Stoppa kriget mot palestinierna

Den israeliska armén har gått till stormangrepp mot Gaza. Viktiga broar har sprängts och Gazas enda elverk har förstörts efter att ha träffats av nio missiler. 65 procent av befolkningen står utan el. Vattenbrist hotar, brist på el och bränsle gör att vattenpumpar och avlopp inte fungerar. De israeliska styrkorna har åter belägrat Gaza, mindre än ett år efter att man formellt drog sig bort.

Vidare har 64 medlemmar i Hamas arresterats, däribland flera ministrar och parlamentsledamöter. Den palestinske premiärministerns kontor i Gaza stad har utsatts för flyg–angrepp.
”Vi kan nå alla överallt och de vet det. Ingen har immunitet”, sade den israeliske premiärministern Ehud Olmert i slutet av juni. Det är ett klartecken för mord på såväl Hamasledare som på andra palestinska aktivister.
Den israeliska regimen säger att attackerna är ett svar på att palestinsk milis kidnappat en israelisk soldat. Den kidnappade soldaten, Gilad Shalit, togs som gisslan i en palestinsk räd mot en armépostering. Bakom aktionen stod Folkets motståndskommittéer, Hamas väpnade gren och en grupp som kallar sig Islams armé. Deras angrepp hade föregåtts av att den israeliska armén dödat en av ledarna för Folkets motståndskommittéer.

Blockad och förtryck
Den militära offensiven mot Gazas invånare och infrastruktur sker mot bakgrund av en förödande ekonomisk blockad mot palestinierna. Omedelbart efter Hamas valseger i januari vidtogs åtgärder för att om möjligt störta den nya regeringen (Hamas) genom att kollektivt bestraffa palestinierna. Hamas valframgång var en följd av den ilska som fanns mot det styrande Fatah (den organisation som dominerar PLO). En röst på Hamas var ett sätt att markera sitt missnöje mot korruption, sjunkande levnadsstandard och uteblivna framsteg i kampen mot ockupationen.
Sedan januari har de imperialistiska makterna stoppat bidrag och bistånd till de palestinska områdena. Israel har lagt beslag på skatteinkomster. Resultatet av denna ekonomiska krigsföring är förvärrad massarbetslöshet, fattigdom och svält. Imperialismen har även stött Fatah i dess försök att undergräva Hamas makt och inflytande. Imperialismen ursäktar den kollektiva bestraffningen med hänvisning till ”kampen mot terrorismen” samtidigt som fullt stöd ges till den israeliska statens brutala förtryck och terror mot palestinierna.
I skydd av imperialismens blockad genomför den israeliska militärmakten sina attacker, mord och arresteringar.
Den självpåtagna vapenvila som Hamas proklamerade för nästan två år sedan upprätthölls trots många provokationer. Vapenvilan bröts först efter den fruktansvärda attack som ägde rum 9 juni då sju medlemmar i samma familj dödades när israeliska styrkor besköt en strand på norra Gazaremsan med artillerield.

Ett inferno
Oavsett hur den nuvarande krisen utvecklas så är det ännu ett exempel på den kroniska instabilitet som präglar Mellanöstern idag. Ökat förtryck av palestinierna och att nya problem lagts till de gamla skapar en farlig situation som kan brisera i ett större krig i Mellanöstern.
Bojkotten och den israeliska offensiven syftar till att fälla Hamasregeringen. Det kan inte heller uteslutas att den nuvarande militära urladdningen resulterar i att det som finns kvar av den Palestinska myndigheten slås i spillror. Om Hamas störtas till följd av imperialismens blockad och den israeliska regimens militära insatser kommer det att skapa en enorm vrede bland palestinierna och tendera att öka Hamas stöd. Det skulle sända en våg av ilska runt om i världen och särskilt i Mellanöstern.

Vägen framåt
Förtrycket och våldet mot Gazas befolkning har redan mött motreaktioner i arabvärlden. Detta tillsammans med risken att våldsspiralen skruvas upp har fått kapitalistiska kommentatorer i Väst att varna för ”de faror som lurar om dagens situation inte längre kan styras. Ett årtionde av intensifierade israeliska attacker och en fredprocess som avstannat har radikaliserat palestinierna. Den nuvarande militära offensiven kommer att förstärka det sistnämnda i ett läge där många var beredda att ge politiken en chans. Att bara uppmana Israel till besinning, som USA med flera gjort – är långt ifrån tillräckligt” (ledare i Financial Times).
Men varken att Hamas ger ”politiken en chans” eller att det pro-imperialistiska Fatah tar över erbjuder någon väg framåt för de palestinska massorna. Ett kapitalistiskt Palestina, oavsett om det officiellt är sekulärt eller islamistiskt, löser inte ett enda av dagens problem.
Varken Hamas eller Fatah har program, strategi och metoder för att nå en palestinsk stat och besegra den israeliska militärmakten samt imperialismen i Väst.
Fatahs försök att vädja till och blidka de imperialistiska ledarna och de korrupta regimerna i Mellanöstern har visat sig vara fruktlösa. Dessa ledare och regimer ser till sina intressen, inte palestiniernas. Inte heller självmordsattacker och små hemliga gruppers väpnade attacker tar kampen för nationell befrielse framåt.
Framtiden ligger i bygget av en demokratisk, antikapitalistisk massrörelse som kan samla de palestinska arbetarna och fattiga, då finns förutsättningar att ta kampen framåt och försvara de förtryckta.

