Ökade klyftor i Putins Ryssland

2007-01-10 14:21:15




Putins Ryssland fortsätter att skapa rubriker runtom i världen. När det inte rör sig om mord på människorättsjournalister och förgiftningar av före detta säkerhetsagenter, så handlar det om det stryptag landet tagit på många europeiska länders gas- och oljetillgångar. Sanningen är att den återuppbyggnad av kapitalismen som följt Sovjetunionens fall, har resulterat i en allt mer auktoritär stat, som använder sina energiresurser som maktmedel mot grannländerna och leder det egna landet i riktning mot ökande orättvisor och utsträckt fattigdom.

I Ryssland har återuppbyggnaden av kapitalismen varit brutal. Sovjets ekonomi befann sig under åttiotalet i vad som populärt brukar benämnas stagnation. Få trodde på förbättring och på grund av den då härskande byråkratiska elitens kompletta inkompetens, blev brist på basvaror ett allt oftare återkommande faktum. Men för majoriteten av befolkningen var tillgången till bostäder, sjukvård och utbildning garanterad – om än till mycket dålig kvalitet.
Den gamla sovjeteliten uppmuntrades, när de väl slagit in på kapitalismens breda väg, av västmakterna, vars rådgivare uppmuntrade kampanjer för att överföra resurser till de redan rika. Metoderna man använde omfattade uteblivna löneutbetalningar, konfiskering av pensionsfonder och, givetvis, utförsäljningar av statliga industrier till vrakpriser.
Som ett resultat bor det nu fler dollarmiljardärer (25) i Moskva än i någon annan stad – New York undantagen. Samtidigt som det finns 88 000 miljonärer i Ryssland, är medelinkomsten 440 euro i månaden och en fjärdedel av ryssarna lever under fattigdomsgränsen. Medelinkomsten har, justerat för inflation, fallit från 548 rubel 1991 till 447 rubel idag. 1991 kunde en person med genomsnittlig inkomst köpa 551 kilo bröd eller 68 kilo kött i månaden; idag skulle han eller hon bara kunna få 526 respektive 62 kilo.
De här siffrorna avslöjar den ryska arbetarklassens verklighet. Kollapsen i början på nittiotalet har, från och med 1998, efterföljts av en kontinuerlig tillväxt, ibland med över 10 procent per år. Idag är Ryssland världens ledande gasexportör och man har nyligen övertagit Saudiarabiens position som största oljeexportör. Men trots dessa framgångar är den ryska ekonomin inte större än vad den var i slutet på åttiotalet.
Ryssland lider av vad som ibland kallas ”Dutch syndrome”; oljerikedomarna gör att rubeln stärks, vilket leder till att andra delar av industrin får allt svårare att bekosta investeringar. Det gör att sparandet antingen koncentreras till en jättelik, statlig ”stabiliseringsfond”, fortsätter att bygga upp de superrikas förmögenheter eller fyller fickorna på landets byråkrater. Oljeministern har, till exempel, en inkomst som är 22 gånger högre än Tony Blairs.

Inkomstskillnader

Sparandet blåser också upp fastighetsbubblan. De första åtta månaderna 2006 steg fastighetspriserna i Moskva med 90 procent. Det här gör det i princip omöjligt för vanligt folk att skaffa sig hyfsade bostäder, medan de superrika roffar åt sig.
Inkomstskillnaderna mellan de rikaste och de fattigaste tio procenten har ökat från fyra mot ett 1990 till 14 mot ett idag. Det här avspeglas inte bara i inkomster utan också i levnadsstandard. Vissa delar av det forna Sovjet har kastats tillbaka, nästan till artonhundratalets nivå.
Inte långt från Arkhangelsk ligger två byar, Erga och Udima, som helt saknar elektriskt ljus, värme, rent vatten och till och med vatten- och avlopp. På det lokala sjukhuset måste läkarna tvätta händerna i vattenhinkar. Sådana förhållanden är mindre vanliga i det ”europeiska Ryssland”, men borgar för fortsatta protester från de arbetare som lever i de mer avlägsna regionerna. Det finns gott om exempel på hur desperationen har drivit människor till hungerstrejker för att få hjälp.
Men nu, i ett läge av ekonomisk tillväxt, visar också arbetarklassen, som under nittiotalet var uppgiven och demoraliserad, tecken på återvunnet självförtroende. Genom strejker och protester kräver organiserade arbetare utökade rättigheter och högre löner. Under 2006 har antalet sådana konflikter fördubblats, men det är bara början. I absoluta tal har protesterna inte ens nått 1997 års nivå, vilken var den förra toppnoteringen.
Oljan och vindkraften har emellertid gett Putinregimen ett avsevärt manövreringsutrymme. Nästa presidentval är i mars 2008 och enligt konstitutionen får Putin inte ställa upp i val en tredje gång. Administrationen kommer att vilja skapa en illusion av lugn, så att överlämnandet till Putins efterträdare ska gå smidigt. En serie av ”nationella projekt” för att pumpa in sex miljarder dollar i hälso-, utbildnings- och jordbrukssektorerna har påbörjats. Föga förvånande är Dmitrij Medvedev, som är ansvarig för projekten, också en av Putins troliga efterträdare.
Putins regering har ökat den ekonomiska centraliseringen, som ackompanjerats av nationalistisk retorik om att försvara ryska intressen. Det brittisk-holländska oljeföretaget Shell har, till exempel, tvingats omförhandla sin andel i oljeprojektet Sakhalin 2, den största utländska direktinvesteringen i Ryssland just nu. Trycket på Shell har förstärkts av teverapporter om hur utlänningar exploaterar Rysslands naturresurser – om ryska företags exploatering av de samma är det dock knäpptyst.

