Iran: Arbetarkamp i skuggan av USA:s hot

USA:s försök att med hjälp av en fransk-brittisk resolution i FN:s säkerhetsråd beordra Iran att avbryta sitt program för anrikning av uran ser ut att misslyckas. Ryssland och Kina vägrar gå med på en FN-resolution som hotar Iran med ”ytterligare åtgärder”, som kan leda till sanktioner, diplomatisk isolering och kanske även krig.
Hittills har Bushs vägran att utesluta en kärnvapenattack mot Iran bara bidragit till att stärka den iranska regimen, som annars är hårt pressad av växande opposition från Irans arbetare och fattiga.

USA:s ställning är i dag kraftigt försvagad på grund av Irak. Därför kan Iran förlita sig på att Ryssland och Kina knappast kan skrämmas att stödja en FN-resolution under kapitel 7 i FN-stadgan, som kan leda till sanktioner och militära åtgärder.
Till och med den USA-allierade diktaturen i Pakistan uttalar nu öppet sitt stöd för Irans rätt till civil kärnkraft. Inte heller USA:s allierade arabstater stöder vapenskramlet. Detta anses desto mer omotiverat som till och med USA:s egen underrättelsetjänst bedömer att det skulle ta Iran minst 5-10 år att utveckla egna kärnvapen – något det heller inte finns bevis för att Iran planerar.

Svagt stöd för USA
I själva verket är stödet för sanktioner och krigshot svagt även i Europa, trots att regeringarna i Frankrike och Tyskland söker bättre relationer till USA efter motsättningarna om Irak. Till och med Jack Straw, sparkad som brittisk utrikesminister efter Blairs katastrofala kommunalval, ska enligt The Independent ha dragit på sig Bushs vrede genom att kalla hans militära hot mot Iran ”idiotiskt” (nuts).
Frågan är vad USA tror sig kunna uppnå genom att hota Iran?
På kort sikt är det lätt att se inrikespolitiska skäl för Bush. En ny Irankris bidrar t ex till att skymma den allt värre katastrofen i Irak och försvåra en debatt om tillbakadragande av trupper inför höstens kongressval i USA.
Mer avgörande är Bushs panik inför ett scenario där USA allt mer tappar kontrollen över Irak. Något som antingen kan ske genom att landet slits isär av inbördeskrig och etnisk rensning eller genom att även Iraks shiamuslimer tar upp en väpnad kamp mot ockupationen. Bushs dröm om ett västorienterat Mellanöstern med fast USA-kontroll över oljekranarna ersätts då av en mardröm om hur ett USA-fientligt Iran i stället stiger fram som regionens främsta stormakt – stärkt av USA:s nederlag i Irak, höga oljeinkomster och allt tätare ekonomiska förbindelser med Ryssland, Kina och Sydasien.
Irankrisens samband med Irak illustreras av hur USA:s näst högste general i Irak, Peter Chiarelli, dagarna efter att shiamuslimsk milis förra veckan sköt ned en brittisk arméhelikopter i Basra efterlyste ett förstärkt gränsskydd mot Iran. Iran anklagas för att förse USA-fientliga miliser med delar till hemmagjorda bomber och annan utrustning.

Hopp om västorientering
USA har de senaste åren kunnat räkna med ett tyst stöd från Iran både mot Saddam Hussein och de afghanska talibanerna. Under den förre iranske presidenten Khatami, som utan större framgång ville ”reformera” regimen, hoppades Washington på en omorientering till Väst. Så sent som i mars i år ville också USA:s ambassadör i Irak och Condolleezza Rice förhandla med Iran om ökat stöd för en stabilisering av Irak, trots konflikten i kärnkraftsfrågan.
Det viktigaste skälet till dagens hot mot Iran är USA:s fiasko i Irak. Både i Irak och i Iran har också de mest moderata shiamuslimerna tappat stöd. I det irakiska valet stärktes kraftigt Muqtada al-Sadrs anhängare, som så sent som 2004 gjorde ett försök till väpnat uppror med hårda strider i den heliga staden Najaf.
Den korrupte f d presidenten Rafsanjani förlorade det iranska presidentvalet mellan de religiösa kandidaterna sommaren 2005. Sedan dess har USA förfasat sig över de islamistiska ”radikalerna” bakom den nye presidenten Mahmoud Ahmadinejad – trots att makten över Irans utrikespolitik fortfarande anses ligga hos Ayatolla Ali Khamenei och det nationella säkerhetsrådets ledare Ali Larijani.
Ahmadinejad vann över Rafsanjani genom att framställa sig som det enkla folkets man med löften om jobb och ökade inkomster till de 50 procent som officiellt lever under fattigdomsgränsen på 2 000 kronor för en fembarnsfamilj. Nu försöker han med hjälp av förra årets fördubblade oljeinkomster och hotet från USA som bästa trumfkort rida ut en våg av sociala protester.

