Miljoner deltagare i generalstrejker och demonstrationer; djupt impopulära, ofta hatade regeringar – Europa bevittnar arbetarklassens och ungdomens återinträde i kamp i en mäktig omfattning. Mot bakgrund av ekonomiskt tumult och det ena krispaketet från EU efter det andra genomgår Europa långtgående omvälvningar. Den fortsatta globala ekonomiska krisen har orsakat den ena stormen efter den andra, både på alleuropeisk nivå och i enskilda länder.
Miljoner strejkade i Spanien i september, 3,5 miljoner demonstrerade på gatorna i Frankrike i mitten av oktober, 300 000 marscherade i Lissabon i maj. Protesternas omfattning avspeglar den genomgripande omskakning som Europa för närvarande genomgår. Medan många franska fackledare försökte begränsa proteserna och förhindra att de utvecklades till allvarligt menad kamp, hade den franska rörelsen mot höjd pensionsålder drag av en förrevolutionär situation. En enda gnista hade kunnat utlösa en bredare rörelse i ett läge när opinionsmätningar visade att 54 procent stödde en generalstrejk.
I slutet av november ägde fler protester rum – en generalstrejk i Portugal med starkt folkligt stöd den 24 november, 100 000 ute på Dublins gator den 27 november och stora brittiska elev- och studentprotester (följt av en ny generalstrejk i Grekland den 15 december, vår anm.).
Det råder en världsomspännande kris, men samtidigt pågår en djup europeisk omvälvning i Europa. Den symboliseras av det faktum att det för många kapitalistiska kommentatorer inte längre är tabu att resa frågor om eurozonens framtid, åtminstone inte i dess nuvarande form. Denna fråga diskuteras allt mer och i allt vidare kretsar. Rytmen i utvecklingen har förändrats. Tiden när det rådde stabilitet på medellång, eller i vissa länder i vart fall på kort sikt, är förbi.
Händelserna följer på varandra i snabb takt. Knappt har en kris ”lösts” innan nästa utvecklas. När det gäller kampen mot kapitalismen är dock det viktigaste att arbetarklassen har börjat träda in aktivt på scenen, även om denna utveckling inte är rätlinjig. Även om det bara var en minoritet som deltog i strejkerna hade masskampen i Frankrike, med åtta aktionsdagar, ett enormt stöd. Med en beslutsam ledning hade den kunnat segra. Trots att den inte ledde till framgång inleddes en paus snarare än en reträtt under november.
Till en början vidtog regeringarna världen över akuta åtgärder för att förhindra att det finansiella nödläget under 2008 skulle utveckla sig till en härdsmälta för banker och marknader, som i sin tur hade kunnat leda till en katastrof i stil med 1930-talet. Bara ett fåtal regeringar, som den i Irland, började omedelbart angripa levnadsstandarden trots att jobb gick förlorade och inkomster minskade genom att ekonomin krympte.
Under 2009 och 2010 avslutades den första fasen av krisen. Detta i kombination med den grekiska skuldkrisen gjorde att trycket mot regeringarna från de finansiella markna- derna ökade för att vidta nödåtgärder.
Skuldkrisen blev starten för brutala offensiver från de härskande klasserna och regeringarna över hela Europa.
De ständiga försöken att sänka levnadsstandarden och vrida klockan tillbaka som vi har sett i år har utlöst en ny klasskamp i en rad länder, med Grekland som startpunkt. Efter de sex generalstrejkerna i Grekland har massprotesterna tagit fart även i andra länder under andra halvan av 2010. Detta gäller särskilt för Frankri-ke, Portugal och Spanien. I Italien har kraven på generalstrejk vuxit i styrka. I Storbritannien har kraven på ett aktivt motstånd börjat utvecklas underifrån. Dessa krav stärktes oerhört av studentprotesten med 50 000 deltagare i november. På Irland håller en explosiv stämning på att utvecklas, men det är möjligt att denna kommer att få sitt första uttryck vid de tidigarelagda valen.
Länderna i Central- och Östeuropa har inte varit immuna mot protesterna. Det har genomförts stora de- monstrationer och strejker mot nedskärningar och löneminskningar i Tjeckien, Litauen, Rumänien och Slovenien. I Rumänien har den kombine- rade effekten av kapitalismens återupprättande och den nya krisen lett till att 49 procent i en opinionsmätning som genomfördes i september 2010 menade att livet var bättre före december 1989. Detta trots att 69 procent samtidigt sa att det rådde ”brist på frihet före 1989”.
Under 2010 började ungdomar spela en viktig roll i protesterna i ett antal länder. Den senaste tidens mobiliseringar av studenter och skolelever till stöd för de franska arbetarna markerar ett nytt stadium. I Österrike, Storbritannien, Irland och Italien har många studenter deltagit i protester mot nedskärningar inom utbildningsväsendet. I Storbritannien har högre avgifter vid universiteten och slopandet av det lilla veckovisa studiebidraget till 16-18-åringar lett till ett beslut- samt svar från elever och studenter. Det har även funnits ett stort ungdomligt inslag i proteströrelsen mot Stuttgart 21 och transporterna av kärnavfall i Tyskland.
Över hela Europa är regeringarna impopulära eller till och med hatade. Till synes utgör Sverige ett undantag, men där återtog den konservativa koalitionen ett ökat stöd under månaderna före valet i en situation av eko- nomisk tillväxt. I en del länder är det osäkert hur länge regeringarna kommer att överleva. Den dramatiska krisen på Island och den brutala be- handling av landets befolkning som Storbritannien och Nederländerna stod för krossade högerregeringarna.
På Irland kan regeringen nätt och jämnt ragla fram, medan brytningen mellan Berlusconi och Fini i Italien har öppnat möjligheten för ett nyval. I Grekland sitter den socialdemokratiska Pasokregeringen kvar i brist på något annat alternativ, trots att den nästan omedelbart bröt de flesta av de löften den gett inför valet 2009. Den unikt höga andelen soffliggare i samband med lokalvalen i november är ett tecken både på motståndet mot nedskärningarna och på avsaknaden av ett massalternativ till Pasok.
Kapitalistiska kommentatorer har gjort en stor sak av att höger- och extremhögerpartier har nått valframgångar under den första fasen av den- na kris, till skillnad från kriser under 1900-talet när kriser ledde till tydliga svängningar åt vänster. Som antalet generalstrejker och massprotester visar har dock arbetarrörelsen redan satt sig i rörelse och har redan börjat skapa en antikapitalistisk stämning. Detta kommer att undergräva det enda som i dag är gynnsamt för de härskande klasserna i en situation där de står inför en rad problem, nämligen avsaknaden av arbetarpartier som utmanar kapitalismen.
Detta är resultatet av de fortsatta återverkningarna av sammanbrottet för de stalinistiska staterna, högervridningen inom arbetarrörelserna och omvandlingen av de tidigare borgerliga arbetarpartierna och de stalinistiska partierna.
Även om denna effekt av stalinismens kollaps och den därpå följande antisocialistiska offensiven har inneburit att de härskande klasserna i Europa ännu inte har utmanats på ett beslutsamt sätt, har krisen ändå redan haft djupgående effekter på medvetenheten.
