Ögonvittne från Märsta: Polisvåldet vid tvångsutvisningarna

2011-01-26 11:17:59




Jag fick under dagen den 18 januari reda på att en deportation skulle äga rum av ett okänt antal irakier från flyktingförvaret i Märsta. Eftersom jag även tidigare har varit engagerad mot kriget i Irak och mot den svenska statens direkta och indirekta stöd för det, samt för flyktingars rättigheter, valde jag under dagen att bege mig dit.

Jag märkte direkt när vi anlände i närheten av Migrationsverkets förvar att polisen hade spärrat av ett stort område.
Ett flertal poliser vaktade avspärrningen med teleskopbatong. Jag blev slagen när jag, tillsammans med andra, försökte ta mig förbi avspärrningen. En ung tjej blev nedslängd i snön med minst tre batongbeväpnade poliser omkring sig, kanske fyra. Jag hann inte identifiera vilka dessa poliser var. Det var fler än bara vi två som försökte ta sig förbi avspärrningen och dessa blev säkert också slagna, men jag såg inte detta med mina egna ögon. Allting gick väldigt snabbt.

Demonstranterna gav ganska snabbt upp försöken att ta sig förbi. Jag har då hunnit få minst tre hårda slag riktade mot mitt högra knä och även ett slag mot min hand av en po­lis (bild 1). Samma polis som slog mig höjde en stund senare sin batong upp i luften och hotade en demonstrant, här kallad ”Tor” med ett batongslag mot ansiktet, samtidigt som han skrek ”Backa!”. Detta trots att ”Tor” varken hade passerat eller försökte passera avspärrningen. Han höll batongen i ett sådant läge att slaget hade träffat huvudet om han hade låtit det falla och han stod så pass nä­ra ”Tor” att det skulle vara löjligt att påstå att han siktade på benen eller kroppen. Jag lyfte min arm för att försvara ”Tor”, varpå polisen först ryck­te till, men sedan skrek ”Slå mig och se vad som händer”.
En kvinnlig polis verkade vara ext­ra irriterad över oss och sa ”Gud så omogna ni är, ni slösar bara på skattepengar”. Något som jag minns ext­ra väl, då jag upplevde det som krän- kande att hon kallade oss oansvariga när vi försökte stoppa en olaglig deportation till Irak, ett land där USA:s krig har lett till ett kaos och en laglös­het som framförallt drabbar utsatta grupper som kristna och homosexuella.
(En tredjedel av de som deporterades var kristna, en är vad jag förstått homosexuell och nio av tio kom från något av de områden som UNHCR nyligen klassat som extra instabila och avrått alla tvångsutvisningar till.)

Klockan 04 har elva poliser ställt upp framför avspärrningen med kravallhjälmar fastspända på sina bälten. Strax därefter gick en polis fram och informerade oss om att vi nu begick brottet ohörsamhet mot ordningsman om vi inte flyttade på oss och att de som ville kunde gå över till de an­dra på andra sidan och fortsätta protesten där. Två eller tre valde att gå över till andra sidan medan de övriga stannade. En kort stund senare gick de fram och bände loss oss från var­andra.
Jag och en annan kille blev bortlyfta tillsammans och när vi tappade greppet om varandra blev jag släpad mot asfalten av två poliser. Den ena visste jag vem det var, den andra förblev oidentifierad, eftersom allt gick så snabbt. Den av poliserna som jag kunde identifiera uppgav vid ett sena­re tillfälle ett tjänstenummer som jag inte hann uppfatta, men som jag tror började på 17.

De släpade mig på rygg längs marken.
Jag kände smärta och tror mig ha få ett skrapsår som vid senare inspektion åtminstone inte har lämnat några synliga märken. Större delen av släpningen blev jag dock släpad på min ryggsäck och en CD-skiva som jag har fått låna av skolan som jag ha­de i ryggsäcken har senare gått sönder.
Förutom polis 17 hoppade ytterligare tre poliser på mig när jag från vägkanten försökte ta mig loss och återansluta till demonstrationen. De tryckte ner mig på marken och försökte ta tag i mina armar som jag då höll samman under kroppen.

