Att rasistiska FPÖ fick så många röster är en allvarlig varning.
Alexander Van der Bellen, De grönas (Miljöpartiets) förre ordförande, blir Österrikes nye president. Men det skiljde inte mer än 31 000 röster, av totalt 4,6 miljoner, till motkandidaten Norbert Hofer från högerpopulistiska och rasistiska FPÖ, som var i ledning fram tills dess att poströsterna började räknas.
Österrikes president har mest representativa uppgifter, men har makt att upplösa regeringen. FPÖ:s Norbert Hofer hade innan valet hotat med att använda sig av den makten som ett steg på vägen mot en framtida FPÖ-regering, vilket är ett reellt hot. I opinionsundersökningar är FPÖ det klart största partiet och i presidentvalens båda omgångar har partiet fått fler röster än någonsin.
Högerextrema partier runt om i Europa har varit snabba med att gratulera FPÖ-ledningen som själva säger att ”presidentvalet var en investering för framtiden”.
Hotet från extremhögern och FPÖ var den faktor som avgjorde söndagens presidentval, där valdeltagandet var rekordhögt – över 71 procent mot dryga 50 procent i vanliga fall.
Men att varannan väljare röstade på FPÖ:s kandidat Norbert Hofer är en allvarlig varning som måste följas av upptrappad kamp mot rasism och högerpolitik och för ett nytt socialistiskt arbetarparti.
Den andra omgången av presidentavtalet blev ytterst jämn. Ända fram till att poströsterna började räknas ledde FPÖ:s Norbert Hofer, som den 24 april vann valets första omgång med dryga 35 procent av rösterna, mot 20 procent för tvåan Alexander Van der Bellen.
De båda regeringspartiernas, socialdemokratiska SPÖ och högerpartiet ÖVP (Moderaterna), kandidater fick i presidentvalets första omgång bara 11 respektive 10 procent och slutade fyra och femma.
Utgången av den första valomgången blev en kalldusch för de båda regeringspartierna och gav besked om djupet i landets politiska kris.
Resultatet den 24 april betydde att presidenten för första gången i det moderna Österrikes historia inte skulle komma från SPÖ eller ÖVP. Efter presidentvalets första omgång avgick förbundskanslern (statsministern) och SPÖ-ledaren Werner Fayman.
I avsaknad av en stark opposition från vänster och arbetarkamp mot åtstramningspolitiken har FPÖ fångat upp ett stort antal protest- och missnöjesröster.
De etablerade partierna i allmänhet och Socialdemokraterna samt de konservativa facktoppar i synnerhet bär ansvaret för FPÖ:s framgångar.
Regeringens allt hårdare flyktingpolitik har spelat FPÖ i händerna. I år har SPÖ-ÖVP-regeringen, delvis med Sverige som förebild, i flera omgångar skärpt flyktingpolitiken med hänvisning till ”opinionen” och FPÖ:s ökade stöd.
Den socialdemokratiska försvarsministern Hans Peter Doskozil gick till och med så långt att han hävdade att ”flyktingmurar var nödvändigt för att stoppa FPÖ”.
Utrikesministern Sebastian Kurz (ÖVP) har blivit ökänd för sina allt mer högljudda krav på att Europa måste stänga sina gränser och att ett Europa som är öppet för flyktingar ”är inte mitt Europa”.
Flyktingar har fått skulden för följderna av regeringens högerpolitik och kapitalismens kris, som har resulterat i en snabb ökning av arbetslösheten (nu 10 procent), växande nyfattigdom och sjunkande reallöner.
Båda regeringspartierna hyser flera företrädare som efterlyst ett nära samarbete med FPÖ. Under 2000-talets första år samregerade ÖVP med FPÖ (2000-2005).
I det polariserande andra omgången av presidentvalet var hotet från extremhögern och FPÖ överhängande och det som till sist fällde avgörandet.
Sozialistische LinksPartei (SLP, CWI i Österrike) manade till en röst mot FPÖ och Hofer i presidentvalet, men poängterade att kampen mot extremhögern inte kan särskiljas från kampen mot regeringens högerpolitik och det kapitalistiska system som göder rasistisk splittring.
Särskilt unga och storstädernas invånare röstade emot FPÖ, men en stor majoritet av arbetarna röstade på Norbert Hofer, trots FPÖ:s arbetarfientliga politik och nyliberalism.
Presidentvalet visar det enorma politiska tomrum som finns till vänster i dagens Österrike.
Det brådskar att bygga ett nytt socialistiskt arbetarparti som kan förena kampen mot rasismen med kampen för välfärd, jobb och bostad åt alla.
