Rättvisepartiet Socialisterna – ett kämpande socialistiskt alternativ

Rättvisepartiet Socialisterna är det enda parti i årets val som kämpar för en ny politisk kurs för rättvisa – en socialistisk arbetarpolitik. Därmed skiljer vi oss skarpt från de etablerade partierna (riksdagspartierna) som alla, i mer eller mindre grad, vill fortsätta det borgerliga systemskifte som inleddes under 1990-talet.

Systemskiftet har kantats av nedskärningar, privatiseringar och EU-anpassning. Det är en politik som systematiskt gynnat de rika på arbetarnas, de lågavlönades och den offentliga sektorns bekostnad. Systemskiftet inleddes med den moderatledda regeringen 1991-94 och fördjupades samt cementerades av de socialdemokratiska regeringar som styrt sedan 1994.
Under 1990-talet blev socialdemokraterna, med statsminister Göran Perssons ord, ”världsmästare i budgetåtstramning” (läs: nedskärningar). Till sist blev även socialdemokratin ett av systemskiftets offer och förvandlades till ett borgerligt parti.
I valet försöker de etablerade partierna ge sken av att nu ska allt bli annorlunda. Men så fort valet är över fortsätter samma politik.
Visst vill vi bidra till att stoppa den moderatledda alliansen, vars femte parti är direktörernas Svenskt Näringsliv. Det verkliga alternativet till högeralliansen (moderaterna, centern, kristdemokraterna och folkpartiet) är emellertid inte en ny socialdemokratisk regering som fortsätter att driva sin egen variant av samma högerpolitik. Vad som egentligen krävs är en arbetarregering som vågar utmana kapitalets makt genom att driva en socialistisk politik som utgår från människors behov – inte vad storföretag och nedskärarpolitiker anser sig ha råd med.

På arbetarlön
RS säger också öppet att det krävs aktivitet och målmedveten kamp för att uppnå förändringar till det bättre. Vi är motståndare till alla former av privilegier och gräddfiler för politiker. Precis som i tidigare val ställer Rättvisepartiet Socialisterna upp med kandidater på arbetarlön. Vilket annat parti gör det?
Sedan 1991 har Rättvisepartiet Socialisterna haft kommunala mandat i Umeå, idag tre, och i det förra valet (2002) fick partiet ytterligare två mandat i Luleå. I båda dessa församlingar är partiets ledamöter de enda som konsekvent försvarat de kommunala verksamheterna. I samarbete med lokalvårdare, undersköterskor med flera har partiets fullmäktigeledamöter kämpat mot nedskärningar, privatiseringar och nya pålagor och för upprustning.
Självfallet accepterar RS ledamöter i Umeå respektive Luleå kommunfullmäktige inga privilegier utan låter arvoden och bidrag gå vidare till olika kampanjer och aktiviteter som kan sätta press på nedskärarpolitikerna.
Rättvisepartiet Socialisterna ställer upp i riksdagsvalet, i flera landsting och i kommunalvalet i Luleå, Piteå, Umeå, Sundsvall, Stockholm, Haninge och Göteborg.

Goda tider – för vem?
En avgrund skiljer samhällstopparnas liv i lyx och den verklighet som merparten av befolkningen lever i.
Under åren 2003 till 2004 ökade antalet miljonärer i Sverige med 60 000. Samtidigt upplever en femtedel av alla hushåll att de har svårt att få ekonomin att gå ihop enligt en undersökning som Länsförsäkringar presenterade i januari i år.
Aldrig någonsin har storföretagen kammat hem sådana vinster som idag, runt 400 miljarder kronor pekar prognosen på för år 2006. 400 miljarder kronor är mer än vad verksamheten i landets alla 290 kommuner kostade 2004.
I aktieutdelningar och återköp av aktier delar storföretagen ut minst 170 miljarder kronor till aktieägarna i år. Det är en hisnande summa som motsvarar kostnaderna för mer än 500 000 kommunalt anställda. Enbart den beräknade aktieutdelningen i år, 107 miljarder kronor, är lika mycket som vad äldreomsorg och barnbidrag kostar under ett år.
Ericssons rekordvinst 2005 – 33 miljarder kronor – skulle ensamt kunna finansiera minst 100 000 nya jobb i den offentliga sektorn. Att förkorta arbetstiden med en timme per dag utan lönesänkning skulle kosta 15-20 miljarder kronor. En summa som motsvarar vad storbolagen tjänar på 14 dagar.
Färre ska göra mer för mindre. Det är anledningen till industrins supervinster. 2005 redovisade Ericsson en vinst före skatt som var 4,6 miljarder större än det tidigare rekordåret 2000. Men 2005 hade Ericsson mindre än hälften så många anställda som 2000. Med andra ord vinsten per arbetare hade blivit dubbelt så stor.
Vinsten kommer från arbetarnas obetalda arbete. Men arbetarna får ut allt mindre av den växande produktionen och det märks i storföretagens överfyllda kassakistor.
Det finns pengar. Allt tal om att det skulle saknas resurser är falskt. Men var tar alla dessa miljarder vägen? Det går inte till nyinvesteringar och utbyggnad av industri, nya miljövänliga energikällor, transporter osv. Inte heller blir det fler jobb, antalet industrijobb fortsätter att minska i år. Investeringarna ligger fortfarande på bottenplats inom EU. År 2004 låg industriinvesteringarna på samma låga nivå som under 1990-talets värsta krisår.

