(V)änsterpolitik med Persson?

av Per Olsson

I vänsterpartiets tidning Vänsterpress nummer 6-7 2006 säger Lars Ohly att partiets viktigaste uppgift är att ”klå borgaralliansen”. Så långt kan man hålla med. En ny moderatledd regering är det väl bara Svenskt Näringsliv som skulle hurra för. Men vad är alternativet? Rättvisepartiet Socialisterna säger en arbetarregering med socialistisk politik. Lars Ohly säger Göran Persson för ”då har vi förutsättningar att bedriva en politik som gynnar vanligt folk och ökar rättvisan och solidariteten”. Vilken planet har han varit på de senaste åren? ”Sverige är i början av 2000-talet ett mer tydligt klass-samhälle än för tjugo år”, konstaterade LO 2004. Och detta efter att vänsterpartiet och socialdemokraterna, sedan mitten av 1990-talet, gjort upp om 16 stadsbudgetar.

Vänsterpartiet bär ett janusansikte – en dubbelnatur. I partiets plattform för den ekonomiska politiken låtsas man som att det regnar och skriver inledningsvis att: ”Kapitalets politiska framsteg under de senaste 15-20 åren har resulterat i att den ekonomiska utvecklingen i Sverige fjättrats av förlegade modeller och tankegångar. Arbetslösheten har hållits på oförsvarbart höga nivåer”. Partiet efterlyser därför en politisk frigörelse, vilket ska läsas som försiktig kapitalistisk stimulanspolitik. Mer än så blir det inte, även om man väljer att kalla det för en ”socialistisk och feministisk politik”. Falska etiketter hör vardagen till när de etablerade partierna ger sig ut på röstfiske. Vänsterpartiet är inget undantag.
Visst erkänner Ohly att han alltid ”är orolig för att socialdemokraterna ska vända sig högerut”, men skyndar sig att säga att ”ju starkare vänsterparti” desto mindre blir risken att socialdemokraterna går högerut. Detta gamla tema – ett starkt vänsterparti driver socialdemokraterna till vänster – har vänsterpartiet (och föregångaren vpk/skp) vevat i varje val.
När vänsterpartiet var som störst, efter valet 1998, hade man dessförinnan varit med och stött en regering som skröt med att man vunnit VM i budgetsanering (nedskärningar).

Efter 1998 följde nya nedskärningar. Utgiftstaket, överskottsmål och EU:s så kallade stabilitetspakt blev vägledande för såväl s-regeringen som vänsterpartiets politik. År 2000 såldes Telia ut. Bara en vänsterpartist röstade mot den dåvarande näringsministern Björn Rosengrens så kallade folkaktie som lurade skjortan av småspararna.
I regeringens budgetar, som vänsterpartiet stått bakom, finns ett schablonbelopp om 15 miljarder kronor i inkomster till staten från utförsäljningar av statliga bolag. ”Utförsäljningar ska ske när det är motiverat av statsfinansiella skäl” inte nu, var Ohlys försvar (Dagens Industri 8 juni). Det vill säga om budgetarna visar minus är det Ok att sälja ut de statliga företag som finns kvar.
”Formellt sett har vänsterpartiet länge haft öppet för att ingå i regering”, skrev tidningen Flamman den 22 juni. Nu är tiden mogen för regeringssamverkan.”En vänstersamverkan är mer inom räckhåll”, försäkrar partiets 2:a vice ordförande Camilla Sköld Jansson till Flamman. På frågan varför svarar hon: ”Någonstans i bakhuvudet finns det nog också med att det finns ett utrymme för vänsterpolitik”. En vänsterpolitik med Göran Perssons socialdemokrater? Hur ska den se ut?

För att om möjligt göra Persson mer attraherad av idén att låta vänsterpartiet få en ministerportfölj försäkrar Ohly i Vänsterpress att ”vi i ett samarbete kan tänka oss att kompromissa om det mesta men det gör vi utifrån valresultatet”. Vilket betyder vänsterpartiet kompromissar om allt och får partiet 8-9 procent ska man kräva plats i regeringen. Men det sistnämnda är man förstås också beredd att kompromissa om.

Per Olsson, Offensivs redaktionssekreterare

Tillbaka till sidans topp