Mitt namn är Nijat Turghun och jag föddes 1982 i staden Urumqi i Östra Turkistan (som idag kallas Xingjiang). Jag avslutade gymnasiet med bra betyg och lyckades komma in på Xingjianguniversitetet år 2000. Jag studerade mycket hårt och var aktiv medlem i en studentorganisation.År 2002 bestämde den kinesiska regeringen att all undervisning skulle ske på kinesiska för de uiguriska studenterna vid Xinjianguniversitetet. Detta väckte stor uppmärksamhet på skolan bland de drabbade minoritetsgrupperna, studenterna som hade annat modersmål än kinesiska. Olika förslag lämnades till studentorganisationen för att återinföra undervisningen på uiguriska.
År 2004 valdes jag till ordförande för studentorganisationen och tillsammans med några andra i styrelsen tog vi upp det som vi ansåg vara kärnfrågor kring universitetet. Det handlade om att återinföra språkundervisningen på uiguriska, rättigheten till fri religionsutövning och avskaffa det obligatoriska blodprovet som universitetet tvingade studenterna att lämna för att få erhålla examen. Vi skickade ett brev med våra förslag till skolans kommunistiska partiledare och undertecknade med mitt namn för att skolledningen skulle ta kontakt med mig direkt. Jag blev då avstängd från universitetet bara en månad efter detta. Hela universitetet skakades av denna nyhet.
En tid senare deltog jag i en frihetskämpande organisation som kallades ”Östra Turkistans Ungdomsorganisation”. Jag var aktiv medlem i denna organisation.
En dag blev vår ledare häktad av den kinesiska polisen och de letade även efter mig. Jag lyckades gömma mig någon annanstans tillfälligt och min storebror skjutsade mig till staden Gulja.
Efter tre dagar fick jag veta att min storebror hade arresterats av polisen, och än idag hålls både han och ledaren fångna. Det fanns ingen möjlighet för mig att stanna kvar i Östra Turkistan och jag tvingades lämna landet för att rädda mitt eget liv. På grund av ”Shanghaiavtalet” kunde jag inte heller röra mig fritt i Kazakstan.
I hopp om att rädda mitt liv lyckades jag ta mig via Ryssland till Sverige med hjälp av människosmugglare. Jag anlände till Stockholm den 17 september 2004 och sökte asyl. Men först tre år senare, den 5 november 2007, fattade Migrationsverket ett definitivt beslut om mitt ärende. Jag fick avslag och skall avvisas till Kina inom en månad.
Efter tre års jobb och studier i Sverige står mitt liv nu åter på spel. En liten strimma av hopp tändes när jag kom hit. Jag har lärt mig svenska och fått gymnasiekompetens för att kunna arbeta och göra rätt för mig när jag får det eventuella uppehållstillståndet. Jag har även engagerat mig i den svenska folkrörelsen genom organisationen Sveriges Unga Muslimer. Men nu är framtiden så mörk.
Tanken på rädslan, förhör, tortyr, fängelset och kanske avrättning snurrar runt i mitt huvud – skall jag avvisas till Kina trots allt jag har råkat ut för?
Jag kom till Sverige med hopp om räddning. Jag vet faktiskt inte hur jag ska få räddning och vad mitt nästa steg ska bli eller hur mitt liv kommer att se ut och sluta.
Trots Amnestys tydliga rapporter om situationen i Östra Turkistan är det få som känner till situationen för den förtryckta muslimska befolkningen i nordvästra Kina. Även Migrationsverket verkar inte ha koll på läget och därför vänder jag mig nu till er för vädjan om hjälp.
Tack på förhand.
Nijat Turghun