Det har exempelvis märkts i fientligheten mot bankerna och i paroller som ”Vi ska inte betala för er kris”. Trots detta har det inte funnits några utbredda protester och motstånd mot själva det kapitalistiska systemet. Krisens logik, som innebär att många människors levnadsstandard kommer att falla utan något hopp om en snar återhämtning kommer tillsammans med socialisters aktivitet att bereda vägen för ett ifrågasättande av kapitalismen. Detta ifrågasättande kommer att omfatta existerande politiska partier, institutioner och strukturer.
De gamla sätten att göra saker på kommer att utmanas i en situation där det bästa man kan hoppas på är en stagnerande levnadsstandard, eller i värsta fall djupdykningar ned i fattigdom. Många av de som har uppmuntrats eller tvingats till att bli småföretagare kommer att pressas brutalt. Arbetarrörelsen kommer att behöva ett program som vänder sig till dessa grupper för att förhindra att en del av dessa skikt går åt höger.
En nyckel till framtiden är att erfarenheterna av kamp kommer att ställa frågan om hur den kapitalistiska offensiven kan hejdas och, i takt med att arbetare, ungdomar och stora delar av medelklassen inser att detta system inte kan erbjuda ett bättre liv under en nära framtid, vad som är alternativet.
I denna period utan stabila regeringar finns en önskan om att ”införliva” oppositionen. Detta kan leda till både officiella och inofficiella koalitioner. Det kan handla om ”stora koalitioner” mellan de stora partierna el- ler om ”nationella” koalitionsregeringar som ”ska hantera den akuta situationen”. Kapitalismen är emeller- tid mycket flexibel. I Belgien har avsaknaden av en ny regering efter valen i juni inte hindrat interrimsregeringen från att indirekt genomföra attacker.
Val kan numera orsaka problem för de härskande klasserna, oavsett om de hålls som planerat eller som nyval. Under 2010 har vi sett hur regeringsbildandet vållat stora problem i Nederländerna och Belgien (i det senare fallet beror det mest på de komplikationer som den nationella frågan orsakar) och i Storbritannien har vi sett den första koalitionen i fredstid sedan 1930-talet. Dessa valresultatär resultatet av raset i stöd för många traditionella borgerliga partier, reformistiska och stalinistiska partier, tillsammans med den nya instabila perioden.
Krisen för och i vissa fall sönderfallet av många äldre partier har både öppnat dörren för och varit resultatet av framväxten av nya krafter av olika slag. Detta har vi redan sett i Italien och i mindre grad i Frankrike.
Opinionsmätningar har visat att det funnits möjligheter för det nya antikapitalistiska partiet NPA i Frankrike och vänsterorganisationen Syriza i Grekland. Av de nya vänsterformationerna är det dock bara Die Linke [Vänstern] i Tyskland som har lyckats uppnå ett betydande genomslag i val.
Trots att NPA fortfarande har en potential tack vare en radikalism i ord och det personliga stöd som finns för Besancenot, är det långt ifrån säkert att detta kommer att omsättas i form av röster.
Som vi har sett i Italien, Frankrike, Nederländerna och Skottland är dock framgångar i val på inget sätt en garanti för en fortsatt utveckling.
En del av orsaken till Syrizas svaga resultat i det grekiska valet 2009 var att många valde att rösta på Pasok som det ”minst onda” (Syriza fick 4,6 procent av rösterna i valet jämfört med omkring 18 procent i opinionsmätningarna i början av 2008). I likhet med många andra ledare för nya vänsterorganisationer förstod dock inte Syrizas ledare valresultatet eller hur stödet för Pasok skulle komma att undergrävas när partiet var tillbaka i regeringsställning. Detta tillsammans med Syrizaledarnas vändning åt höger är förklaringen till den turbulens och försvagning som har kännetecknat Syriza det senaste året.
Den mer instabila ekonomiska situationen har lett till plötsliga uppgångar (och ibland snabba fall) för olika borgerliga eller småborgerliga po- litiska krafter. Exempel på detta är rasistiska PVV i Nederländerna, FDP [motsvarande Folkpartiet] i Tyskland, Liberaldemokraterna i Storbritannien, valframgångarna för det separatistiska partiet NVA i Flandern (Belgien) och de Gröna i både Frankrike och Tyskland.
Valframgångar behöver dock inte betyda en fortsatt popularitet, inte ens i Tyskland där exporten har fått ekonomin att växa. Under året efter valet 2009 har stödet för regeringskoalitionen mellan CDU, CSU och FDP rasat. Särskilt stort har raset varit för FDP.
Tysklands ekonomiska tillväxt är emellertid, i likhet med andra europeiska länders, bräcklig och kan redan ha passerat sin höjdpunkt. De öppna spekulationerna om regeringars framtid, euron, rivaliteterna och de växlande allianserna inom EU samt de väx- ande protesterna är förebud om det tumult som väntar.
År 2010 har inte levt upp till förhoppningar de härskande klasserna i Europa hade när de enades om den s k ”Lissabonstrategin” år 2000. Istället har EU ställts inför en av de allvarligaste kriserna någonsin. De ekonomiska och politiska stormarna reser frågetecken kring framtiden både för eurozonens och till och med för EU:s nuvarande strukturer.
Stormen inom euroområdet skapade bittra interna strider när olika länders regeringar försökte baktala utländska krafter eller rivaliserande regeringar för att ha orsakat krisen. Under en tid stod Grekland, och särskilt de grekiska arbetarna, i centrum för denna demonisering. De anklagades både för att vara ansvariga för eurokrisen och för att begära ”gåvor” från det övriga EU. Det finns ett element av sanning i att en ”statsskuldskris” i Grekland skulle kunna visa sig vara den svaga länk som vållade förö-delse, särskilt i eurozonen. Snart visade det sig dock att det fanns en rad svaga länkar i denna ”kedja av kriser”. Spekulanter och kapitalistiska kommentatorer började därför tala om ”PIIGS” (Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien) som krisländerna inom eurozonen.
Mycket av det EU beskrev som ”framsteg” under 2000-talet var i själva verket en våldsam nyliberal attack på många av de reformer som arbetarrörelsen har vunnit under decennier.
Detta var kärnan i ”Lissabonstrategin”. Det var ingen slump att Schröders socialdemokratiska och gröna regering kallade sitt nyliberala nedskärningspaket 2003 för ”Agenda 2010”.
Denna offensiv kunde till stor del på grund av de fackliga ledningarna få effekt när det gällde att hålla nere levnadsstandarden i många länder. I Österrike minskade lönernas andel av BNP från 62 procent 1995 till 55 procent 2008. Den fattigaste delen av de österrikiska arbetarna drabbades av en reallönesänkning på 12 procent.
Den här sortens ”framgångar” förklarar, tillsammans med illusioner om euron och fortsatt internationell ekonomisk tillväxt, till en del varför EU-ledarna blev fullständigt tagna på sängen av krisens utbrott. Krisen reser stora frågetecken kring det ”europeiska projektet” och eurons överlev- nad i dess nuvarande form.