Kvar blir ett fängelse
Den nya israeliska regimen, under premiärminister Ehud Olmerts ledning, ser den militära offensiven som en del i ett program för att rita nya gränser i Mellanöstern. Efter att Israel lämnat Gaza (hösten 2005) och avvecklat några isolerade bosättningar (fyra till antalet) i Västbanken vill den nya regeringen avveckla ytterligare några bosättningar som hamnat utanför den apartheidmur som byggts.
Västbankens annektering i skydd av muren, för att ge plats åt de återstående bosättarna (350 000 fördelade på tre stora block i Västbanken och östra Jerusalem), innebär att palestinierna får nöja sig med 11 procent av det Palestina som existerade före 1948. Palestinierna fördrivs till ett liv i fängelse.
USA:s president George Bush försöker ge sken av att han försökt övertala Olmert att förhandla om Västbankens delning, men den nya regeringen har precis som sina föregångare gjort klart att det inte blir några förhandlingar eller eftergifter.

Nya gränser ritas i blod
Delningen motiveras av den israeliska kapitalistklassens oro över de demografiska förändringar som äger rum. Idag finns det en judisk majoritet på den jord som kontrolleras av den israeliska eliten mellan Jordanfloden och Medelhavet, men detta förändras. Det kommer inte dröja länge (två årtionden) innan det finns en palestinsk majoritet eftersom födelsetalen bland den palestinska befolkningen är större än hos den judiska, och då den ekonomiska krisen gör det svårt att attrahera stora grupper av judiska invandrare. Detta betraktas som ett hot mot den judiska statens livskraft på lång sikt. Israel byggdes som en judisk stat och en fortsatt judisk majoritet ses som en förutsättning för dess framtid.
Olmerts parti, Kadima, som bildades efter att Ariel Sharon lämnat Likud, är långt ifrån något stabilt verktyg för den israeliska kapitalistklassen. Kadima leder dessutom en koalition som är splittrad och svag. Den kan mycket väl rasa samman långt innan Olmert slutfört sitt projekt.

Ingen säkerhet
Även om delningen av Västbanken slutförs kommer den israeliska befolkningen inte att kunna leva ett liv i säkerhet. Den attack som rövade bort Gilad Shalit visade att murar och stängsel kan övervinnas. Det finns också en miljon palestinier som bor i Israel och det finns inga murar mellan dem och de judiska hushållen.
De styrande kapitalistiska partierna i Israel kan inte garantera människors säkerhet. Lika lite som man kan erbjuda bättre livsvillkor och social trygghet. Tvärtom, under senare år har en rad nedskärningar genomförts i spåren på regeringarnas nyliberala politik.
Så jämsides med att de palestinska massorna behöver bygga en rörelse för att framgångsrikt driva kampen mot kapitalism och för nationella-demokratiska rättigheter måste de arbetarna i Israel forma ett parti som kan försvara deras intressen och utmana den härskande klassen.
Det finns ingen lösning så länge kapitalismen består. Lösningen ligger i att de palestinska och de israeliska massorna griper initiativet och bygger ett politiskt alternativ baserat på arbetarklassens intresse och behov av enighet.
En beslutsam kamp mot kapitalism och imperialism kommer att visa att framtiden bara blir möjlig om ett socialistiskt Palestina och ett socialistiskt Israel formas som en del i en frivillig demokratisk federation av socialistiska stater i Mellanöstern.
Alternativet är en uppskruvad våldsspiral omgärdad av kriser, brutalt förtryck och krig.

Jenny Brooks

”Fångarnas dokument”
PALESTINA PA:s president Mahmoud Abbas beslutade i maj att ge fullt stöd till Fångarnas dokument, som undertecknats av palestinska fångar från exempelvis både Hamas och Fatah i Israels fängelser.
Abbas gav Hamas ett ultimatum: acceptera Fångarnas dokument eller så kommer frågan att avgöras i en folkomröstning den 26 juli. Fångarnas dokument är ett 18-punktsprogram, som bland annat kräver en palestinsk stat på Västbanken och i Gaza med östra Jerusalem som huvudstad (alltså inom de gränser som gällde innan den israeliska ockupationen 1967), samt att Hamas underordnar sig det Fatah-styrda PLO och en koalitionsregering mellan Hamas och Fatah.
Hamas har ännu inte gett ett slutgiltigt svar till Fångarnas dokument, men har låtit förstå att man stödjer dokumentets krav på en palestinsk stat, vilket, även om det inte sägs rakt ut kan utläsas som en beredskap att erkänna staten Israel. Hamas är under stark press att acceptera dokumentets förslag och har inte uteslutit möjligheten att samregera med Fatah.
Men Hamas är splittrat och inget kan dölja att Abbas försökt utnyttja blockaden för att undergräva Hamas ställning. Även om pressen utifrån tenderar att kortsiktigt dämpa de interna motsättningarna så finns grogrunden kvar.

(S)-regeringens talande tystnad
REGERINGEN Den svenska regeringens kommentar till krisen har varit i linje med USA:s.
Den 25 juni sade sig utrikesminister Jan Eliasson vara djupt oroad över den våldsamma utvecklingen i Gazaremsan, men uppmanade inte Israel att dra tillbaka sina trupper.
”Utrikesministern vill inte kommentera att Israel gått in i Gaza i sökandet efter soldaten. ’Jag vet hur djupa känslorna i Israel är för kidnappningar av soldater, säger han’”, (SVT 28 juni). Den svenska utrikesministern gick inte längre än USA:s utrikesminister Condoleezza Rice, som också uppmanat Israel till besinning för att låta diplomatin få en chans.
Statsminister Göran Persson sade inte ett ord om kriget mot palestinierna i sitt tal i Almedalen 2 juli.
En talande tystnad.

Tillbaka till sidans topp