Giriga roffare
Istället för att satsa och bygga ut – investeringar – ägnar sig de stora aktieägarna åt att plundra företagen. Det är inte ens ovanligt att hela vinsten går till aktieägarna. Försäkringsbolaget Skandia, som delade ut mer i bonus till sina chefer än vad man gjorde i vinst och sedan lät pensionsspararna betala, och energibolagen Vattenfall, Fortum och E.ON kan stå som symbol för dagens moderna roffarkapitalism.
Kapitalismen blir allt mer parasitär och spekulativ, det sker en avindustrialisering av Sverige som på sikt kommer att ge upphov till en ny allvarlig kris när världsekonomin dyker nedåt igen.
• Stoppa plundringen – låt storföretag och rika betala!

Avskaffa kapitalismen
Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för en omfördelning – från storbolag och rika till vanliga människor och gemensamma behov. En sådan omfördelning kräver en socialistisk politik med syfte att avskaffa dagens ekonomiska system – kapitalismen – som främst syftar till att ge vinst till de stora aktieägarna. Det vill säga till ett fåtal personer eller klaner, med Wallenbergfamiljen i spetsen, som äger och kontrollerar ekonomin. Av ekonomisk makt följer politisk makt. Direktörerna beställer och regeringen verkställer. Direktörerna har hittills fått nästan allt de begärt i form av nedskärningar, avregleringar, privatiseringar, EU-inträde, låga löner och allt fler otrygga jobb.
Därför måste storföretag och banker förstatligas under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Någon kanske invänder att dagens statliga företag, till exempel Vattenfall eller LKAB, inte är annorlunda. Det är helt sant att dessa företag drivs på samma sätt som privata företag och arbetarna i statsföretagen har lika lite kontroll och makt som i andra bolag. Dessa statliga företag opererar självständigt på marknaden med syfte att ge vinst och inte som en del i en samhällelig plan – de är kopior av kapitalistiska storföretag.
Men om de dominerande delarna av ekonomin förstatligades skulle kapitalismen och dess marknadskrafter inte längre styra. För första gången kunde ekonomin planeras och styras demokratiskt.
Toppdirektörer som Ericssonchefen Carl-Henric Svanberg har idag en inkomst som motsvarar 71 arbetarlöner. Jämför det med att arbetskraften reats ut i en sådan grad att ”svenska industriarbetare är billigast i Norden ”(Dagens Arbete 6 mars 2006).
Men mycket vill ha mer. Därav toppdirektörernas krav på ett vidgat systemskifte, främst på arbetsmarknaden, nya skattesänkningar för de rika, fortsatt utförsäljning av statliga bolag osv. Snarlika krav hittas på de program som den moderatledda fyrpartialliansen lagt fram.
Fyrpartialliansens förslag om sänkta ersättningar i arbetslöshets- och sjukförsäkringen, samtidigt med stora skattesänkningar för höginkomsttagare, utförsäljning av statliga bolag, så kallade pigjobb och centerns krav på försämrad anställningstrygghet för unga arbetare, visar vilken form av kapitalistisk politik som väntar. Målet är, precis som i andra EU-länder, att skapa en låglönemarknad med början för unga arbetare och sedan för alla. Svenskt Näringslivs krav på inskränkt strejkrätt och förbud mot sympatiåtgärder ska göra det än svårare för fackföreningarna att förhindra en sådan utveckling.

