Östtimor: Utländska trupper bygger inga sjukhus eller skolor

2006-07-28 14:51:53




Sex år efter Australiens första militära intervention, har en andra militär och polisiär styrka nu ockuperat Östtimor. Australiens högerregering använder oron i Östtimor som ursäkt, men ockupationen syftar till att skydda elitens vinster och den fortsatt nykoloniala plundringen.

1999 befann sig Australiens regering under tryck från sina väljare i fråga om Östtimors folk, vilka sedan man samma år röstat för självständighet, utsatts för våld och terror av Indonesien-stödd milis.
Australiens regering utnyttjade instabiliteten i Östtimor för att intervenera i och lägga beslag på det nyblivna landets resurser.
Östtimors nya Fretilinregering kontrakterade bokstavligen ut den nyvunna självständigheten (1999 röstade Östtimor för självständighet. Knappt tre år senare utropades Östtimor formellt som en självständig stat) till Australiens överklass och befolkningen har fått betala priset ända sedan dess.
En serie av orättvisa avtal har träffats mellan Australien och världens nyaste stat angående olje- och gastillgångarna i Timorsjön. Det har resulterat i att Australien nu tjänar en miljon dollar (7,1 miljoner svenska kronor) om dagen på reserver som borde tillhöra Östtimor.
Årligen betyder det 365 miljoner (2,6 miljarder kronor) i stulna tillgångar – att jämföra med det bistånd Östtimor får av Australien: 43 miljoner dollar (307 miljoner kronor) för 2006 och 2007. Detta är nykolonialismens och imperialismens brutala ansikte.
FN:s agerande i Östtimor efter självständigheten har röjt vägen för Australiens plundringståg. Det mesta av de 565 miljoner dollar (4,0 miljarder kronor) FN spenderat i Östtimor har gått till att upprätthålla FN-personalens levnadsstandard.

Fattigdom och kaos

Under de senaste sju åren har Fretilinregeringen haft försvinnande små resurser för att ta itu med de enormt stora sociala och ekonomiska problemen. 95 procent av skolorna förstördes under Indonesiens invasion och ännu, sex år efter självständigheten, är det bara 50 procent av eleverna som har tillgång till läroböcker. 25 procent av landets unga kan inte läsa.
Östtimor är det fattigaste landet i Asien och har en arbetslöshet på mer än 50 procent.
Varannan invånare saknar tillgång till tjänligt dricksvatten och tre av fem har inte tillgång till sanitetsinrättningar. Som vanligt under sådana omständigheter, har korruptionen spridit sig inom den inhemska kapitalistiska och politiska eliten, som inte längre tror att den kan bidra till landets utveckling.
Den desperata befolkningen har varken en enad fackförening eller ett socialistiskt alternativ att tillgå och blir därför lätt föremål för splittringar.
På ena sidan finns premiärminister Mari Alkatiri. Under den indonesiska ockupationen befann han sig i den forna portugisiska kolonin Moçambique. Han har fyllt partiet och staten till brädden med sina trogna gamla gubbar och hans fraktion är föremål för korruptionsanklagelser. Till syvende og sidst representerar han det portugisiska kapitalets intressen – och de vill ha sin del av Östtimors rikedomar.
På den andra sidan finns president Xanana Gusmao, som ledde motståndskampen under ockupationen. Det ger honom fortfarande trovärdighet inför folket, särskilt i landets östra delar, där man betraktar många från västra Östtimor som delaktiga i den indonesiska ockupationen. Han backas upp av den australiska regeringen.

Splittringar

Ovanpå oenigheterna inom Fretilinfraktionen och splittringen mellan landets två halvor, förekommer nu också blodiga stridigheter, på grund av motsättningar mellan kulturer, stammar eller till och med familjer. Detta får sitt uttryck i ett slags etnisk rensning i Dilis förorter och på andra håll.
Det är bara en tidsfråga innan den Australien-ledda styrkan (omkring 2 000 soldater och 500 poliser, plus 200 soldater från Nya Zeeland och 500 från Malaysia) kommer att dras in i en ”mini-Irak”-liknande konflikt.
Det militära ingripandet (i förra veckan landsteg de första australiska trupperna) handlar om att återskapa stabilitet för att skydda elitens vinstintressen. Interventionen kommer inte att bygga skolor och sjukhus.
Socialist Party (Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i Australien) är motståndare till det militära ingripandet, precis som partiet var 1999.
Den enda möjliga vägen för Östtimors massor går genom återuppbyggnaden av ett enat, sekulärt arbetarparti kring ett socialistiskt program, parallellt med förstärkandet av den i nuläget svaga fackföreningsrörelsen.

Vägen framåt

Det här programmet skulle inkludera en nationalisering av oljan och gasen och massiva resurser till hälsa, utbildning, bostäder och transport, vilket skulle skapa tusentals nya jobb. Ett sådant parti skulle kunna försöka bygga broar till indonesiska och australiska arbetare, fackföreningar och vänsteranhängare.
Det finns ingen annan kraft än Östtimors arbetare, småbönder och städernas unga och fattiga som kan föra samhället framåt. Utländska arméer, imperialistiska regeringar och deras politiskt allierade i Dili har ingenting annat att erbjuda än fortsatt fattigdom, instabilitet och krig.

Steve Jolly