldigt svårt beslut.
Den 31 januari kommer de palestinska myndigheterna att behöva minst 100 miljoner dollar för att kunna betala sina omkring 135 000 anställda. Om lönerna inte betalas, finns risk för massprotester. För ögonblicket finns dock inga pengar – de palestinska myndigheterna är bankrutta. Det blir ett oerhört tryck på det imperialistiska systemet att hitta en lösning på den här potentiella katastrofen – antingen genom att söka pengar via president Abbas, eller genom att försöka få någon av arabländerna att gå in med nödhjälp.
I Nablus har Fatah-medlemmar demonstrerat och krävt sina ledares avgång. Äldre medlemmar i Fatah-milisen har utlyst en ”intern intifada” för att driva ut den korrupta ledningen. Det är inte särskilt troligt att Hamas tar avstånd ifrån uttalandet om förstörandet av Israel. Det här leder till djup splittring, särskilt inom Hamas militära falang. Oavsett vad som sades före valet är det ingen tvekan om att Bushadministrationen hoppades på att de mer moderata elementen i Hamas skulle stärkas och absorberas av den politiska processen.

Risk för våldsamheter
Det återstår fortfarande att se huruvida Hamas kan ta kontrollen över de palestinska säkerhetsstyrkorna, eftersom många av dem är Fatah-medlemmar. Detta hänger delvis på Hamas förmåga att fortsätta betala säkerhetsstyrkornas löner. Men det råder ingen tvekan om att risken för våldsamma episoder, som balanserar på gränsen till öppet inbördeskrig, ökar. Väpnande sammanstötningar mellan Hamas- och Fatahanhängare har redan inträffat.
Hamas seger äventyrar den kapitalistiska och feodala elitens ställning runtom i arabvärlden. I Egypten har ett ökat stöd för det muslimska brödraskapet redan manifesterats i det senaste valet. I Saudiarabien har de mer hårdföra islamistiska kandidaterna vunnit mark i de begränsade valen som ägde rum förra året. Befolkningens stöd till reaktionära islamistiska organisationer, inklusive Al Qaida, fortsätter att öka. I Jordanien är en stor del av befolkningen palestinier och det muslimska brödraskapet är verksamma också där som oppositionell grupp. I alla dessa länder bidrar Hamas seger till att de muslimska krafterna stärks och den härskande eliten försvagas.

Valet stärker Iran
Valresultatet i Gaza och på Västbanken betyder att det är troligt att Iran, som vägrat böja sig för det imperialistiska trycket för att lägga ner sitt kärnvapenprogram, stärker sin ställning i regionen på grund av sin historiska koppling till Hamas.
Även i Israel blir den politiska situationen under en tid mer komplicerad. Hamas seger har piskat upp farhågorna bland Israels judar. Det innebär att Israels val i mars sannolikt kommer att präglas av säkerhetsfrågor. Före det palestinska valet fanns förhoppningar om att sociala, ekonomiska och arbetardominerade frågor skulle påverka debatten, sedan Amir Peretz (före detta ledare för Histadruth och en sefardisk jude med arbetarklassbakgrund) valts som ledare för Labour-partiet.
Istället kan till och med Benjamin Netanyahus reaktionära Likud-parti återta en del förlorad mark.
Hamas kommer nu att tvingas leverera – och det snabbt – till det palestinska folket. Medan de satt vid makten i lokala råd rensade de visserligen ut den värsta korruptionen, men genomförde också nedskärningar och sålde offentlig mark och egendom – till synes för att kunna betala skulder till icke-muslimska långivare.

Behov av socialism
Erfarenheten kommer att visa det palestinska folket att bara genom att bryta med kapitalismen och feodalismen kan de ta sig ut ur den nuvarande situationen. Men besvikelsen över Hamas styre är inte någon säker garanti för att den slutsatsen dras. Ett tydligt socialistiskt alternativ, som en del av en självständig arbetarrörelse, måste byggas innan det kan ske. CWI kommer att kämpa tillsammans med de mest medvetna aktivisterna för att det syftet ska bli verklighet.
Detta kräver kamp mot massarbetslösheten och fattigdomen. Men detär bara början. En rörelse för att göra slut på det politiska och ekonomiska förtrycket behöver byggas, som också kan ersätta israelisk, palestinsk och arabisk kapitalism med en demokratiskt planerad och socialistisk ekonomi och höja hela regionens levnadsstandard. En sådan kamp skulle också inkludera palestiniers rätt till självbestämmande och en stat som erkänner alla minoriteter. Det innebär en kamp för ett socialistiskt Palestina och ett socialistiskt Israel som en del av en frivillig socialistisk federation i Mellanöstern.

Av Kevin Simpson

Tillbaka till sidans topp