Våg av arbetarprotester
Sedan Ahmadinejad tillträdde i oktober 2005 har tusentals arbetarprotester registrerats, trots förbudet mot strejker. I ett brev till Spiegel on line 12 april beskrivs hur protesterna fortsatt under våren. Detta trots regimens massarrestering av mer än tusen bussförare i Teheran, som den 28 januari demonstrerade mot försöket att krossa en av de första oberoende arbetarorganisationerna, Facket för arbetare vid Teherans och förorternas bussbolag Vahed.
”Vi är hungriga”, stod det på plakaten under en massdemonstration i den nordliga provinshuvudstaden Rasht i slutet av mars, då tusentals anställda strejkade vid landets största statliga textilfabrik. Samtidigt protesterade dammarbetare i provinsen Elam och anställda vid en läkemedelsfabrik i Teheran.
Strejker har också genomförts vid kolgruvor och petrokemiska fabriker, t ex av kolgruvearbetare i provinsen Gilan som inte fått betalt på 13 månader. För andra gången sedan förra sommaren strejkade också arbetarna vid Iran-Khodros bilfabriker för en minimilön.
Försöken att genomföra oberoende arbetardemonstrationer 1 maj attackerades brutalt av regimen. Enligt Irans arbetarkommunistiska parti IAKP greps 17 demonstranter i Teheran, då 200 bussarbetare och studenter trotsade 2 000 man ur regimens brutala säkerhetsstyrkor.

USA ursäktar repression
Kravallpolis uppges till och med för första gången ha beordrat den iranska regimens egen arbetarorganisation Arbetets hus att skjuta upp sin 1 maj-demonstration. Det skedde med direkt hänvisning till ”globala och regionala omständigheter”.
–  Närvaron av amerikanska styrkor nära våra gränser är en bra ursäkt för att hindra arbetare från att protestera. Men jag är säker på att även dessa statssponsrade arbetarledare måste kämpa för de iranska arbetarnas rättigheter, även om vi inte ska vänta oss för mycket av dessa kvasifack, kommenterade en professor Ravasani, enligt Inter Press.
Enligt Reuters genomfördes trots regimens påtryckningar en demonstration av det regimtrogna facket med uppåt 10 000 arbetare. I stället för Ahmadinejads paroll ”Kärnkraftsteknologi är vår onekliga rättighet” ropades ”Att strejka är vår onekliga rättighet” och ”Fasta jobb är vår onekliga rättighet”. Arbetarnas krav riktas särskilt mot de tillfälliga anställningskontrakt som infördes i bred skala under Khatamis försök att anpassa Iran till WTO:s krav genom att avreglera och privatisera ekonomin.
Över hälften av de offentligt anställda saknar helt anställningsskydd. I demonstrationen bars banderoller med krav på strejkrätt.

Rädslan ger vika
Allt detta tyder på att rädslan ger vika för ilskan. De iranska vänstergrupperna rapporterar nu också att alla som greps 1 maj nu är frisläppta. Åtalen har också lagts ned mot de fem aktivister från den kurdiska staden Saqez som i en lägre instans har dömts för att ha organiserat en illegal arbetarprotest 1 maj 2004 – en stor seger. Bilarbetarna vid Iran-Khodros fabriker har också vunnit höjda löner.
Fortfarande hålls ledaren för Teherans oberoende bussförarfack, Mansoor Ossanlou, häktad, medan alla andra har frigetts. Nu gäller kampen Ossanlou, återanställning av de hundratals avskedade fackmedlemmarna och rätten att organisera sig.
Trenden pekar mot ett nytt uppsving av masskamp i konfrontation mot den islamiska regimens religiösa och nyliberala diktatur. I denna situation ger USA:s hot regimen sin bästa ursäkt att om så krävs försöka slå ned arbetarnas frihetsrörelse och avleda den interna oppositionen mot ett yttre hot.
RS/Offensiv står för:
• Frige Mansor Osanlou – återanställ de avskedade. Erkänn det oberoende bussarbetarfacket.
• Fasta jobb, anställningsskydd och höjda löner.
• Självbestämmanderätt för kurderna och andra förtryckta folk.
• Nej till krig – USA ut ur Mellanöstern.
• Ned med diktaturen i Iran.
• För ett demokratiskt och socialistiskt Iran – för en frivillig socialistisk federation i Mellanöstern.

Arne Johansson

Tillbaka till sidans topp