75 år sedan dödsskotten i Ådalen

På söndag den 14 maj är det på dagen 75 år sen skotten i Ådalen 1931. Ansvarig för arbetarnas död var svensk militär ditsänd av den folkpartistiska regeringen under C.G. Ekman. Men bakom den borgerliga regeringen och militären stod det kapitalistiska systemet, som bar det yttersta ansvaret för tragedin.

Slutet av 1920-talet och början på 30-talet präglades av den största och mest djupgående ekonomiska krisen i kapitalismens historia.
Börskraschen på Wall Street, New York, 1929 var upptakten till en långvarig ekonomisk kris; depressionen, som kom att sprida sig till Europa. I början av 1930-talet hade krisen spridit sig till varje vrå i den kapitalistiska världen. I Sverige resulterade detta som på många andra håll av massarbetslöshet och social oro.
Den ekonomiska krisen slog hårdast mot de som redan stod längst ned på samhällsstegen. 1931 gick 100 000 svenskar arbetslösa och många som arbetade levde på rena svältlöner. Det fanns inte heller något socialt skydd som åtminstone tillfälligt kan dämpa arbetslöshetens följder.

Lönesänkningar
Kapitalisterna i Sverige utnyttjade självklart krisen för sina syften. Arbetsgivarna krävde lönesänkningar och tog allt eftersom i med hårdare nypor. Följden blev att klassmotsättningarna fördjupades och framträdde tydligare. Arbetarna organiserade sig, strejker och demonstrationer utbröt på flera håll i landet.
För att bryta fackföreningsrörelsens växande inflytande och motståndet mot lönesänkningar, organiserade storfinansen speciella strejkbrytarförband. Dessa sändes med särskilda depåfartyg till olika platser i landet där arbetskonflikter förekom.
Storfinansens allt hårdare tag visades tydligt under de så kallade ”Halmstadskravallerna” i april 1931 då svensk militär kommenderades ut och besköt arbetare för att skydda strejkbrytare.
Arbetarklassen var dock inte beredd att backa i första taget. Vid AB Långrörs sulfatfabrik i Marma utanför Söderhamn gick arbetarna ut i strejk hösten 1930. Strejken visade att arbetarna vägrade underkasta sig de krav som fabrikens verkställande direktör hade lagt fram om lönesänkningar mitt under pågående avtalsperiod.
Fabrikens verkställande direktör var en välkänd hök vid namn Gerard Versteegh som inte bara ville sänka lönerna för arbetarna, utan också höja arbetarnas hyror och vedpriser.
Uppe i Ådalen hade Versteegh starka ekonomiska intressen i Graningekoncernen. Till denna räknades: Sandvikens sulfatfabrik, Utansjös sulfatfabrik, Bollsta sågverk samt Österforsa träsliperi.
Den 29 januari 1931 proklamerade arbetarna i dessa fabriker i Ådalen sympatistrejk med de strejkande i Marma. Sympatistrejkerna fick bland annat till följd att stuveriarbetarna blockerade Utansjös, Sandvikens och Bollstas lastplatser.
Efter att ha misslyckats med att häva blockaden med hjälp av tjänstemän och arbetsledare beslutade stuveribolagen att tillkalla strejkbrytare för att knäcka arbetarnas motståndsvilja.
Strejkbrytarna förlades i en stor villa i Lunde. Villan kom att kallas för ”strejkbrytarbaracken”. Detta öknamn fick den bära fram till rivningen.
Strejkbrytarnas ankomst den 12 maj vållade våldsam förbittring i hela Ådalen. De betraktades allmänt som avskum och var väldigt avskydda. Rune Andersson som jobbade i Utansjös massafabrik under Ådalshändelserna beskrev strejkbrytarna som ”personer från de högre klasserna, som hade kommit på kant och på snedd här i livet. De var dessutom rena förbrytare, som bland annat var utrustade med skjutvapen”.
Vid strejkbrytarnas ankomst gjordes inget vidare försök att avväpna dem. Strejkbrytarnas första uppgift var att lasta fartyget Milos i Sandviken den 13 maj.