Droppe i havet
De valfläsk som socialdemokratin levererat i valets elfte timme är en droppe i havet. Futtiga tio miljarder mer till äldreomsorgen på lika många år är inte ens en sjättedel av de fyra största bankernas vinst i Sverige under 2005 – sammanlagt 61 miljarder kronor.
Statsminister Persson signalerar också att man ämnar sänka kostnaderna för tandvård. Detta efter att den socialdemokratiska regeringen avreglerat tandvården och släppt priserna fria (1999). ”Varannan låginkomsttagare har inte råd att gå till tandläkaren”, konstaterade Folkhälsoinstitutet förra året.

RS – ett kämpande parti
Rättvisepartiet Socialisterna har under de senaste åren deltagit i kampanjer för att rädda vård och omsorg, ockupationer för att rädda vårdcentralen i Hammarkullen (Göteborg) och varningsstrejker inom äldreomsorgen i Umeå. Vidare har vi deltagit i kampanjer och protester mot EU. I folkomröstningen om EMU var RS på nej-sidan. Vi har kämpat för flyktingamnesti, stoppat skollunchavgifter, arbetat mot mäns våld mot kvinnor (Vägra Kallas Hora-kampanjen). Vi har tagit strid för fackliga fri- och rättigheter och agerat mot Connex avsked av Per Johansson, som var ordförande för tågförarna i Stockholms tunnelbanetrafik. RS har också en lång historia av kamp och aktioner mot nazism och rasism.
Kampanjer som i vissa fall gett viktiga segrar och visat att kamp lönar sig.
För Rättvisepartiet Socialisterna är platser i politiska församlingar, som exempelvis kommunfullmäktige, inget självändamål. Vi vill använda dessa platser dels för att ge en politisk röst till de som kämpar, dels som en plattform för att visa att det finns ett socialistiskt alternativ till dagens ekonomiska och politiska etablissemang.

För ett nytt arbetarparti
Kommunalstrejken 2003, den största striden på arbetsmarknaden sedan storkonflikten 1980, visade att inte bara socialdemokrater utan även vänsterpartister såg sig som arbetsgivare.
”Vi är arbetsgivare”, sa Åke Hillman, socialdemokratiskt kommunalråd i Västerås och ordförande i Kommunförbundets förhandlingsdelegation, som förklaring till politikernas strejkbryteri. Tydligare kan det inte sägas – politikerna är och ser sig som arbetsgivare och följaktligen driver arbetsgivarpolitik. Trots det forsätter dock fackförbundet Kommunals ledning att ge stöd och pengar till socialdemokraternas arbetsgivarpolitik.
Sällan har väl behovet av ett nytt stort arbetarparti varit så stort som idag. Ett parti fritt från karriärism, pampvälde och som är berett att ta strid mot klass- och könsorättvisor. Det är ett sådant parti som Rättvisepartiet Socialisterna vill forma tillsammans med andra som är beredda att kämpa för en helt ny politisk kurs.
Framväxten av nya vänsteralternativ eller arbetarpartier, även om de inte kan beskrivas som socialistiska, kommer att rita om den politiska kartan i Sverige samt skapa nya förutsättningar för offensiv kamp.
Ett nytt arbetarparti skulle ge ny inspiration och kraft till kampen för att återuppbygga arbetarrörelsen på socialistisk grund, det vill säga skapa den massrörelse som krävs för att i grunden omvandla samhället – avskaffa kapitalismen.

Vänsterpartiet, då?
Vänsterpartiet talar ibland om en politik för rättvisa, ibland till och med om socialism. Men det stannar vid det, eftersom det övergripande målet är att fortsätta som ett stödparti till socialdemokraterna och allra helst komma med i en s-regering.
En stor del av Perssons systemskifte under 1990-talet genomfördes med stöd av vänsterpartiet. Partiet har accepterat statsbudgetens utgiftstak, regeringens sparmål som säger att det skall finnas ett överskott på två procent i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel, varit med om att sälja ut Telia och Merita Nordbanken (Nordea) osv. Man motsatte sig inte ens att arvs- och gåvoskatten avskaffades för ett par år sedan.
Vänsterpartiet var till och med redo att sälja ut frågan om flyktingamnesti för att nå en budgetöverenskommelse med socialdemokraterna hösten 2005.
I vänsterpartiets valplattform finns många krav som vi ställer upp på, som 200 000 nya offentliga jobb (oklart till när, 2013 har nämnts), kortare arbetstid, målet att 20 000 nya hyresrätter byggs årligen under de närmaste tio åren osv. Men inget sägs hur dessa krav ska genomföras och vilken kamp som skulle krävas för att genomdriva dem. Vänsterpartiets krav är egentligen bara en lång önskelista i en valplattform som kommer att läggas till handlingarna efter valet.
När socialdemokratin gått till höger har vänsterpartiet följt med, så mycket för talet om att ”en röst på vänsterpartiet vrider politiken till vänster”. Det har varit tvärtom. Det är orsaken till att vänsterpartiet idag präglas av låg aktivitet, ensidig parlamentarism och tom retorik.

