Bilden visar balkongens fasansfulla slitage med gigantiska sprickor.
– Jag har fått svårt att andas de senaste åren, jag har varit hos läkaren och det är inte astma. Det kliar i ögonen och luktar fukt i sovrummet. Jag öppnar fönstret på dagtid för att vädra bort lukten.
Theresa Brunos berättelse är inte olik de andra som kontaktat Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Offensiv om situationen på Bredfjällsgatan i Hammarkullen, som förvaltas av privata Graflunds.
Det som är slående hos alla som kontaktat RS är att de inte vet var de ska börja när vi besöker dem. Det är flera års frustration som byggts upp av eftersatt underhåll och privata värdar som struntat i såväl omfattande renoveringar som det mest grundläggande underhåll.
– Man lever med en känsla av att bli överkörd gång på gång, det kommer nya ägare hela tiden, men aldrig ett ansikte att ställa till svars. Glädjen och energin sugs sakta ur en, säger Theresa.
– Kranen droppar hela tiden, jag har påpekat det flera gånger men den fortsätter att läcka. Samtidigt tvingas vi betala för vatten nu, men jag står och betalar för vatten jag inte använder, säger Theresa upprört.
Vi sitter runt bordet i vardagsrummet hon bott i sedan 1992.
– Jag har inte fått någon renovering, allt ni ser har jag betalat själv för att kunna bo fint. Men allt kan man inte ordna själv, säger Theresa.
Hon reser sig upp och visar oss runt i lägenheten. Köksdörren går inte att stänga, det är drag i fönstren som blåser rakt in i lägenheten.
Graflunds är en av landets största privata förvaltare av bostäder. De fastigheter som Graflunds förvaltar ägs av svenska och norska aktieägare. På sin hemsida skriver de att ”När man hyr sin lägenhet är man också beroende av en hyresvärd som bryr sig”. Det är nästan hånfullt när man sedan hör hur dess hyresgäster verkligen upplever det i Hammarkullen.
– Det är omänskligt hur vi behandlas, man vet inte om man ska skratta eller gråta.
– Jag kontaktade Graflunds om drag i sonens gamla sovrum. ”Det ordnar vi” säger de och hämtar kontorstejp och tejpar igen en enmeters springa i altandörren, berättar Theresa och öppnar sedan dörren.
– Altanen använder jag inte längre, jag vågar inte gå ut på den, säger hon.
Runt altanen är det stora sprickor, inte i färgen utan i själva fasaden och pelarna som bär upp altanerna. Bristerna på balkongen har Theresa påpekat i fem år.
– De flesta felen har jag påpekat under en lång tid, vid flera tillfällen. Den senaste för ett och ett halvt år sedan. Senast i januari fick jag löften om åtgärder, men jag väntar fortfarande. ■