Stoppa strejkbrytarna
I ett flygblad manades arbetarna att svara strejkbrytarna och arbetsgivarna med generalstrejk.
”Till Ådalens arbetare - Bort med strejkbrytarna” var rubriken på ett flygblad som uppmande arbetarna att: ”Reagera omedelbart mot strejkbrytarslöddret, som organiserats för att pressa ned våra löner. Arbetare slå igen sågverken och fabrikerna!
FRAM FÖR GENERALSTREJK I ÅDALEN! Tag upp frågan på varje arbetsplats om omedelbar arbetsnedläggelse så länge strejkbrytarna vistas i Ådalen”.
Under förmiddagen samma dag samlades strejkande arbetare i Kramfors för att bege sig i en demonstration till Sandviken. Deltagarantalet uppskattades till ungefär 2 000 personer. I täten gick man med en banderoll med solidariska texten FÖR MARMA-ARBETARNAS SEGER!
Både unga och gamla, män och kvinnor, deltog i demonstrationen. Man gick hela vägen fram till kajen, genom grindarna, förbi fabriken. Innan hade man gjort ett kort stopp och svarat ett rungande och enhälligt ”Ja” på frågan om man var beredd att driva bort strejkbrytarna som hade tagit brödet ur munnen på de strejkande och deras familjer.
Vid stora fabriksporten var en stor polisstyrka uppställd i dubbla led med landsfogden Sune Påhlman i spetsen. Påhlmans polistrupp var rekryterad från Sollefteå, Härnösand, Sundsvall och Stockholm.
Strejkbrytarna var i full gång med lastningen och trots polisövervakningen kunde ingen hindra demonstranterna från att äntra fartyget Milos.
Vissa av svartfötterna (strejkbrytarna) flydde på ett eller annat sätt, bland annat genom att kasta sig överbord, men några gömde sig kvar i ett av fartygets lastrum. Där nere hade de beväpnat sig med järnspett och sylvassa krokar. Dessa drogs fram och fick ett kok stryk. Tre av de ertappade hissades upp ur lastrummet med en lastbom.
En av strejkbrytarna ska även ha haft något så konstigt som lackskor på sig i lastrummet tillsammans med den gröna overallen, vilket fick dem på lastkajen att utbrista i skratt när han hissades upp. Det fina främmandet visade sig sen komma från en adelssläkt, tidigare ökänd i strejksammanhang.
De infångade svartfötterna fick sedan följa med i demonstrationståget tillbaka till Kramfors där de förhördes och ställdes upp för allmän beskådning. De fick lova bot och bättring samt att omedelbart lämna stan.

Militär sätts in
Samma kväll kunde arbetarna ryktesvägen höra att militär skulle sättas in mot arbetarna för att skydda strejkbrytarna.
Det var landsfogden och stuverichefen som hade fått klartecken från regeringen under C.G Ekman om att tillkalla militär, då polisen inte ansågs klara av sin uppgift.
Det var dock inte vanliga värnpliktiga som hade ditkallats, sådan risk vågade inte myndigheterna ta. Istället rörde det sig om specialistförband av olika slag, främst från Sollefteå, men också från Östersund och Gävle. Militär från de två sistnämnda stoppades dock av arbetare innan de hann fram. Ridande polis från Stockholm stoppades av arbetare i Härnösand och tvingades återvända.
Den militär som anlände till Sprängvikens station vid elvatiden den 13 maj möttes även de av folkmassor. De sjöng Internationalen och uppmanade soldaterna att vända vapnen mot förtryckarna. De nya strejkbrytarvakterna svarade dock med brandhandgranater och gick till angrepp mot arbetarna. Några av demonstranterna fick svårare brännskador och ett hus antändes.