Minst 300 000 nya jobb
Enligt TCO krävs minst 300 000 nya nettojobb de kommande tio åren för att nå samma sysselsättningsnivå som i början av 1990-talet. Men som TCO själv säger, ”ribban borde sättas högre”.
Den djupa kapitalistiska krisen under 1990-talets första hälft slog ut närmare en miljon jobb. Det svenska samhället har aldrig återhämtat sig från den krisen. Idag står mer än en miljon människor utanför den ordinarie arbetsmarknaden, utan en chans att komma in igen oavsett konjunkturen.
Men i kapitalismens upp- och ned-vända värld blir kronisk arbetslöshet ett argument för att det ska bli lättare att avskeda de som har jobb. Istället för arbete åt alla blir det sämre villkor för alla.
Det behövs en sysselsättningsplan i enlighet med behoven av utbyggd offentlig vård, omsorg och skola, för upprustning och nysatsningar inom kollektivtrafiken samt industriell utbyggnad i samklang med naturen. En arbetstidsförkortning skulle dessutom ge fler jobb och mer trivsel samt fritid. Trots att de flesta kommuner och landsting går med överskott blir det inga nya jobb. ”Vi har inte kalkylerat för större nyanställningar under 2006, 2007 eller 2008”, sade Clas Olsson, chefsekonom på Sveriges Kommuner och Landsting, till tidningen Kommunalarbetaren i januari. Istället blir det plusjobb och utbildningsvikariat. Detta efter att över 100 000 anställda fått lämna sina jobb inom vård och omsorg sedan 1993.
Plusjobb är inte a-kassegrundande och den som är sjuk kan förlora flera tusen kronor.

En lön att leva på
Allt fler nya jobb är tillfälliga och otrygga. Under perioden 1990-2005 ökade antalet tidsbegränsade anställningar med ungefär 150 000, medan de fasta anställningarna minskade med ungefär 450 000.
Sverige är ett av de länder där det är billigast och enklast för arbetsgivaren att sparka anställda. Tillsammans med den fackliga ledningens oförmåga att organisera ens ett minimum av kamp för jobben har detta bidragit till att arbetslösheten ökade under konjunkturuppgången 2004 och 2005. Trots rekordvinster var ungdomsarbetslösheten i mars 2006 30 procent högre än för fyra år sedan och dagens praktikplatser är billig arbetskraft.
Det fördjupade systemskifte på arbetsmarknaden som framför allt högeralliansens partier går till val på riktas särskilt mot kvinnor och ungdomar.
Också Perssons socialdemokrater är, precis som socialdemokraterna i andra länder, beredda att gå i den riktningen och har exempelvis redan tagit ett första steg mot pigavdrag genom att äldre tillåts göra avdrag för hushållstjänster. Dessutom pågår en utredning om den framtida socialförsäkringen tillsatt av regeringen, som kommer att föreslå nya försämringar efter valet.
Pigjobben ska fungera som en plog för andra förslag med riktning mot att skapa en låglönemarknad.
• För fasta jobb – en lön att leva på och ökat arbetarskydd.

Rätt till heltid
162 000 kvinnor i Sverige jobbar deltid mot sin vilja. Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för att alla som vill ska erbjudas ett fast heltidsarbete.
Med kortare arbetstid skulle förutsättningar skapas för ökad jämställdhet, minskad stress och oro i en tid präglad av brist på tid för samvaro, fritid och avkoppling. Alla undersökningar visar att kortare arbetstid ger ökad trivsel och minskar sjukfrånvaron. Vidare ges nya förutsättningar att dela på det obetalda hemarbete som nu till stor del utförs av kvinnor.
• 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön.