Den globala krisen som inleddes 2007 blev det som avgjorde att EU skulle misslyckas med att nå de mål som organisationen ställt upp för år 2010. Redan innan dess led dock en del av de kapitalistiska länderna i Europa under de förändringar som äger rum inom den globala kapitalismen. Även om denna olycka kom helt överraskande för de härskande klasserna överallt var det inte någon tillfällighet. Snarare var det en given följd av kapitalismens natur och de krafter som har drivit på den ekonomiska tillväxten, särskilt under de senaste två årtiondena.
Samtidigt visade den också på EU:s verkliga egenskaper och begränsningar. Detta är innebörden i de nya striderna mellan EU-länderna och den öppna diskussionen om eurons framtid, samt möjligheten av att åtminstone ett land kan tvingas lämna eurozonen (troligen finns i vart fall en viss förberedelse för denna eventualitet).
Diskussionen har dock inte varit begränsad till frågan om att länder kan tvingas lämna eurozonen, utan har också handlat om möjligheten att Tyskland i en extrem situation kan komma att överge euron.
Det enorma räddningspaketet på 750 miljarder euro [6 700 miljarder kronor], som följde efter att Greklands verkliga finansiella läge avslöjats, hejdade visserligen den omedel- bara krisen men gav bara ett tillfälligt andrum. Vid flera tillfällen sedan dess har skarpa uppgångar i räntorna på statsobligationer visat på nya potentiella kriser eller risken för nya kriser när osäkerheten om den ekonomiska stabiliteten i olika euroländer har återuppväckts.
Den förnyade krisen på Irland utlöstes delvis av att den tyska förbundskanslern Angela Merkel i oktober drev igenom en överenskommelse som innebar att investerare skulle få ta förluster på sina investeringar i samband med kommande ekonomiska kriser. De andra EU-länderna hade ingen möjlighet att utmana den tyska imperialismen, som är den grundval som både euron och EU vilar på. En orsak till Merkels agerande var att förebygga ett växande motstånd i Tyskland mot det som uppfattas som att landet ”går i borgen för” andra länder.
Överenskommelsen i oktober 2010 orsakade inte, men påskyndade, utvecklingen. Finansmarknaderna drev snabbt upp räntorna på de lån de hade till Irland i ett försök att täcka åtminstone en del av de möjliga framtida förlusterna. Betecknande nog använde de finansiella institutionerna sin makt för att förhindra krav på att de skulle stå för några förluster, samtidigt som de krävde att arbetarklassen och medelklassen skulle drabbas av nedskärningar.
De enorma påtryckningar på Irland som följde, när det gäller att acceptera räddningspaketet och än mer nedskärningar, samt den internationella ”övervakning” som ingick i paketet, visar att paniken var nära. Den härskande klassen i många länder fruktade att en irländsk bankkrasch skulle kunna utlösa en internationell kris av samma slag som efter konkursen för Lehmann Brothers. Ett annat hot var att den irländska krisen snabbt skulle kunna leda till att Spanien sattes under samma press. ”Räddningspaket” kan erbjudas små ekonomier som Grekland, Irland och Portugal. En spansk kris skulle kunna äventyra hela eurozonen.
Eurozonens framtid hotas inte bara av en förnyad ”skuldkris”. Det finns också spänningar som orsakas av de obalanser som finns inom euro-systemet. Detta system har i många avseenden gynnat den tyska kapitalismen i förhållande till flera av dess rivaler. Som CWI sa inför introduk- tionen av eurosedlarna och mynten 2002, gör denna situation att det är oklart hur länge eurozonen kan överleva i sin nuvarande form. Helt klart är att integrationen av den europeiska ekonomin har gått långt, samtidigt med de stora politiska omvälvningarna. Detta skulle betyda att en omvandling eller upplösning av eurozonen skulle vara extremt söndrande. Detta innebär dock inte i sig självt ett hinder för att ett eller flera länder i en krissituation kan komma att lämna eurozonen. Det kan också, som Merkel hotat med, vara fråga om länder som kastas ut.
Vid upprepade tillfällen har det uppstått intressemotsättningar och direkta sammanstötningar mellan olika europeiska länder. Detta har Kina försökt utnyttja genom att erbjuda finansiellt stöd till Grekland och Portugal. Samtidigt pågår en dragkamp mellan de stora EU-länderna om vem som ska ha den dominerande rollen, även om det ännu inte handlar om överhögheten inom EU. Ett resultat av krisen är att Grekland och i växande grad också Irland har ställts under en allt striktare kontroll från EU:s sida. I verkligheten innebär detta att det är fråga om tysk kontroll, eftersom Tyskland är det starkaste eurolandet. Både i Grekland och i Irland finns det en motvilja med antiimperialistiska inslag mot det som med all rätt uppfattas som en förlust av självbestämmandet till EU, ECB, IMF och de fi- nansiella marknaderna.
Det folkliga motståndet mot detta kommer att tillta och marxister kommer att sträva efter att detta motstånd får en antikapitalistisk prägel och inte en nationalistisk inriktning.
Redan före stormen i november stod det klart att årets måttliga ekono-miska återhämtning inte innebar slutet för villervallan i Europa. Uppgången förklaras av en blandning av ”en död katt som studsar” och den fortsatta tillväxten i Kina. Detta trots att det i några länder, särskilt Tyskland, finns de som hoppas på att det värsta är över. Det står dock helt klart att uppgången inte vilar på stadig grund och inte har sina rötter i utvecklingen inom EU. Tysklands starka exportberoende gör landet särskilt sårbart. Vid en nedgång kommer detta att få allvarliga konsekvenser, vilket visas av att landets BNP minskade med 6,8 procent mellan våren 2008 och 2009.
I hela Europa har de otrygga, tillfälliga, tidsbegränsade anställningarna, deltidsjobb och framtvingat ”små- företagande” ökat. Allt detta innebär att avståndet till verklig full sysselsättning är milsvitt.
För tyska arbetare har den ekonomiska tillväxten haft andra effekter. Inom en del områden har framgångar uppnåtts. Inom stålindustrin blev löneökningarna 3,6 procent och lika lön för dem som går på tidsbegränsade anställningar. En del företag, särskilt inom bilindustrin, har betalat ut avtalade löneökningar i förtid. Merparten av de tyska arbetarna har dock fått de lägsta löneökningarna sedan 2007 och pressen inne på arbetsplatserna fortsätter att öka.
Dessutom är merparten av de nya jobben tillfälliga, d v s jobb som lätt kan gå förlorade igen om tillväxten i ekonomin stannar av. Trots detta har den senaste tidens uppgång skapat ett visst hopp om att det värsta är över i Tyskland och en del länder som ekonomiskt är sammanlänkade med Tyskland. I november 2010 fruktade 35 procent av tyskarna att de skulle bli arbetslösa, jämfört med 59 procent ett år tidigare. Detta är en förklaring till att regeringens nedskärningar, som framför allt slår mot de fattigaste skikten i samhället, inte har utlöst omfattande protester.