”Till Lunde”
I det här läget inbjöd avdelning 40 Transport alla fackföreningar i Ådalen till möte torsdagen den 14 maj i Frånö Folkets Park.
Axel Nordström, ordförande i det kommunistiska partidistriktet (som kallades sillénarna efter kommunistpartiets ledare Hugo Sillén) öppnade mötet med förslag om generalstrejk och krav att den skulle fortsätta till dess att strejkbrytare och militär lämnat Ådalen. Spontana rop kom också med förslag om en demonstration till Lunde. På Nordströms förfrågan om de närvarandes mening svarades ja.
Vid tretiden den 14 maj som också var Kristi Himmelfärdsdag gjorde sig den väldiga massan klar för att gå mot strejkbrytarbaracken i Lunde.
Ögonvittne Henry Nordlanders egna ord ur en intervju av C H Hermansson: ”Vi var nog 8 000-10 000. Den gamla landsvägen var smal och krokig och korsade järnvägen flera gånger. Man och man emellan talades om att demonstrationen skulle vända på en äng mellan stuverivillan och vägen, sen gå tillbaka till Frånö. När vi närmade oss platsen där det var sagt vi skulle vända kom en ryttare emot oss. Han ropade något och sköt med sin pistol över axeln. Hästen stegrade sig, troligen skrämd av en fana som fladdrade i vinden. Då hörde vi ett tydligt kommandorop: ELD. Kulsprutorna började smattra och kulkärvarna ven genom luften. De kom inte från demonstrationens tät utan från sidan, tvärs över ängen. Då ser vi hur en av musikanterna rusade fram i kulregnet, satte trumpeten till munnen och blåste ELD UPPHÖR.”
Denna åtgärd av unge Tore Andersson räddade säkerligen flera människoliv eftersom kulsprutorna tystnade. Men fyra människoliv hade redan gått till spillo av militärens kulor och ytterligare en person låg döende. Nordlander igen: ”Det sista vi kunde uppfattade var ’Fortsätt kampen till seger, pojkar!’”
Att fem kamrater hade dödats och lika många sårats spred chock och ilska. Den dagen stod allt arbete stilla i Ådalen. Generalstrejken var total och arbetarna hade makten i Ådalen. I 13 dagar varade generalstrejken.
Makthavarna insåg att en fortsatt konfrontation i det närmaste var omöjlig. Ytterligare provokationer hade säkerligen lett till en mer omfattande arbetarrevolt, inte bara i Ådalen utan i hela landet.

Chock och ilska
Av denna anledning hade myndigheterna och arbetsgivarna inget annat val än att dra tillbaka polis och militär samt skicka iväg strejkbrytarna.
Det ena stormötet avlöste det andra varje dag. Polisen sågs inte till, ordningen upprätthölls av arbetarnas representanter. Samorganisationerna inom Sågverks och Pappers hade med sina röda armbindlar situationen för lag och ordning under kontroll.
Runt om i landet förekom spontana protestdemonstrationer och strejker. I Stockholm deltog 150 000 personer i en demonstration dagen efter skotten, som är en av de största demonstrationerna i svensk historia. I Sundsvallsdistriktet nedlades arbetet nästan överallt och strejken pågick även måndagen den 22 maj.
I Hälsingland blev det praktiskt taget total arbetsnedläggelse i Hudiksvalls- och Söderhamnsdistrikten. I Gävledistriktet strejkade 1 300 arbetare och vid malmfälten i Norrbotten genomfördes olika proteststrejker.
Revolutionära stämningar kändes av från de olika platserna runt om i landet där det i samband med strejkerna och protesterna genomfördes krav på en generalstrejk.
30 000 arbetare deltog på begravningen den 21 maj, som formades till en jättelik politisk manifestation av sällan skådat slag. I den stund då offren begravdes nedlades arbetet på nästan samtliga arbetsplatser i Sverige.
Den 27 maj blev konflikten i Marma Långrör slutligen löst. I Ådalen medförde detta att generalstrejken upphörde.

Enighet och splittring
Under Ådalshändelserna visades det prov på verklig arbetarenighet. Motsättningar mellan socialdemokratiska och kommunistiska arbetare sopades under mattan och kraften kunde riktas mot den gemensamma fienden. Men ledningen för socialdemokraterna och LO gjorde samtidigt allt för att förhindra en enad kamp, samtidigt som kommunistpartiets sekterism och ultravänsterkurs gjorde sitt för att förhindra en varaktig enighet.
LO-ledningen manade till lugn och sa nej till arbetarnas krav på generalstrejk. ”Det som skett kan inte ändras genom en strejk” löd ett uttalande från LO.
Kommunistpartiet, det vill säga ”sillénarna” uppträdde många gånger på ett mycket sekteristiskt sätt och dess stalinism spelade socialdemokratins ledare i händerna.
Bristen på ett verkligt socialistiskt massparti gjorde att den förrevolutionära krisen efter Ådalen 1931 inte följdes av en kamp för att störta kapitalismen.