Kreml stärker sitt grepp

Samtidigt bildar regeringen stora affärskonglomerat i olika delar av industrisektorn. Till exempel har de sex olika flygbolagen samlats under ett bolag. Åtgärderna har ingenting gemensamt med statligt ägande och planering; omorganiseringen har gjorts för att göra det lättare att erbjuda statliga subventioner och för att Kremls agenter ska kunna spela en mer direkt roll i kontrollen av de här företagen – och givetvis att också dryga ut sin egen inkomst.
Skandalerna runt mordet på den förre KGB-agenten Litvinenko i London blottlägger en annan sida av den ryska verkligheten. Till skillnad från vad som är fallet i de flesta länder, existerar det i Ryssland ingen verklig politisk kamp eller debatt mellan partier och grupperingar. De enda konflikter som över huvud taget förekommer är palatsintriger och komplotter.
Inte heller det Putintrogna partiet ”United Russia”, som praktiskt taget har monopol på alla valda församlingar, är egentligen något politiskt parti. Det håller visserligen kongresser och möten – till och med demonstrationer ibland. Men det har inga kadrer eller gräsrötter, utan består uteslutande av ministrar eller byråkrater som bara har varit ute efter en statlig post.
Kreml är medvetet om att ”folket” ibland använder valet för att visa sitt missnöje, varför man just nu håller på att skapa ett alternativt och ”vänsterinriktat” parti, kallat ”Justice”. Med ”vänster” menar man nationalistiskt. Det nya partiet leds av Mironov, som när han kandiderade i det förra valet påstod att han inte ville vinna, eftersom han stödde Putin, och av Rogozin, som är en välkänd rysk nationalist och rasist.
Bara två partier verkar någorlunda självständiga i förhållande till Kreml. Det ena, formerat kring Rysslands nyliberaler, saknar verkligt stöd i samhället, på grund av den roll dess ledare spelade i den kapitalistiska återuppbyggnaden. Det andra, kommunistpartiet, har övergivit till och med det svaga stöd man tidigare gav till vänsteridéer och istället anammat en allt mer nationalistisk och till och med pro-fascistisk propaganda. Under årets första maj-demonstration i Moskva bjöd kommunistledaren Zjuganov in fascistiska ”Rörelsen mot illegala invandrare” att delta.

”Vänsterns” urartning

Kommunistpartiet har tappat sitt stöd – inte bara för att det har missgynnats av de allt mer odemokratiska vallagarna, utan också för att deras tidigare sympatisörer ville ha en stark stat som förordade en nationalistisk politik och en protektionistisk ekonomi. Nu när Putin faktiskt genomför de här idéerna, krymper kommunistpartiets väljarbas drastiskt.
Regimen blir allt mer auktoritär. Kontrollen över demokratiska institutioner så som parlamenten, domstolarna och massmedia, har gradvis centraliserats och den som försöker opponera sig mot Putin, ställs med blixtrande effektivitet ut i kylan. Ibland tar metoderna för att tysta oppositionen extrema uttryck. Sedan kapitalismens återbyggnad har över 200 journalister mördats. De flesta ägnade sig, likt Anna Politovskaja, åt att kartlägga korruptionen i högre kretsar.
Den nya lagen mot extremism har avgörande betydelse. Bland definitionerna för extremism finns att rikta anklagelser mot representanter för staten. Det här används av polisen för att slå mot varje oppositionsyttring med arresteringar, utfrågningar och reseförbud.
Samtidigt piskar Kreml upp rasistiska och nationalistiska stämningar. Det var särskilt märkbart under konflikten med Georgien. Kort efter att Tbilisi anklagat fyra ryska officerare för spioneri, inleddes en landsomfattande rasistisk kampanj mot georgier. Över tusen georgier deporterades. Många andra avskedades eller arresterades.

Ökande rasism

Nu har Kreml beordrat att marknaderna – där många av försäljarna kommer från kaukasiska länder eftersom varorna tillverkats där – ska ”rensas up” och att saluplatserna ska överlåtas till ryssar. Sådana regeringskampanjer driver fascister och nazister till direkta aktioner. Dussintals utlänningar har mördats av fascister under 2006.
Ryssland genomgår en ovanlig fas. Samtidigt som landet upplever en viss ekonomisk stabilitet och stigande internationell auktoritet finns det också ett utbrett, om än för tillfället passivt, missnöje bland vanligt folk. En enda – av ett antal möjliga – händelser, som en oljepriskollaps eller en naturkatastrof, kan verka som en katalysator för att vända passiviteten till aktiva protester. Hur breda de protesterna kan bli, beror på hur framgångsrika socialister kommer att vara i att bygga ett arbetarklassens svar på det som på byråkratiryska kallas ”den auktoritära kapitalismen”.
Rob Jones

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!