Många europeiska länder befinner sig i en väldigt mycket mer besvärlig ekonomisk situation och saknar en enkel utväg, vilket är ännu mer betydelsefullt. Under år 2009 minskade BNP dramatiskt i de baltiska staterna (värst var nedgången i Lettland med 18 procent). Länder som Finland (-8 procent), Irland (-7,1 procent) och Island (-6,8 procent) drabbades av stora nedgångar i ekonomin. Under loppet av 2010 bromsade tillväxten in i andra europeiska länder.
Den instabila situationen förklarar den fortsatta splittringen mellan de härskande klasserna i olika länder om hur snabbt och hårt man ska gå fram i attackerna mot levnadsstandarden och om det borde vidtas ytterligare åtgärder för att lindra olika sidor av krisen.
Helt klart är att det inte finns någon grund för en uthållig tillväxt inom EU. Situationen förvärras av att de flesta regeringarna försöker pressa igenom nedskärningar. Detta visas med brutal tydlighet i Grekland och Irland, där ekonomin fortfarande krymper. I länder som Portugal och Spanien är läget inte mycket bättre.
Den brittiska regeringen rättfärdigar sina angrepp med förhoppningen om en exportledd uppgång. Det är dock inte alls säkert att den brittiska kapitalismen kan återuppbygga de ickefinansiella delarna av ekonomin. Samtidigt förstärks tecknen på att världsekonomin bromsar in på nytt och konturerna av en ”double dip”-nedgång avtecknar sig vid horisonten.
En kombination av ett decennium där reallönerna hölls nere och där kurserna som sattes för omvandlingen av de nationella valutorna till euro gynnade Tysklands konkurrenskraft både inom eurozonen och internationellt. I fjol sjönk för första gången lönerna i Tyskland både realt och nomi- nellt.
Utsikterna för världsekonomin är också avgörande för Tyskland, där den snabba uppgången under 2010 helt har vilat på en exportökning.
Till exempel går 20 procent av den tyska bilexporten till Kina. Om världsekonomin bromsar in igen, vilket förefaller troligt, kan Tysklands ekonomi i bästa fall gå in i en stagnationsfas. En djupare internationell ekonomisk nedgång skulle leda till en minskning av produktionen i Tyskland och skulle få stora politiska och sociala konsekvenser.
Utmärkande för krisens djupgående karaktär är att attackerna och nedskärningarna inte bara drabbar arbetare och ungdomar, utan också breda skikt av medelklassen. För första gången sedan 1930-talet har lönerna sänkts i merparten av Europas länder. I exempelvis Irland och Grekland har det skett genom direkta lönesänkningar. I andra länder har det handlat om neddragningar av arbetstiden med motsvarande lönesänkning, eller en kombination av båda varianterna.
De här attackerna genomförs inte bara på grund av att produktionen minskar, statsskulderna ökar och att den härskande klassen vill försvara sina profiter och minimera beskattningen.
I skydd av krisen fortsätter den härskande klassen sin offensiv i syfte att försvaga arbetarklassen, sänka arbetskraftskostnaderna och minska de offentliga utgifterna. I många länder är det därför de mest utsatta grupperna av befolkningen och de fattigaste områdena som har drabbats hårdast.
Många människors förhoppningar har krossats av arbetslöshet, nedskärningar och, i en del länder, av att man har skaffat sig skulder under de goda åren för att kunna betala för bostäder och andra vardagsutgifter.
I växande grad har ungdomar i Europa drabbats av arbetslöshet på nivåer som under en depression. De kan inte längre se en säker framtid. Snarare går de mot utsikten av en blandning av tillfälliga anställningar, arbetslöshet, stigande kostnader för att utbilda sig och en ökad skuldsättning.
Denna kris drabbar olika länder på olika sätt. Vissa länder som Grekland, Portugal och många länder i Östeuro-pa lider av en grundläggande kris och hoppet för dem är litet under kapitalismen. I dessa länder och även i länder som Irland kan en del av de mest energiska skikten välja att utvandra i hopp om att hitta en utväg på detta sätt.
Många ungdomar kommer dock att vilja kämpa. Det var betydelsefullt att ett bredare skikt av ungdomar, bland annat en del från de stora förorterna, anslöt sig till protesterna i Frankrike under hösten 2010, vilket visar den potential som finns för att dra in dem i klasskampen.
De senaste åren har vi sett skarpa svängningar i medvetenheten. Medan den internationella krisen utvecklades 2007, 2008 och 2009 fanns en stark fruktan för att spöket från 1930-talet skulle återvända.
I en del länder fanns det drag av förlamning när arbetslösheten ökade, vilket återspeglades i att en del arbetare var beredda att godta lönesänkningar. Samtidigt såg vi en våg av ilska som särskilt riktade sig mot bankerna. Centralt i protestaktionerna var parollen ”Vi ska inte betala er kris”. Eftersom den första protestvågen saknade ett socialistiskt perspektiv upplöstes den dock i viss mån i en del europeiska länder.
Förhoppningar fanns om att regeringarnas räddningspaket skulle förhindra en total katastrof. Nu ser vi att ilskan på nytt flammar upp, särskilt mot bankerna, när de långsiktiga följderna av krisen på levnadsstandarden och framtidsutsikterna blivit tydliga. Detta skapar förutsättningar för att medvetenheten kan ta språng framåt och att de socialistiska idéerna kan återuppväckas inom arbetarrörelsen. Socialister kommer att kunna få en större publik för sina idéer och förslag.
Som det senaste året har visat utvecklas emellertid inte klasskampen och protesterna rätlinjigt. Under vissa perioder kan krisen upplevas som övermäktig och stämningen kan präglas av en känsla att det inte går att göra något.
Sådana stämningar kommer att vara övergående. Kampen kommer att ha en rytm av framryckning, pauser och eftertanke, innan den kan återupptas, kanske i en ny form.
Sedan 2007 har reaktionerna varit starka mot krisen och kapitalisternas försök att undkomma krisens bördor. Som CWI har förklarat tidigare skulle det ha räckt med att det funnits reformistiska partier på socialdemokratisk eller stalinistisk grund, av det slag som fanns för 30 år sedan, för att krisen snabbt skulle ha lett till ett ifrågasättande av kapitalismen. Det som hittills har räddat kapitalismen är den politiska svagheten hos arbetarklassen. Detta är resultatet av att klassmedvetenheten fallit tillbaka under de senaste årtiondena, vilket har lett till att socialismen i allmänhet inte har framstått som alternativet till kapitalismen.
Detta har inte bara orsakats av förfallet och omvandlingen av de gamla reformistiska partierna. Sedan många år har de flesta fackliga ledare försökt förhindra att fackföreningarna spelar en politisk roll, speciellt när det gäller att utmana kapitalismen. Detta har de gjort trots att många fackföreningar har socialistiska rötter och socialistiska målsättningar. Under de senaste år- tiondena har vi på nytt sett hur fackföreningstopparna har integrerats i det borgerliga samhället.
Det har både handlat om att de har blivit inflätade med staten och att de suttit i ledningen för företag. Detta har gjort att många av dem varit helt oförmögna att erbjuda något slags initiativ till kamp som svar på krisen.