En annan polis tog fram peppar­spray, vilket jag inte såg, eftersom jag låg med ansiktet riktat mot marken med tre poliser på mig. Han var precis i färd att spraya mig när ”Tor”, som vid det laget satt i närheten av mig, skrek till honom någonting i stil med ”Ser du inte att han redan ligger?”. Han valde då att inte spraya mig. Jag brukade inte vid något tillfälle våld mot poliserna, något som de säkerligen kan intyga själva. Jag försökte endast ställa mig upp och gå tillbaka till demonstrationen.
Mitt ansikte var nedtryckt i marken som var is (plan yta) grusad med medelstort grus. Jag låg med höger ansiktshalva tryckt mot marken och fick gruset intryckt i kinden och underkäken.
Jag vädjade till honom vid minst tre tillfällen att jag hade grus intryckt i ansiktet och ville sitta upp. Vid ett tillfälle svarade han ”Snart”, vid ett annat tillfälle svarade han ”Jaha, det låter ju intressant [med gruset], det borde du ha tänkt på tidigare” och en gång svarade han ”Fattar du trögt? Du får sitta upp snart”.
Jag frågade under tiden på mark­en vid upprepade tillfällen om hans tjänstenummer, minst två gånger som jag vet säkert, antagligen många fler, omkring fyra, fem gånger. Han uppgav det inte. Vid ett tillfälle svarade han ”Var tyst”. Övriga gånger minns jag inte vad han svarade.

Jag blev senare uppsatt en bit bort mot en järngrind, som var isbelagd, av samma polis med tjänstenummer som troligen börjar på 17 och jag märkte att samma kvinnliga polis som tyckte att demonstranterna slösade med skattepengar filmade oss och antagligen hade gjort det under hela polisangreppet.
Ganska snart åkte flera polisbussar förbi som vi, totalt 25 arresterade, inte kunde göra mycket annat än att titta uppgivet på. Några var civila med tonade rutor och några var vanliga piketbussar. Jag antar att flyktingarna satt i dem.
Efter ett tag började jag känna smärtor av att ha suttit i samma ställning så länge.
Framförallt var det jobbigt för ryg-gen, då händerna var bakbundna på ett onaturligt sätt, samt att jag hade en väska med en hel del böcker och papper i. Även benen och rumpan börja­de snabbt värka.
Jag bad polis 17 totalt två gånger att sätta mig upp på knä för att slippa sittställningen, vilket han vägrade att göra. Jag satte mig till sist på min fot, för att byta ställning.
Han kollade på mig och ryckte till en gång lite svagt då jag tydligen inte hade lytt honom, men han lät mig än­då vara. Jag lät ryggsäcken falla till marken (jag kunde inte ta av mig den helt, p g a handfängsel) och bad sena­re polisen (den andra polisen, innan han blev avbytt) om att lyfta upp den på ryggen igen, när det återigen blev jobbigt med en monoton position, vilket han då också gjorde.

En polis som verkade vara ledande, en platschef eller ett befäl av något slag, uppgav muntert till oss gripna att ”Nu sitter alla irakier tillsammans med sitt bagage på ett plan i Arlanda. Det var inga problem alls, ingen av dem bråkade som ni. Jag förstår inte varför ni bråkar”.
Jag blev tillfrågad om legitimation, något som jag sa mig ha i innerfickan. Polis 17 kände på jackans utsida och kände att det fanns ett pass där och frågade mig om det stämde, vilket jag sa att det gjorde.

Eftersom dragkedjan på min jacka hade fastnat i halsduken började han gräva innanför min jacka nedifrån. Något som jag bad honom att inte göra, att jag kunde ta fram det själv, att jag inte ville att han skulle gräva inuti min jacka som han gjorde.
Polis 17 fortsatte att skrika ”Fattar du inte att jag gör det här för din skull?” åt mig när jag böjde mig fram­åt så att han inte skulle kunna gräva. Jag blev snabbt tillbakaputtad mot grinden av polis 17 och en till. De kallade mig barnslig.
Det tog ett litet tag innan jag fick tillbaka passet och det verkade vara lite som att den var borttappad innan dess.
Uppskattningsvis fick jag totalt sit­ta uppemot 1,5 timme på den isiga marken. Sista gången jag kollade på klockan var vid 04.02. Då var poliser­na uppställda och aktionen mot oss började strax därefter.
När jag kollade på klockan direkt efter att jag blivit släppt var den 06.08.

Jag fick senare veta att polisen hetsade två hundar samt använde pepparspray mot de fredliga demonstranterna på andra sidan.

Carl O
Stockholm den 21 januari

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!