6-timmars arbetsdag
”Ökningen av långtidssjukskrivna är direkt kopplad till minskningen av personal inom vården och omsorgen”, konstaterade fackförbundet Kommunal förra året. Men vad har Kommunal och andra fackförbund gjort för att stoppa denna utveckling? Ett av socialdemokraternas mest uppmärksammade vallöften 2002 var att de kommunala arbetsplatserna skulle bli mönsterarbetsplatser. Ändå anger 60 procent av de som slutar inom äldreomsorgen att de gör det på grund av att arbetsbelastningen är för stor – ett klart mått på sveket.
Etablissemangets kampanj mot påstådda fuskare är ett sätt att dölja att det är politikerna som bär ansvaret för att Kommunals kvinnor är långtidssjukskrivna tre gånger mer än andra.
Vad som krävs är en satsning på mer resurser i form av:
• Utbyggd offentlig sektor på de anställdas och brukarnas villkor.
• Bättre arbetsvillkor genom ökad personaltäthet, kortare arbetstid och demokrati på arbetsplatserna.
• Ett systematiskt arbete för att rehabilitera redan sjuka och sänka ohälsotalen.

Kvinnokamp för rättvisa
Samhällets frigörelse mäts i graden av kvinnans frigörelse. Under 1960- och 70-talet förändrades kvinnors ställning genom att fler fick arbete och den offentliga sektorn byggdes ut, vilket gav självförtroende och nytt uppsving i kvinnokampen.
Men fortfarande värderas kvinnors arbete lägre än mäns oavsett bransch och yrke. Dessutom är det ännu kvinnan som utför merparten av det obetalda arbetet i hemmet. Mer än 30 år efter att föräldraförsäkringen infördes tar män bara ut 18 procent av dagarna. Att kvinnan fortfarande tvingas ta huvudansvaret för hem och barn bidrar till att cementera diskrimineringen på arbetsmarknaden. För arbetsgivarna blir detta ett argument för lägre lön eller påtvingad deltid.
Under de senaste 20 åren har ingen förbättring skett vad gäller löneskillnaden man – kvinna. Istället har lönegapet fortsatt att öka mellan arbetare och tjänsteman och än mer mellan arbetare och direktörer samt toppolitiker. 82 kronor tjänar en heltidsarbetande kvinna när en man får 100 kronor. De lägst avlönade kvinnorna inom den offentliga sektorn har haft den sämsta löneutvecklingen under de senaste sex åren.
Arbetsmiljön fortsätter att försämras och pressen ökar på de anställda. LO:s kvinnor har den sämsta arbetsmiljön, det gäller både offentlig och privat sektor. Men kvinnor har betydligt svårare att få sin skada erkänd som arbetsskada än män.
Trots att män generellt är privilegierade gentemot kvinnor är de också fångna både i ett klass- och ett könssystem, där bara ett fåtal rika har tjänat på att lågavlönade kvinnor pressats tillbaka.

Minst 17 000 kronor – nu
Att inget annat parti har stött Rättvisepartiet Socialisternas krav i Umeås och Luleås kommunfullmäktige på 17 000 kronor i minimilön för kommunanställda och att alla ska garanteras en slutlön på minst 22 000 kronor i månaden talar sitt eget språk. Socialdemokraternas löfte om att satsa på att höja lönerna för de lägst avlönade skrevs i sand.
RS kräver:
• Omedelbar höjning av de lägsta lönerna till 17 000 kronor i månaden.
• Lika lön för lika arbete.
• Nej till individuella löner.
• Avtalen ut på medlemsomröstning.
• Höj ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna till 100 procent.

Stoppa våldet mot kvinnor
Mest upprörande och oroande är att våldet mot kvinnor antagligen ökar. Sedan 1995 har antalet anmälda våldtäkter fördubblats och misshandel i hemmet ökat med 20 procent. Fler kvinnor gör motstånd och polisanmäler sådant som man tidigare trodde hörde till att vara kvinna. Men de som jobbar med att ta emot kvinnor och barn som tvingas fly anser att det också finns en faktisk ökning av våldet mot kvinnor. Fysiskt och psykiskt våld (inklusive hot om våld) är brutala medel för att upprätthålla kontroll av kvinnors liv och måste ses i ljuset av den maktordning och de härskande idéer som genomsyrar samhället på alla nivåer.
Som svar på våldtäkter och överfall säger myndigheter och media att kvinnor ska stanna hemma om kvällen och inte ”klä sig utmanande”. Ansvaret läggs på kvinnor vars rörelsefrihet minskar samtidigt som rädslan ökar.
RS säger:
• Stoppa våldtäkterna! Kamp mot mäns våld mot kvinnor.
• Storsatsa på skyddade boenden, jourer och vård av offer för sexualiserat våld och mäns våld.
• Utbildning i självförsvar på skolor, arbetsplatser och i bostadsområden.
• Bättre gatubelysning, kollektivtrafik och nattvandrare/fältassistenter.