En del fackliga ledare, däribland de irländska, godtog den härskande klassens argument och gick med på lönesänkningar. Fackföreningarnas rötter gör att de fortfarande kan utsättas för ett så pass stort tryck att de tvingas till att åtminstone göra någon form av gester. Det var fallet när österrikiska ÖGB [landets LO] ändrade sig och drog tillbaka det stöd man till en början gav till regeringens budget för 2011.
De som försvarar kapitalismen inom fackföreningarna kommer dock alltid att försöka begränsa kampen. Detta kan ta sig uttryck som att de fackliga ledarna i Sydeuropa försäkrar sig om att protestdagarna blir till säkerhetsventiler snarare än mobiliseringar för fortsatt kamp.
DGB [tyska LO] pressades till att utlysa ”aktionsveckor”, men strävade efter att de inte skulle bli startpunkten för en allvarligt menad kampanj. Detta kunde de göra genom att den ekonomiska tillväxten under 2010 minskade trycket mot dem. I Storbritannien fördröjde TUC [brittiska LO] planerna på en landsomfattande demonstration så länge som möjligt och inordnade den sedan som en del av socialdemokratiska Labours valkampanj.
Detta är förklaringen till att socialister, som en del i kampen för att förvandla dagens fackföreningar till kämpande organisationer, försöker bygga upp aktiviteten på gräsrotsnivå så att medlemmarna kan sätta press på dagens ledare. Detta lägger också grunden för en framtida, mer kampinriktad ledning och skapar förutsättningarna för att medlemmarna kan ta egna initiativ.
Fackföreningarnas byråkratisering, ledarnas sammankoppling med kapitalismen och lagliga begränsningar öppnar också för möjligheten av spontana rörelser. Utvecklingen i länder som Frankrike, Portugal och Spanien visar emellertid att trycket underifrån kan tvinga högerledare inom fackföreningarna att åtminstone genomföra någon form av protestaktioner. Hur långt de sedan är beredda att gå är en annan fråga.
Ett sådant tryck underifrån kan leda till polarisering inom fackföreningarna och kan leda fram till nya led- ningar för fackföringar eller till och med till splittringar. Under den senaste kampvågen i Frankrike var det värt att notera att Sudfacket som bildades 1988 och står till vänster, tillsammans med den äldsta och största fackföreningen, CGT, var de som stod i främsta linjen.
Nedgången i den fackliga anslutningsgraden i de flesta länder gör det nödvändigt att bilda speciella organ, som aktionskommittéer i fabriker, för att fackmedlemmar och de som inte är med i facket ska kunna arbeta tillsammans i förberedelser för och genomförandet av kamp.
Som den senaste periodens händelser i Frankrike emellertid visat måste en kamp på nationell nivå vara samordnad och ha en tydlig strategi. Detta gäller också om kampen startar spontant eller på initiativ underifrån. Detta leder i sin tur till frågan om vem som ger den politiska vägledningen till kampen.
De flesta av dagens fackliga ledare tillhör formellt eller informellt ”klasssamarbetspartiet” och de måste bytas ut mot medlemmar av ”klasskampspartiet”. De mest medvetna av dessa kommer att vara marxister.
I många länder har den härskande klassen infört nya lagar som begränsar fackföreningarnas rättigheter och effekten av att strejka. De oerhört komplicerade reglerna för strejkomröstningar i Storbritannien eller Sarkozys lagar i Frankrike för att upp- rätthålla en s k ”minimal servicenivå” under strejker, är exempel på detta.
Fler antifackliga åtgärder kan komma att genomföras som en del i att regeringarna tar till mer auktoritära metoder för att hantera framtida protester och kamp. Sådana lagar kan dock bara få effekt så länge som arbe-tarna inte ser behovet av och har självförtroende nog att utmana dem.
Som utvecklingen på Irland har visat kan fackliga ledare fördröja, men inte för alltid hindra, att arbetare går ut i strid.
Detta har redan visat sig i hur frågan om generalstrejk har kommit tillbaka på dagordningen, trots att många fackföreningsledare försöker undvika frågan. Det har redan ägt rum generalstrejker i Grekland, Portugal och Spanien.
Det är betydelsefullt att de fackliga ledarna i Spanien och Portugal tvingades utlysa en dags generalstrejk av trycket underifrån. I Italien var kravet på generalstrejk mycket populärt i samband med den demonstration som Fiom [metallfacket] genomförde i Rom i oktober.
Marxister ser generalstrejker under en, två eller till och med tre dagar som ett viktigt vapen för att ena arbetarklassen och andra förtryckta skikt, skapa självförtroende, demonstrera styrka och varna den härskande klassen. Strejkerna måste dock vara en del av en strategi för att bygga upp rörelsen för att inte bli till symboliska aktioner vars syfte är att släppa ut ånga. Risken är i så fall att de snarare utmattar än bygger upp rörelsen.
Kampens utveckling kan komma att ställa frågan om en obegränsad generalstrejk på dagordningen.
En sådan utveckling skulle kunna ske på ett nästan spontant sätt i likhet med det som hände i Frankrike 1936 och 1968. Helt klart skulle både den härskande klassen och dagens fackliga ledare försöka nå en överenskommelse för att avsluta en sådan rörelse.
Även om en sådan generalstrejk skulle börja som en protest, skulle den när den fortsatte allt mer komma att utmana regeringen och ställa frågan om vem som styr landet. Som Frankrike 1968 visade innebär det att frågan om ett program och konkreta steg för hur arbetarrörelsen ska störta kapitalismen snabbt kommer att ställas på dagordningen.
Även där det idag finns partier som fortfarande formellt talar om socialism och kamp har samma partier intagit en reformistisk attityd i de dagliga ställningstagandena.
I grekiska KKE:s [kommunistpartiet] fall har det rört sig om reformism kombinerat med sekterism, vil- ket har bidragit till att förhindra en enad kamp.
Dessa partier, som t ex Die Linke, talar om ”socialism” i sina programförslag, men ställer i praktiken inte upp socialismen som alternativet till kapitalismens växande misär.
I Frankrike har NPA ibland gjort radikala uttalanden, samtidigt som partiet i sin dagliga aktivitet inte lever upp till sitt namn genom att argumentera mot kapitalismen.
Den här situationen, med kraftfullt motstånd mot hårda attacker men med en brist på tydlig ledning, kan, i brist på en stark marxistisk kraft, lätt leda till att förvirrade idéer får ökad utbredning. I situationer av extrem desperation kan vissa grupper, särskilt ungdomar, börja tillgripa terroristiska metoder, vilket har skett i Grekland.
I avsaknad av ett starkt arbetaralternativ som kan ta strid mot krisens verkningar har det getts utrymme för olika högerpopulistiska, nationalistiska, högerextrema och halvfascistiska krafter. I allmänhet baserar de sig på fientlighet mot ”etablissemanget” och den växande oron inför framtiden som krisen och nyliberalismen skapar när de hetsar mot invandrare och piskar upp nationalism.
Inte bara extrema högerpartier [rasistiska och högerpopulistiska partier] utan även många regeringar/re- geringspartier skyller de ekonomiska och sociala problemen på invandrare och flyktingar.
