Om konsten att återta himlen

2006-07-27 16:44:33




FILM
Titel: Om konsten att flyga till Kabul.
Regi: Simone Aaberg Kaern och Magnus Bejmar.

En dansk konstnär bestämmer sig för att flyga till Kabul för att göra en sextonårig flickas pilotdrömmar uppnåeliga. Resultatet visas i en utställning, men också som dokumentär.

I original heter filmen Smiling in a war zone, men de svenska översättarna har valt att kalla den Om konsten att flyga till Kabul. Därmed förskjuter de filmens tyngdpunkt – från konstnärinnans syfte till de praktiska problem hon stöter på för att uppfylla det.
För att kunna flyga till Kabul köper sig Simone Aaberg Kaern ett fyrtio år gammalt, försvinnande litet flygplan, en Piper Colt. Fördelen är att det kan flygas med vanlig bensin – nackdelen är att det måste tankas ofta och inte kan gå särskilt högt. Detta sätter resans ramar: många mellanlandningar och anpassning efter landskapets förutsättningar.
Att flyga till Kabul blir därför en konst. Men utöver de praktiska bryderierna är det ett i högsta grad politiskt projekt: en önskan att visa att en ung flicka kan flyga i ett land där kvinnor inte ens är tillåtna att cykla.
Den är dessutom inspelad bara ett år efter elfte september, så allt luftrum är minerad mark. Därför vill projektet också förklara himlen fri – och ta den tillbaka.

Slutna luftrum

Att himlen inte är fri blir uppenbart under resans gång – inte minst när hon ska passera de luftrum som kontrolleras av USA.
Det är ett vansinnesprojekt som inte heller Simones sambo Magnus förstår, men följer med. De får resa lätt: det lilla planet klarar 45 kilo bagage.
På vägen stannar de i Turkiet för att göra en konstinstallation med den turkiska militären. Hur hon lyckas framgår inte – men Simone får två turkiska stridspiloter att forma ett hjärta i flygplansrök på himlen, för Simone att flyga igenom med sin lilla Piper.
Men de riktiga svårigheterna börjar i Afghanistan. De får inget inresetillstånd. När deras iranska visum gått ut, bestämmer de sig för att flyga in på eget bevåg – medvetna om att det amerikanska luftförsvaret kommer att ha dem på kornet hela tiden.
I Afghanistan väntar Farial med pilotdrömmarna. Inför det första mötet konstaterar Simone att hon satsat hundratusentals kronor som hon aldrig hade och aldrig kommer att få igen för att en flicka hon aldrig träffat ska få flyga. Och här finns filmens mest angelägna problematik, nämligen det, självutnämnt, ”fria” västs möte med det muslimska samhället. Simone tar på sig en huvudduk, men ser ut som en främmande fågel där hon går omkring i byxor och kavaj bland de blå burka-spöken Kabuls kvinnor är i västerländska ögon.
Till Farial säger Simone ”Du kan bli pilot om du bara vill” och uppmanar henne att följa sin egen vilja. Men vad vill Farial?
Vid en punkt, som verkar avgörande för Simone, sviker Farial – hennes lojalitet mot sin morbror är viktigare än hennes egna drömmar.

Vems dröm?

I det läget verkar den största förlusten vara Simones – hon är den danska konstnären som inte fått sitt verk fullbordat. Farials motiv blir oviktiga. Hur stor del av projektet är egentligen för Farials skull och hur mycket är för Simones egen? För biobesökarnas? Är det en heroisk, kulturöverskridande handling vi ser? Eller är det den liberala, västerländska kvinnan som kommer för att rädda den muslimska flickan från religionens ok, men glömmer att fråga henne om hon vill bli räddad? Frågorna måste ställas, men Smiling in a war zone klarar sig bra ändå – och blir möjligen än mer intressant på kuppen.

Ulrika Waaranperä