Jämlikhet och socialism
Kvinnoförtrycket har sina rötter i klassamhället och dess maktstrukturer. Kapitalismen har både ett ekonomiskt och politiskt intresse att försöka vidmakthålla de rådande maktstrukturerna och dess traditionella, diskriminerande värderingar samt mäns dominans.
Arbetande män måste ge fullt stöd till kvinnors kamp för rättvisa, vilken i sin tur lägger grunden för en ny kvinnorörelse och nya möjligheter till gemensam kamp.
Allt medan de etablerade partiernas företrädare talat om att värna kvinnors rättigheter och satt på sig etiketten feminism har man bedrivit en politik som gått i motsatt riktning. Detta har i sin tur öppnat dörren för attacker mot kvinnojourerna, trots tecken på att mäns våld mot kvinnor ökar och att sexismen i reklam och media blir vanligare. Förslag om pigjobb lyfts på nytt och kommuner inför vårdnadsbidrag istället för att ge plats i barnomsorgen. I denna backlash har även rätten till abort attackerats offentligt av kristdemokraternas Alf Svensson.
Feministiskt Initiativ, som hukade inför den hetskampanj etablissemangets drog igång förra året (”könskriget”), har aldrig rest sig igen. Idag är Feministiskt Initiativ allt mer borgerligt och uddlöst.

Nytt låglöneuppror
Löne- och anställningsvillkoren ska vara lika för alla arbetare, oavsett kön och om man bor i Sverige eller inte. Kollektivavtal ska gälla, men kollektivavtal ensamt är ingen garanti för lika villkor.
De fackliga fri- och rättigheterna kan bara försvaras av fackliga organisationer som är beredda att ta strid för sina medlemmars villkor. En förutsättning för detta är att facket agerar självständigt från stat och arbetsgivare.
Fackföreningarnas kamp är också politisk, men fackledningens stöd till socialdemokraterna är ett stöd till en borgerlig politik och förhindrar kamp i medlemmarnas intresse.
Ett nytt låglöneuppror för ökad jämställdhet och jämlikhet kan spela en viktig roll i att ta steg mot att förvandla fackföreningarna till demokratiska och kämpande organisationer, som sätter kamp för lika lön för lika arbete högst på dagordningen.
RS kräver:
• Inget fackligt stöd till nedskärarpartier och deras politik. Fackföreningarna måste gå i spetsen för bygget av ett nytt arbetarparti.
• Medlemsuppror för kämpande och demokratiska fackföreningar.
• Utvidga strejkrätten med kortare varseltider och lokal strejkrätt. Försvara rätten till sympatiaktioner.
• Stoppa trakasserier och avskedande av fackligt aktiva. Sätt stopp för arbetsgivarnas rätt att köpa ut fackliga aktivister som avskedats.
• Dags för nytt låglöneuppror – nu är det vår tur. Förbered för lönekamp i 2007 års avtalsrörelse.

Riv fort Europas murar
Rättvisepartiet Socialisterna har alltid varit motståndare till storföretagens och maktelitens EU.
Vårt motstånd mot EU har sin grund i att detta kapitalistiska block bildats för att samordna storföretagens och regeringarnas politik mot Europas arbetare och för att skydda europeisk kapitalism mot utländska konkurrenter. Därför kan aldrig EU bli något annat än maktelitens redskap.