Ibland kläs den rasistiska politiken i termer av ”kulturkrockar” – mellan exempelvis ”europeiska, kristna värderingar” och ”islam”.
Det faktum att invandrare drivs bort från samhället – jobb, utbildning, bostad och välfärd – och är de första att drabbas av nedskärningar kan också ge reaktionära krafter och fundamentalistiska grupper en möjlighet att vinna insteg i denna den mest förtryckta gruppen inom arbetarklassen. En del traditionellt borgerliga partier kopierar åtminstone delar av extremhögerns politik och program. Det är kanske mer tydligt i Danmark än i något annat europeiskt land.
I Danmark har både högerregeringen och Socialdemokraterna efterapat rasistiska Dansk Folkepartis politik och program. Även Socialistisk Folkeparti [motsvarande Vänsterpartiet] gör islamofobiska utspel och samarbetar med Dansk Folkeparti. Ökade valframgångar för extremhögern riskerar alltid att följas av att nazistgrupper blir mer aktiva och mer våldsamma.
Bygget av Fort Europa är ett med EU. För att hindra flyktingar att nå Europa har EU byggt såväl murar och barriärer som omänskliga flyktingläger i Nordafrika. EU använder sig också av en särskild militär organisation, Frontex, som med flygvapen, helikoptrar och sjöstridskrafter ska hindra människor på flykt att nå EU:s yttre gränser. Asylsökande som trots detta ändå lyckas ta sig till ett EU-land behandlas som kriminella och utnyttjas som extremt billig arbetskraft utan några rättigheter.
I länder som Österrike, Ungern och Nederländerna har dessa högerextrema krafter byggt upp ett betydande, om än bräckligt, stöd i val. I österrikiska FPÖ:s fall har detta stöd hållit i sig över en längre tid. I Belgien och Frankrike är det möjligt att Vlaams Blok respektive Front National kan få ett nytt uppsving. Efter att ha sett de stora problem som FPÖ fick efter det att Haider 2000 gick med i regeringen har de högerextrema blivit mer försiktiga när det gäller att ta regeringsuppdrag. I exempel- vis Nederländerna har Wilders PVV valt att ge stöd åt VVD:s och CDA:s minoritetsregering utan att gå med i den.
Ungerska Jobbik, som fick 17 procent av rösterna i det senaste ungerska valet, har också undvikit att sitta med i regeringen, åtminstone än så länge. Chrysi Augis uppgång i det senaste grekiska valet är ett symptom på den polarisering som den sociala krisen skapar.
De senaste valen i Ungern och Grekland är en varning om att besvikelse över regeringarnas misslyckande i avsaknad av ett socialistiskt alternativ kan ge upphov till nationalism och skapa möjligheter för den yttersta högern. Samtidigt kan en framgång för den yttersta högern utlösa en betydande motrörelse, vilket hände i Sverige direkt efter att Sverigedemokra- terna valdes in i riksdagen.
Utvecklingen i Österrike visar att det går att skapa en motrörelse mot högerextrema partier. Om det inte finns ett program som tar upp de frågor som den yttersta högern exploaterar är det dock inte givet att en sådan motrörelse undergräver dessa gruppers stöd.
Den fördjupade sociala och ekonomiska krisen har inneburit att invandringen blivit en än större fråga.
Redan före krisen hade invandringen från de nya EU-länderna och från länder utanför Europa blivit till en stor fråga i en del länder.
I de flesta stora länder i Europa, med undantag för Tyskland, har befolkningen ökat den senaste tiden. Den största ökningen har Spanien haft. Där har befolkningen ökat från 39 803 000 till 45 989 000. Denna invandring uppmuntrades av företagare som var ute efter billig arbetskraft. Kapitalismens kaos och brist på planering har dock inneburit att en växande befolkning inte följts av åtgärder för att skaffa fler bostäder, bygga ut vård och omsorg o s v, vilket i sin tur lett till ökade sociala problem och frustratiom.
Att befolkningen i Tyskland har minskat något har inte hindrat delar av den härskande klassen att gå till storms mot särskilt den muslimska befolkningsgruppen. I en ny bok hävdar Thilo Sarrazin, som satt med i den tyska riksbankens styrelse, att invandringen och det han kallar den misslyckade integrationen sänker Tyskland som nation.
Dessa attacker måste besvaras på ett sätt som både försvarar invandrare och samtidigt bereder vägen för enad kamp genom att ge svar på den oro och de frågor som alla arbetare har.
Utan en klar strategi för att bygga upp en enad arbetarkamp mot sänkta löner och uppsägningar kan öppnandet av EU:s arbetsmarknad i maj 2011 för arbetare från alla de nya EU-länderna leda till ökad fientlighet mot utländsk arbetskraft.
Sarkozys försök att avleda kampen mot förändringarna i pensionssystemet genom att attackera romer syftade till att söndra och härska, men det- ta misslyckades fullständigt. Denna taktik, ofta i kombination med nationalism, kan vi få se mer av.
Attackerna från den internationella borgerligheten mot de grekiska arbetarna syftade till att sätta press på den grekiska befolkningen och samtidigt förhindra ett internationellt stöd.
Det var tydligt att en del av borgarklassen försökte göra samma sak gentemot de franska arbetarna när de kämpade mot höjd pensionsålder. På samma sätt som i fallet Grekland förekom det en medveten desinformation, men det stod snabbt klart att det fanns en enorm internationell solidaritet med den franska kampen. Faktum var att många blickade mot Frankrike och hoppades att det där skulle ges ett exempel på hur nedskärningar kan stoppas. I en del länder, som Belgien, genomfördes det solidaritetsaktioner under Europafacket ETUC:s protestdag den 29 september. Vilket var ett steg i rätt riktning, men som väntat försökte den fackliga ledningen för Europafacket inte bygga vidare på dessa protester.
CWI har redan spelat en viktig roll genom att föra fram tydliga krav som kan användas för att bygga upp en internationell motståndskamp. I denna kamp kan vi även vinna stöd för kravet för en demokratisk socialistisk federation i Europa på grundval av frivillighet och jämställdhet, som ett alternativ till kapitalets EU.
I många länder har den nationella frågan återuppstått i olika former, vilket har lett till spänningar. I Baskien förs den nordirländska ”lösningen” fram som ett exempel som ETA borde följa. Detta trots att uppgörelsen 1998 [Good Friday Agreement] på Nordirland inte utgjorde någon lösning och att sekteristiska grupper som motsätter sig ”fredsprocessen” under senare år har kunnat växa.
I Belgien har valframgångarna för NVA [Nya flamländska alliansen, som ”på sikt” säger sig önska en separation] återuppväckt spöket av en ny nationell kris. På Balkan finns det olösta frågor i både Bosnien-Hercegovina och i Kosovo, samt konflikten mellan Grekland och Makedonien. Grekland ligger också i dispyt med Turkiet i frågor som rör Cyperns framtid, kontrollen över Egeiska havet och luftrummet.
