Kristina Lindströms och Maud Nycanders film är baserad på åratal av grävande i både SVT:s och familjen Palmes privata arkiv. Resultatet är ett fascinerande porträtt som inte bara handlar om Olof Palmes politiska gärning, utan minst lika mycket om de starka känslor som hans heta engagemang och polemiska stil både utstrålade och väckte.En hel del handlar naturligtvis om Palmes unika roll i den internationella politiken, alltifrån hans skarpa kritik av USA:s Vietnamkrig och stödet till ambassadören Edelstams lika modiga som okonventionella räddningsinsats i kuppens Chile till det vänskapliga besöket som den förste av alla politiska ledare från väst hos Fidel Castros Kuba och solidariteten med kampen mot apartheid.
Inte ens efter USA:s hemtagning av sin ambassadör i Sverige avbröts dock det fortsatt hemliga samarbetet mellan Nato och det på papperet neutrala Sverige.
En detalj som jag själv inte lagt märke till innan är de respektfulla applåder som Palme drog ned även från de kårhusockupanter han besökte.
Dessvärre lyckades hans rådgivare övertala honom att inte, som han själv ville, besöka de strejkande gruvarbetarna i Kiruna under den pågående strejken.
Filmen kan inte undgå att väcka många minnen till liv från de tiotusentals personer som mött Palme under hans oändliga resor under 30 år till möten med den levande arbetarrörelse som socialdemokratin fortfarande var under hans tid.
Själv minns jag två ganska inspirerande möten med en både nyfiken och orädd Palme under min tid som aktiv i den socialdemokratiska studentföreningen i Umeå.
Det första, innan Offensivs bildande, var i samband med ett gemensamt valmöte med den då radikala kristna studentföreningen och som slutade med att vi vid midnatt efter lördagskvällens eftersits drog med Olof Palme på ett studiebesök till ett hus i Umeå, Gula villan vill jag minnas att det kallades, där de kristna studenterna bedrev ett socialt stödarbete.
– Nämen, är det Palme som kommer här!?, hördes en upphetsad röst tränga igenom den tjocka cigarettdimman kring det köksbord där några härjade män satt och drack brännvin när vi steg in.
Det är svårt att tänka sig att någon av dagens S-ledare skulle finna sig i den situationen och utan vidare slå sig ner för en vänskaplig diskussion med en grupp tämligen berusade om än vänskapliga alkoholister.
Det andra mötet var kort tid efter Offensivs bildande, då vi ännu som röda S-studenter i Umeå hade vunnit studentkårvalet och bildat kårstyrelse. Under en diskussion med Olof Palme som kommit i sällskap med en hel del lokala S-potentater uppstod en debatt om perspektiven på kapitalismens kris, där jag själv hävdade att uppsvingets era snart var över och att bara ett socialistiskt program för att bryta kapitalets makt över ekonomin skulle kunna rädda reformpolitiken.
– Krisromantiker! fräste Umeås då ledande S-pamp, som till sin förvåning fick höra att Palme snarast höll med om det jag hade sagt.
Filmen om Palme är inget okritiskt hyllningsporträtt, och den drar sig inte för att ta upp de plågsamma minnena av Palmes förnekande av att vänstergrupper övervakats av IB eller den bordellhärva som förknippats med den dåvarande justitieministern Lennart Geijer.
Även det taktiska spelet i kärnkraftsfrågan kostade Palme många tidigare anhängare.
Med dess tidsbilder från efterkrigstiden handlar filmen, som Maud Nycander uttryckt det, mycket om Sverige, svenskarna och vår nyliga historia. Ändå kan mycket mera sägas och mer kommer förhoppningsvis i den tv-serie som ska sändas till jul.
Det ökade intresset för Palme idag kan inte fullt ut vare sig mättas eller förstås utan kunskap om de unika välfärdsreformer av allt från utbildningen och vården till socialförsäkringarna, familjepolitiken och efter de vilda strejkerna även arbetsrätten, som genomfördes under Erlanders och sedan Palmes tid som socialdemokratiska statsministrar.
De gav, som Offensiv brukat säga ”en glimt av socialismen” redan under kapitalismen. Och Palmes roll var central redan under minst ett årtionde innan han själv blev statsminister, även om han aldrig skulle ha kunnat spela den utan trycket från den starka ställning som en då ännu levande socialdemokratisk rörelse utgjorde.
Längre än till 1960- och 70-talets omfattande sociala reformer, som bäddade för kvinnornas inträde i stor skala på arbetsmarknaden och även arbetsrättsliga MBL-reformer kryddade med fraser om ekonomisk demokrati nådde dock inte Palmes ”demokratiska socialism”. Undan för undan maldes denna ned av en stagnerande kapitalism, som också piskade fram ett allt hätskare motstånd från Svenska arbetsgivarföreningen m fl mot LO:s krav på löntagarfonder och bortom det hela den så kallade ”ofantliga sektorn”.
Under 1980-talets period av begynnande reträtter men ändå tilltagande Palmehat från högern falnade också Olof Palmes glöd.
Filmens största miss i ljuset av de senaste årtiondenas nyliberala systemskiften och växande opposition mot vinster i välfärden är dock att inte spegla hur Olof Palme trots detta satte ned foten mot en privatisering av den offentliga sektorn.
Det skedde först med Lex Pysslingen om stopp för vinstdrivande förskoleföretag 1984 och sedan genom att vända och vinna sin sista valrörelse 1985 på denna fråga.
När vi nu går mot en ny avgörande strid om vinster i välfärden har vi mycket att vinna på att minnas såväl efterkrigstidens sociala välfärdsreformer som Olof Palmes sista politiska strid mot högerns privatiseringskrav.
Nu som då kan dock denna strid till syvende och sidst inte vinnas utan beredskap för en kamp som kan bryta kapitalets makt över ekonomin.
Arne Johansson