Skrota kapitalets EU/EMU
För att skrota EU krävs att arbetare och unga förenas i en alleuropeisk revolt för att riva ner de murar som EU byggt mot flyktingar och de barriärer man satt upp för att förhindra gemensam kamp.
Fröet till morgondagens Europa, ett arbetarnas och ungdomens Europa, har såtts i de senaste årens historiska massdemonstrationer mot Irakkriget, generalstrejkerna i Italien mot Berlusconis högerpolitik, kampen mot privatiseringar och försämrade pensioner i Frankrike och Tyskland och de europeiska hamnarbetarnas strejker som två gånger tvingat EU att dra tillbaka sitt nyliberala hamndirektiv.
Hamnarbetarnas alleuropeiska kampanj, med strejker, gemensamma aktionsdagar och blockader, är ett positivt exempel som visat vad som krävs. Men trots att EU besegrats två gånger är ett nytt, nyliberalt hamndirektiv att vänta.
I dagens kapitalism finns inga varaktiga segrar, utan bara tillfälliga. Genom kamp kan eftergifter tvingas fram, men vad politiker och arbetsgivare ger med ena handen tar de tillbaka med råge med den andra när kampvågen ebbat ut. Så kommer det att förbli så länge kapitalismen och dess partier styr.
Ledningen för merparten av Europas fackföreningar, inkluderat de svenska, har emellertid svurit EU och även EMU sin trohet. Dessa ledningar måste bytas ut till förmån för en ledning som är beredd att organisera motståndet på ett nationellt såväl som ett internationellt plan.
Arbetare i de transnationella företagen runt om i Europa måste komma samman och gemensamt formulera krav som syftar till att förbättra arbetsförhållanden, bygga ut välfärden, utjämna skillnader vad gäller löner och arbetsvillkor samt stoppa miljöförstöringen.
• Skrota kapitalets EU/EMU – för ett socialistiskt Europa i en socialistisk värld.

Försvara rätten till asyl
Rätten till asyl har i praktiken avskaffats inom EU. ”EU:s gemensamma [harmonisering] flyktingpolitik inriktas i huvudsak på att hindra flyktingar och asylsökande från att nå Europa”, skrev medborgarrättsorganisationen Human Right Watch förra året.
I Sverige var det endast den folkliga mobiliseringen för flyktingamnesti som tvingade regeringen att, åtminstone tillfälligt, ta avsteg från en politik som endast beviljade en av tio sökande rätt till asyl.
Kapitalisterna och de etablerade partierna har aldrig tvekat inför att använda rasismen som en metod för att så splittring bland arbetare och ungdomar.
I försök att vinna röster kan ett eller flera av de etablerade partierna försöka spela ut det rasistiska eller högerpopulistiska kortet. Minns folkpartiets kampanj i valet 2002 – för att invandrare måste bli ”svenskar – och Göran Perssons tal om ”social turism” i samband med EU:s utvidgning samma år.

Varning för rasistpartier
Rasismen stoppas inte genom statliga kampanjer sponsrade av samhällets toppar och hycklande politiker som ena dagen talar om behovet av att ta avstånd från rasismen och nästa genomför en arbetarfientlig politik som riskerar att skapa en miljö som gör det möjligt för rasistiska partier att agera öppet och vinna röster i val.
Kampen mot rasism är i första hand politisk. Det som krävs är enad kamp från arbetarklassens sida och massaktioner för att stoppa rasisterna från att hålla möten, demonstrationer osv.
Vidare behövs internationalism och socialistisk arbetarpolitik för att bekämpa rasistisk splittring och förhindra en nationalistiskt färgad reaktion mot kapitalets globalisering, EU och EMU.
• Återupprätta asylrätten – riv upp Schengenavtalet.

Plan för hållbar utveckling
Under de senaste 50 åren har världens ekosystem skadats i en omfattning som inte har någon motsvarighet i historien. De växande globala miljöhoten, varav klimatförändringar är ett, kastar sin skugga över mänsklighetens framtid.
Rovdrift på människor, miljö och naturtillgångar är en direkt följd av kapitalismens jakt på högsta möjliga vinst – vilken bara förvärras av kapitalets globalisering. Ett resultatet är att industriländernas utsläpp av växthusgaser beräknas öka med 10,6 procent till 2010 jämfört med 1990 års nivå, enligt beräkningar som gjorts av FN:s konvention om klimatförändringar. Detta samtidigt som det står allt mer klart att ökade globala utsläpp av växthusgaser är huvudorsaken till de stora klimatförändringarna i världen, vilka i sin tur har gett upphov till fler och värre miljökatastrofer.
Bara med en global plan kan miljöproblemen bekämpas och utvecklingen vändas i hållbar riktning. Bara så kan också de satsningar genomföras som krävs för energieffektivisering och besparing och för att låta förnyelsebar energi ersätta fossila bränslen (olja, kol osv) och kärnkraft. Ett omedelbart krav är att energibolagens miljardvinster ska användas till forskning och satsning på förnyelsebara energikällor.
En förutsättning för att minska bilismen och avgasutsläppen är att privata intressen och vinstmotivet sparkas ut ur kollektivtrafiken och att transportsektorn planeras.
• För utbyggd och kostnadsfri kollektivtrafik.