I Central- och Östeuropa finns en hel rad med olösta nationella frågor, gränstvister och frågor om nationella minoriteters rättigheter. Den ilska i grannländerna som utlöstes av Ungerns beslut att ge alla med ungerskt ursprung som bor utanför Ungerns nuvarande gränser, som fastslogs av segrarmakterna i första världskriget 1919, medborgarskap är ett exempel på hur dessa spänningar kan utvecklas inom EU.
Arbetarrörelsen kan inte ignorera dessa frågor. De kan komma än mer i förgrunden om arbetarrörelsen inte kan visa en socialistisk väg ut ur krisen.
Medvetenheten i de olika europeiska länderna är mer differentierad idag än den var i början av krisen. Detta avspeglar skillnaderna i den objektiva situationen.
Det finns en verklig risk för att länder kastas ned i en djup, fundamental katastrof. Detta gäller särskilt för några av de före detta stalinistiska länderna och Europas mindre länder. I dessa länder skulle vi få se utbrott av bitterhet, ilska och desperation, men samtidigt tvivel om vad som kan göras. Frågan skulle ställas vilken framtid det finns för sådana mindre stater under kapitalismen.
Redan nu ökar utvandringen från Grekland, Irland och Portugal. För att inte tala om Baltikum och länderna i Centraleuropa med flera. Till skillnad från hur det var tidigare, är det dock inte längre så lätt att ta sig till USA, Sydamerika eller Australien. En stor global ekonomisk kris skulle även drabba de stora EU-länderna med förödande kraft. Detta skulle särskilt gälla för Storbritannien, med dess stora beroende av den globala finansmarknaden och Tyskland, som har en mycket exportberoende ekonomi.
Det är inte lätt att besvara frågan ”Vad bör göras?”, men den måste besvaras.
Den obevekliga propagandan om att ”Det finns inget alternativ”, att man inte kan ignorera marknaderna och att inte ens kapitalismens egna strateger längre försöker utmåla en lite rosenskimrande framtid gör att socialister måste kunna ge en klar bild av vad som skulle vara omedelbart möjligt att genomföra om kapitalismen störtades. Konkret handlar det om att visa på hur levnadsstandarden skulle kunna förbättras genom att utnyttja de förmågor och den teknologi som finns tillgängliga när profitens makt är bruten.
Sedan gäller det att visa hur ett socialistiskt samhälle verkligen skulle kunna göra saker bättre imorgon jämfört med hur det ser ut idag. Detta är en av uppgifterna när det gäller tillämpningen av övergångsprogrammets metod idag.
Det oundvikliga sökandet efter en utväg ur detta kapitalistiska träsk och de begränsningar som skapas av de i allmänhet prokapitalistiska ledarna kommer att leda till att arbetare växlar mellan och kombinerar olika slags kamp och motstånd – protester, strejker och val.
Detta är en förklaring till att vi har sett några av de före detta traditionella arbetarpartierna vinna val på grundval av att de uppfattas som något som ”inte är så illa” eller ”det minst dåliga”. Detta trots att förväntningarna på att de ska åstadkomma något positivt har varit väldigt små. Det var orsaken till Pasoks seger 2009 och till de rödgröna valseger på Island samma år samt förklarar varför det irländska Labourpartiet och PS [Socialistpartiet] i Frankrike nu går fram i opinionsmätningarna.
Återhämtning i val är inget som sker med automatik, särskilt inte när dessa partier förlorar sin bas och sina rötter inom arbetarklassen. I Tyskland har SPD [Socialdemokraterna] än så länge inte vunnit något på att stödet för Merkels regering rasat och partiet fortsätter att tappa medlemmar. Detta avspeglar att betydande delar av arbetarklassen inte har glömt vad SPD gjorde i regeringsställning, särskilt inte genomförandet av Hartz 4 [försämringar som främst riktades mot de arbetslösa]. Det visar samtidigt på den potential som finns för nya vänsterformationer bland radikaliserade arbetare och ungdomar. I Storbritannien har Labourpartiet gått framåt något i takt med att koalitionen mellan de konservativa och liberalerna har förlorat stöd.
Brittiska Labour är dock handikappat av vad partiet gjorde när det satt i regeringsställning, att det också förordar nedskärningar (om än ”långsammare”) och faktumet att det genomför nedskärningar på lokal nivå. Detta är förklaringen till att enskilda valframgångar, som de som Pasok hade 2009, inte med nödvändighet leder till en fortsatt återhämtning.
Trots de möjligheter som funnits har vi på senare år sett många misslyckade starter för de nya vänsterformationer som utvecklats under de senaste tjugo åren i ett antal länder. Och trots att den objektiva situationen varit svår har det framförallt varit subjektiva svagheter som gjort att möjligheter har gått förlorade.
I allmänhet har de nya partiernas ledning startat från en annan utgångspunkt än ledarna för den andra och tredje internationalen. Dessa byggde sitt stöd på ett tydligt motstånd mot kapitalismen, deltagande i kamp, en strävan mot socialism och i de flesta fall ett motstånd mot kompromisser med den härskande klassen. Detta gäller trots den historia som sedan följde för dessa partier.
Under de senaste åren har många partier utvecklats på motsatt sätt – utan något tydligt motstånd mot kapitalismen, utan tydliga klassmässiga krav eller någon strategi och med beredskap att göra ruttna överenskommelser med de tidigare reformistiska partierna.
Detta avspeglade delvis ledarnas arv från den tid som följde efter stalinismens kollaps.
Ett arv som bestod av ett bristande självförtroende och avsaknaden av ett perspektiv för bygget av ett massarbetarparti. De såg sig snarare som en påtryckningsgrupp.
Detta är något som märks tydligt bland de före detta ledarna för LCR (Revolutionära kommunisters förbund, sektion av USFI) som idag står i spetsen för NPA. Dessa grupper söker också efter regeringskoalitioner med andra politiska krafter, något som ledde fram till det italienska PRC:s [Partiet för kommunismens återupprättande] kollaps efter det att partiet under perioden 2006-08 deltagit i en prokapitalistisk koalitionsregering. Idag rör sig nederländska Socialistpartiet i riktning mot att bli ”vänstern” i en regering.
I Tyskland pågår en liknande debatt inom Die Linke om strategiska allianser med SPD och de Gröna. Detta är ett skäl till att partiets ledning inte på allvar strävar efter att bygga upp partiet eller att försöka lyfta partiets stöd över de 11,9 procent det fick i valet 2009.
Att förstå det tryck som finns i samband med val från ”det minst onda” betyder inte att man ska gå med i ruttna allianser eller regeringar med prokapitalistiska partier. Detta är något som ledarna i många av de nya eller ganska nya vänsterformationerna tydligt eftersträvar. Eftersom dessa ledare inte tar uppgiften att bygga ett parti som på allvar utmanar kapitalismen och strävar efter att vinna stöd från en majoritet av arbetarklassen, ser de inte heller möjligheten att bygga upp ett ökat stöd om de gamla par-tierna själva sitter kvar i regeringen. Detta är något som redan visat sig vid flera tillfällen i olika länder.
Marxister måste åtminstone i sin allmänna propaganda visa på behovet av en arbetarregering som kommer att förändra samhället och ställa det mot regeringar som verkar inom kapitalismen.
