Könsroller skapar actionpojkar och modeflickor

Av: Lina Westerlund

Härom veckan följde min brorson på tre och ett halvt år med mig ner i källaren för att hämta en burk krossade tomater. I handen hade han sin gameboy. ”Vet du, jag är mycket bättre än du på det här”, sa han, och tillade ”för du är tjej”. ”Nej”, svarade jag, ”att jag är tjej har ingenting med saken att göra, men du är säkert bättre än jag eftersom jag aldrig spelat det där”.
Vad har han fått det där ifrån, tänkte jag, och suckade bara då jag egentligen vet exakt var han har fått det ifrån. Ända sedan min brorson föddes har han gjorts väl medveten om att han tillhör gruppen som har en snopp. Han har. Han är kille. Han har killkläder, han har ett gameboy och han har plastgolfklubbor. Hans familj och släkt kan nämligen markant delas in i de golfspelande männen och de shoppingtokiga kvinnorna.

När jag tänker efter, så har min brorson för övrigt också rätt i att faktumet att jag är tjej visst har någonting med saken att göra. Fast inte på det sätt som en pojke på tre och ett halvt år genom logiska resonemang kommer fram till; inga tjejer spelar gameboy – alltså är de dåliga på det för att de är tjejer. När jag var liten vägrade jag ha rosa kläder. Det var en tjejfärg. Tjejer var fjompiga, svaga, naiva och sämre på allt, utom på ”tjejsaker”. Givetvis var inte alla tjejer så, men de som inte var det, var helt enkelt inte tjejiga. Därför var det för mig stor skillnad på att vara tjej och att vara tjejig. Det blev en kamp om att alltid försöka göra sig kvitt den enfaldiga egenskapen tjejig som kroniskt tycktes ligga som ett ok på ens axlar. Att vinna över en kille var det högsta, speciellt när det handlade om fysisk styrka. Var man däremot intresserad av killen stod man i konflikt med sina känslor som sa åt en att lägga sig för att inte göra bort killen inför hans vänner. Det handlade alltså inte om vem som var starkast eller vem som var bäst på vad, utan om man gick emot sin könsroll eller underkuvade sig den. Var jag dålig på någonting så var det för att jag var tjej, därför slutade jag eller undvek de lekar eller sporter som jag skulle framstå som tjejig i. Vad jag minst av allt ville var att vara tjejig, men där jag minst av allt kände mig tjejig var bland tjejer görandes ”tjejsaker”, där man inte blev uttittad som tjej.

I ”Actionpojken och modeflickan” visar Terese Åhlund på hur könskonservativa reklamfilmer fortfarande är. På grund av EU-reglerna kan utländska kanaler som TV3 och Kanal 5 kringgå de svenska förbudet mot reklam som riktar sig till barn. Enligt Konsumentverket har olikheterna mellan pojk- och flickmiljöerna i reklamen aldrig varit så markanta som idag. Det är rosa och lila för flickorna som sitter passivt i bakgrunden och leker stilla till mjuka, långsamma melodier. För pojkarna är det mörka färger, häftig snabbt växlande musik och en manlig berättarröst som beskriver leksakens alla funktioner medan barnkaraktärerna aktivt demonstrerar. För dessa kanaler spelar det ingen roll om manligt och kvinnligt är naturligt eller kulturellt – bara det säljer.
Dessa genusslentrianer går igen, om än inte lika grovt, i all media, även i barnprogram. Små barn är uppmärksamma och finner sin könstillhörighet genom att observera sin omgivning. För mig är det irrelevant hur mycket – om något – manligt och kvinnligt som finns naturligt i oss. Könsrollerna fyller idag ingen annan funktion än att tjäna kommersiella syften och hålla kvinnan nere. De är kulturella kodexar som måste bort, och de kommer inte att försvinna av sig själva.

Lina Westerlund är aktiv i Vägra Kallas Hora-kampanjen

Tillbaka till sidans topp