Groteska orättvisor
Varannan ung människa som växer upp idag berövas sin barndom genom fattigdom, krig, hiv/aids och andra ”dödssynder”, enligt FN:s barnrättsorganisation Unicef.
Sex miljoner barn dör varje år av sjukdomar som diarréer, lunginflammation, malaria och hiv/aids osv. Samtliga är sjukdomar som går att bota eller att behandla om de får medicin och vård. Med de fattiga har inte råd med läkemedel och vård finns ej för alla.
Till detta ska läggas risken att fågelinfluensans dödliga virus H5N1 muterar och ger upphov till en pandemi.
Endast tio procent av världens medicinforskning ägnas åt de 90 procent av den globala sjukdomsbördan som sjukdomar i de fattiga länderna utgör. En summa motsvarande 0,5 procent av världens militärutgifter skulle räcka för att ge alla världens barn vaccin mot de vanligaste sjukdomarna under de kommande tio åren, enligt FN.
De globala läkemedelsjättarna gör varje år mångmiljardvinster samtidigt som miljoner dör för att de inte har råd att köpa de mediciner som finns. Affärshemlighet och patentregler i bolagens intressen hindrar dessutom produktion av billiga kopior som kan räddda liv. Nu kan samma läkemedelsföretag tjäna än mer på risken att fågelinfluensan utvecklas till en pandemi.
RS kräver:
• Läkemedelsjättarna måste omedelbart förstatligas.
• En global beredskapsplan för en eventuell pandemi, innehållande massiv upprustning av sjuk- och hälsovård, samordnad forskning och utveckling samt medicin till behövande.
En akut uppgift är att minska spridningsriskerna, garantera de fattigas proteinintag och kompensera de jordbrukare/fågeluppfödare som förlorar sina inkomstkällor i särskilt Afrika och Asien.
Rent vatten är en bristvara idag. De sju miljarder dollar som årligen behövs för att förse 2,6 miljarder människor med rent dricksvatten är mindre än vad rika amerikaner spenderar på plastikoperationer. Detta exempel ger en bild av de groteska orättvisor som präglar dagens värld.
Samtidigt har världen aldrig varit rikare. Men kapitalism betyder förtryck och profitjakt, vilket ytterst leder till kriser, krig och katastrofer.
Motståndet mot Irakkriget visade på den potential en global massrörelse har. Den amerikanska tidningen New York Times beskrev att antikrigsopinionen som världens andra supermakt, vid sidan av USA.
För att avskaffa kapitalismen krävs en organiserad massrörelse med socialistisk politik och stöd från en överväldigande majoritet av befolkningen.

Socialistisk värld
Ett socialistiskt genombrott i ett land kommer, i globaliseringens tidevarv, oundvikligen att bli signalen till socialistisk kamp i andra länder.
Socialism betyder först och främst början till människans verkliga frigörelse. När människor tillsammans och på lika villkor formar samhället och resurser fördelas demokratiskt utifrån gemensamma behov finns inget utrymme för våld, förtryck och diskriminering. Världsfattigdomen skulle kunna elimineras inom ett årtionde.
Globalisering och ny teknik skulle göra det relativt lätt att på ett demokratiskt sätt planera världsekonomin. Med en sådan plan skulle människornas medvetna val ersätta marknadens blinda krafter och profitjakt. Kom med i vår kamp för en socialistisk värld, som garanterar alla människor ett liv i frihet.

Ge ett bidrag till RS valfond
VALFONDEN Riksdagspartierna satsar flera hundra miljoner på sin valrörelse. Deras verksamhet finansieras i huvudsak av staten – genom skattepengar. Dessutom kan exempelvis högeralliansen räkna med stöd och miljoner från Svenskt Näringsliv.
Socialdemokraterna å sin sida kan räkna med både direkt ekonomiskt stöd från LO-förbunden, enbart IF Metall ger tre miljoner i valbidrag till socialdemokraterna, och indirekt i form av personal, distribution osv.
Rättvisepartiet Socialisternas (RS) valrörelse däremot finansieras av medlemmar, sympatisörer samt de som vill ge ett bidrag på gator och torg till vår politik och kamp. Stöd vår valkampanj med ett bidrag till Offensivs pg 87 96 49-2, märk talongen ”valfonden”, eller betala via RS hemsida www.socialisterna.org

Tillbaka till sidans topp