Detta måste formuleras på ett lämpligt sätt utifrån den rådande situationen i de olika länderna. I allmänhet innebär det idag att marxisterna för fram detta mål genom att peka på behovet av att bygga upp en arbetarrörelse som kan besegra kapitalismen.
Svagheten hos de nya vänsterformationerna betyder dock inte att de alla har uttömt sina möjligheter.
I Frankrike fick NPA:s ledare Besancenot nyligen stöd av 56 procent i en opinionsmätning som gällde förtroendet för politiker. Något som skulle kunna omvandlas till stöd för NPA.
Med den politik som de nuvarande ledarna för NPA står för skulle detta emellertid inte komma att användas för att lägga grunden till ett massarbetarparti. Snarare strävar de efter att bli en vänstergrupp som sätter press på PS och PCF [kommunistpartiet]. Det har redan vuxit fram en opposition mot denna strategi inom NPA, i vilken CWI spelar en viktig roll.
Detta liknar utvecklingen inom andra partier som PRC, Syriza och Die Linke.
Denna stormiga period leder till politisk instabilitet och reser frågetecken om hur långlivade regeringar kan bli. Många kommer att ha valts bara utifrån motvilja mot den tidigare regeringen eller fientlighet mot de rivaliserande partierna. Just nu ser vi hur ”det minst onda” leder till snabb besvikelse. Detta har hänt med Pasok och skulle kunna hända i Irland härnäst.
I oktober tvingades isländska parlamentsledamöter fly genom parlamentets bakdörr för att slippa möta ilskna människor som protesterade mot den isländska koalitionsregeringen mellan socialdemokrater och Gröna vänstern, som hade genomfört nedskärningar och misslyckats med att försvara levnadsstandarden.
I lokalvalet i Grekland var det bara väljarnas fientliga inställning mot det stora högerpartiet som förhindrade att Pasoks förlust av mer än halva röstetalet ledde till en motsvarande förlust av antalet mandat.
Samtidigt som det finns förutsättningar för att en masskraft till vänster skulle kunna utvecklas gör den politiska svagheten hos KKE, Syriza och den antikapitalistiska alliansen Antarsya att deras framtida utveckling och till och med överlevnad är osäker. Även med en riktig attityd och tillväxt för en ny vänsterkraft kan en utbredd besvikelse med en ”det minst onda”-regering öppna dörren för att mer högerinriktade partier tillfälligt tar över regeringsmakten. Detta skulle dock inte hindra de marxistiska krafterna från att växa på grundval av de mer radikaliserade skikten.
Under extrema omständigheter, som ett sammanbrott för banksystemet, kan regeringar tvingas tillgripa tillfälliga ”statskapitalistiska” åtgärder, även om de skulle försöka upphäva sådana åtgärder så snabbt som möjligt. Sådana åtgärder skulle inte förändra den strategi som de härskande klasserna i världen har när det gäller att sänka levnadsstandarden. Det skulle bara utgöra en kortsiktig reaktion på händelseutvecklingen. Nödsituationer och utbrott av vrede kan skapa situationer med drag som liknar mitten av 1930-talet, där regeringar tvingas ta vissa steg för att lätta på krisens bördor.
PRC:s kollaps i Italien har haft en mycket negativ effekt, något som också skulle kunna hända med Syriza i Grekland. Detta gäller särskilt eftersom PRC tidigare hade rötter inom den italienska arbetarklassen och bland ungdomarna. Sammanbrottet för partiet har oundvikligen lett till skepticism när det gäller möjligheterna att bygga ett nytt arbetarparti. Bland somliga finns ett motstånd mot att försöka bygga ett nytt parti utifrån argumentet att de alltid misslyckas.
Samtidigt som vi förstår dessa stämningar, argumenterar CWI för behovet av ett arbetarparti och att utgångspunkten måste vara att lära sig något av det förgångna och inte byg- ga en andra upplaga av PRC.
Det faktum att Fiom, det kämpande metallarbetarfacket inom Cgil [Italiens största fackliga federation] får stöd och medlemsansökningar även från arbetare i andra branscher visar hur en del italienska arbetare söker efter ett användbart vapen att försvara sig med.
Besvikelsen efter PRC:s sammanbrott, som följde på det italienska kommunistpartiets (PCI] sammanbrott, kan emellertid också komma att stärka syndikalistiska strömningar bland arbetarna och anarkistiska strömningar bland ungdomarna.
Det är inte bara i Italien som kampinriktade arbetare söker efter en väg för att ta strid. I en del länder där de har kvar ett visst stöd inom arbetarklassen kan före detta stalinistiska partier dra till sig och värva medlemmar bland arbetare och ungdomar som har radikaliserats.
Detta verkar nu hända i Spanien inom IU [Förenade vänstern]. I andra länder är situationen mer komplicerad, särskilt när det gäller KKE i Grekland. Partiet har stöd av nyckelgrupper inom arbetarklassen, men det kombinerar en ytterst sekteristisk attityd mot andra arbetare med en blandning av nationalism, vaga krav och hyllningar av Stalin.
I Frankrike och Portugal skiljer sig situationerna åt. I Frankrike ingår PCF i en obekväm allians med PG (Vänsterpartiet), medan det verkar som om PCP [Portugals kommunistparti] radikaliseras och öppnar upp för debatt.
I ett försök att bibehålla stöd har AKEL [Cyperns kommunistparti] börjat distansera sig från sin ”kommunistiske” president Dimitris Christofias som sneglar högerut.
I denna stormiga situation kommer debatterna och diskussionerna om vad arbetarrörelsen bör göra att ge marxisterna nya möjligheter och olika nya arenor.
I nuläget har betydande grupper av arbetare och ungdomar redan radikaliserats och ställt sig i opposition mot kapitalismen. De är öppna för, eller har själva dragit, socialistiska slutsatser. Detta skapar förutsättningar där marxisterna kan växa snabbt.
I de länder där det inte finns några vänsterformationer kommer marxisterna att ingripa i kamp och bygga sina egna styrkor, samtidigt som de fortsätter att ta upp kravet på nya massarbetarpartier i sitt program.
Det har redan ägt rum mäktiga klasstrider, men dessa är i själva verket bara en prolog till det som kommer att hända under den kommande perioden, när det blir mer och mer tydligt att kapitalismen inte kan erbjuda en bättre framtid. Därför är visionen av vad som skulle vara möjligt, inte bara ekonomiskt, utan också socialt, i miljöfrågor och kulturellt, om kapitalismen störtades absolut nödvändig i bygget av den socialistiska rörelsen.
CWI:s krav på en socialistisk federation i Europa är inte bara ett mål. Det är själva grunden till att vi strävar efter att koppla samman kampen i olika delar av Europa och att bygga en internationell rörelse som kan avsluta kapitalismens epok i den del av världen där den uppstod.
Krisen inom det kapitalistiska Europa och EU kommer i växande grad att ställa frågan om ett socialistiskt alternativ på dagordningen för arbetare och ungdomar som kämpar mot de härskande klassernas offensiv.
Materialet antogs av CWI:s kongress 2-9 december 2010