Klassdomar
Kapten Mesterton som beordrat dödskotten dömdes till några dagars husarrest utan bevakning men släpptes efter sju dagar och friades sedan helt av en högre rätt. Furir Tapper som bemannat kulsprutan fick tre dagars arrest utan bevakning. Dessa dömdes heller inte till att betala något skadestånd till de dödades familjer, som aldrig kom att få någon ersättning. Kapten Mesterton fick däremot ett skadestånd på 5 000 kronor, en stor summa då, eftersom domstolen ansåg att han blivit kränkt av kommunistiska och socialdemokratiska tidningar.
Detta är att jämföra med rättegången mot dem som organiserat sig eller på något sätt deltagit i protesterna.
Ny Dags ansvarige utgivare Knut Olsson dömdes till åtta månaders straffarbete, varav en månads fängelse. Axel Nordström, kommunist, medlem av generalstrejkkommittén och en av de mest framträdande gestalterna under Ådalshändelserna dömdes för sin medverkan till två och ett halvt års fängelse men hölls inspärrad i nästan tre års tid, för att ge ett par exempel.
Även redaktörererna för Social-Demokraten och Folkets Dagblad Politike, som gavs ut av de så kallade Kilbomskommunisterna som gick i socialdemokratisk riktning, dömdes. Men de slapp avtjäna sina straff.
Tragedin i Ådalen gjorde att borgarklassen totalt förlorade ansiktet, socialdemokraterna gjorde sitt bästa val någonsin ett och ett halvt år senare och ett oerhört långt regeringsinnehav kunde inledas.
Efter skotten i Ådalen 1931 och polisens skott mot arbetare i Sanderne och Klemensnäs 1932 skulle det dröja nära 70 år innan svensk ordningsmakt på nytt skulle skriva historia och gå ut och skjuta mot demonstranter.
Denna gång kom skotten från kravallpolis under en socialdemokratisk regering i samband med protesterna mot EU-toppmötet i Göteborg, 2001. Bara tillfälligheter gjorde att skotten även i detta fall inte blev dödande.
Nu 2006 är det valår och socialdemokratin försöker, 75 år efteråt, använda skotten i Ådalen i valrörelsen och göra det till sin högtidsdag – precis som 1981 inför valet året därpå. Detta trots det svek som socialdemokratin stått för under och efter Ådalshändelserna. Samtidigt har socialdemokraterna gett grönt ljus för att militär på nytt ska kunna sättas in mot demonstranter.

75 år efteråt
I samband med det dystra och tragiska 75-årsminnet av skotten i Ådalen presenterade försvarsberedningen i januari en ny rapport med titeln ”En strategi för Sveriges säkerhet” i samband med Folk och Försvars årliga konferens i januari i Sälen.
I rapporten föreslås bland annat att militär ska kunna bistå polisen ”i samband med terrorism och annan liknande svår brottslighet”. Samtidigt är myndigheternas definition av ”terrorism” vid. I klartext innebär detta att polisen 75 år efter skotten i Ådalen 1931, där fem arbetare dödades, ska kunna begära bistånd av militären för ”upprors stillande”, som det hette i den gamla strafflagen.
Under Natos toppmöte i Åre i februari 2005 samarbetade polis och militär för att hålla demonstranter på avstånd från krigshetsarna. När detta blev offentligt menade försvarsmaktens insatschef generallöjtnant Jan Jonsson att ”liknande insatser kan bli återkommande om lagen ändras”. Om så blir fallet kommer militärens vapen än en gång riktas mot dem som kämpar. Frågan är vad som hänt om lagen hade funnits redan under protesterna i Göteborg 2001?
De kravaller som uppstod efter polisens provokationer och attack mot den fredliga demonstrationen ”antikapitalistmarschen” som genomfördes mot EU:s pampar framställdes ju av makthavarna som ”allvarlig brottslig verksamhet”. Det var ju heller inte främmande att de framställdes som ”terrorister”.
Den gamla parollen ”Nej till militär trupp mot folket” är lika aktuell idag som efter skotten i Ådalen – för 75 år sedan.

Johannes Lundberg

Tillbaka till sidans topp