foto: Flickr
Det var ett allt mer delat Nordirland som gick till val.
Nordirland står inför en komplicerad politisk utveckling i samband med Brexitförhandlingarna. Samtidigt står de utan regering och risken för ökad sekterism är påtaglig.
I början av mars hölls det andra valet på mindre än ett år på Nordirland. Det blev ett historiskt resultat där unionistpartierna som har styrt under ett århundrade förlorade majoriteten. Unionisterna, vilka historiskt representerar den protestantiska delen av befolkningen, försvarar unionen med Storbritannien. Deras största parti, Demokratiska unionistpartiet (DUP), fick 28 mandat i valet. Sinn Féin, det största irländsknationalistiska partiet som representerar den katolska befolkningen och vill se ett enat Irland, tog 27 mandat.
Dessa två partier, som har styrt tillsammans, har ännu inte kunnat bilda en regering. Ett nyval kan behöva hållas, alternativt att Westminster går in och styr Nordirland från London.
Redan sedan tidigare har den politiska utvecklingen sett osäker ut då Brexit innebär stora konsekvenser för gamla infekterade sår i det nordirländska samhället.
Valet till församlingen på Nordirland (Stormont), Brexit, den potentiella utvecklingen av fasta gränskontroller mellan Nordirland och republiken Irland och en andra skotsk omröstning om självbestämmande har skapat en politisk turbulens. Vi kommer se ett ökat stöd bland nordirländska katoliker till irländsknationalistiska Sinn Féins krav på folkomröstning om gränsen.
Samtidigt kommer DUP att spela på den rädsla som finns bland protestanter inför unionens framtid, en rädsla som har spätts på avsevärt i och med Sinn Féins valframgångar.
Nordirland är jämfört med andra delar av Storbritannien redan eftersatt ekonomiskt och utvecklingen av Brexit och dess förhandlingar kommer att vara avgörande för den nordirländska ekonomin. 60 procent av landets export går till EU-länder, hela 37 procent till republiken Irland.
Om Nordirland tillsammans med resten av Storbritannien skulle lämna EU är det risk för att fasta tullar och gränskontroller byggs på gränsen till republiken Irland. Det skulle påverka handeln. Det skulle även påverka invånarnas möjlighet att resa då det i dag är öppen gräns med enbart sporadiska passkontroller. Många nordirländare jobbar till exempel idag på andra sidan gränsen.
Sedan valet i mars har media dominerats av diskussionen om möjligheterna för ett enat Irland inom en snar framtid. Sinn Féin, Socialdemokratiska arbetarpartiet (SDLP) och även Fianna Fáil (högerkonservativt parti i republiken Irland) argumenterar att Brexit är en påskyndande faktor för en oundviklig utveckling mot ett enat Irland. Alla tre säger att det skulle vara ekonomiskt förödande för Nordirland att lämna EU och att landet behöver ett eget avtal genom Brexitförhandlingarna.
Men vad de här partierna bortser från är århundraden av sekteristiska konflikter på Nordirland. Hela förhandlingsprocessen, möjligheten till ett eget avtal och risken för tullar och gränskontroller, har potential att öka de sekteristiska spänningarna. Något som till och med kan resultera i en ny konflikt.
Valdeltagandet i omröstningen om Storbritanniens EU-medlemskap var lägre på Nordirland än i resterande Storbritannien, särskilt i västra Belfast, ett katolskt område och ett av de ekonomiskt mest utsatta, där inte ens hälften av de röstberättigade gick till valurnorna.
Det var en tydlig bestraffning av framförallt ”remain”-förespråkande Sinn Féin efter deras nedskärningspolitik de senaste åren.
Det var 44,2 procent som röstade för Brexit på Nordirland. 55,8 procent röstade för att vara kvar i EU.
En tydligt sekteristisk skiljelinje kunde ses där fler katoliker röstade för att stanna. Inom den protestantiska befolkningen fanns klasskillnader där arbetarklassen röstade för Brexit.
Idén om att den nationella frågan på Irland kan lösas genom en folkomröstning är en farlig fantasi. Även om många katoliker vill se rätten till självbestämmande så innebär inte det att den nordirländska protestantiska befolkningen skulle ge upp sitt motstånd till det över en natt. Det skulle snarare leda till nya hårdare konflikter eller till och med inbördeskrig.
Det är få inom arbetarklassen som vill återgå till de forna konflikter som har funnits på Nordirland och som det finns spår av än idag. Istället finns möjligheten att bygga en opposition mot de nedskärningar som har utförts av både Stormont- och Westminsterförsamlingarna. Det visar inte minst det ökade stöd som Labourpartiet har fått på Nordirland i spåren av Corbyn. Partiet har gått från några hundra till över 3 000 medlemmar.
För att motverka den sekteristiska utvecklingen krävs en mobilisering av fackföreningar, socialister, Labourmedlemmar och andra som kämpar för sina rättigheter för ett socialistiskt alternativ till kapitalets representanter i Sinn Féin och DUP. ■
