Den 11 maj går Pakistan till val. Valrörelsen har kantats av våld.Den avgående PPP-ledda koalitionsregering som kom till makten 2008 blev den första valda regeringen att sitta hela sin mandatperiod ut. Men det var en regering som inte kunde hejda det tilltagande förfallet och splittringen. Sannolikt kommer PPP att förlora valet.
Den PPP-ledda regeringen lyckades inte lösa eller ens marginellt minska de problem som arbetarna och de fattiga står inför.
Fattigdomen har ökat, priserna på basvaror inklusive mat har skjutit i höjden, religiös intolerans och militans har ökat, energikrisen har förvärrats och ekonomin står inför en härdsmälta.
Enligt FN:s nya Utvecklings- och framstegsrapport har Pakistan på den mänskliga utvecklingsindexskalan sjunkit till 146:e plats av 186 länder. Landet ligger nu jämsides med Bangladesh och bara något före Angola och Burma.
Plundringen av de statliga resurserna har nått ojämförliga nivåer. Den ena korruptionsskandalen efter den andra slås dagligen upp i media. Detta har utan tvekan varit det sämsta civila regeringsutövandet någonsin i Pakistans historia.
Det redan existerande politiska tomrummet i landet har vuxit. Staten och den härskande klassen i Pakistan befinner sig i djup kris och är fullständigt bortkopplad från massan av befolkningen.
I brist på en politisk röst för arbetare och fattiga har det politiska tomrummet fyllts av kaos och religiös extremism, terrorism och andra reaktionära krafter. Men det har även gett utrymme för Imran Khans borgerliga så kallade Rättviserörelse (PTI).
Olika politiska partier och grupper till höger gör försök att fylla tomrummet med hjälp av populistiska paroller och krav. I avsaknad av en stark vänster och arbetarrörelse har högern kunnat göra inbrytningar bland frustrerade mellanskikt och fattiga.
Vänstern och den fackliga rörelsen har än så länge misslyckats med att spela en betydelsefull roll.
Det finns inget parti som attraherar miljontals arbetare, unga, kvinnor, bönder, fattiga och mellanskiktet som söker ett alternativ bort från förtryck, fattigdom och förnedring.
Valkampanjen har precis börjat, men underrättelsetjänsterna och inrikesministeriet har dock redan varnat för att talibanerna och andra militanta grupper planerar att attackera de viktiga byggnaderna i den federala huvudstaden Islamabad och andra städer. De planerar också att attackera de olika politiska partiernas ledande politiker. Många analytiker tror att valkampanjen kan komma att bli väldigt våldsam.
Valrörelserna i delar av Khyber Pakhtoonkhwa (KPK) och stamområden, Karachi och Quetta kommer sannolikt bli våldsammare än i resten av landet. Talibanerna har redan börjat attackera möjliga kandidater och aktivister för det pashtunnationalistiska Awami National Party (ANP) i KPK och Karachi.
Över 300 ANP-aktivister i KPK har dödats under de senaste fem åren.
PPP-ledarna står inför samma situation i KPK-provinsen. Detta kommer att bli den första kampanjen i vilken PPP står utan någon karismatisk ledare som Zulfikar Ali Bhutto och Benazir Bhutto. Dagens PPP-ledare som president Asif Zardari och Bilawal Bhutto Zardari, kommer på grund av säkerhetsskäl inte att delta i kampanjen utan ska tala på offentliga mötena via telefon.
Situationen i en del områden i Baluchistan är också väldigt osäker och farlig. Det kommer att bli svårt för kandidater att organisera sina valkampanjer ordentligt i dessa områden. Lönnmord på en eller flera toppledare kan förändra hela det politiska scenariot. Situationen kan bli ännu mer kaotisk och osäker, vilket också kan påverka valresultatet. Graden av säkerhet och rättssäkerhet spelar en viktig roll för valdeltagandet.
Stämningarna i samhället har förändrats sedan valet 2008. I valet 2008 ville den stora majoriteten av befolkningen besegra de krafter som var vänligt inställda till general Musharaf. Folk röstade i överväldigande hög grad på PPP, PML-N och andra Musharaffientliga partier. Det fanns då stora förhoppningar om att den nyvalda demokratiska regeringen skulle arbeta för förbättringar och välfärd.
Men den PPP-ledda regeringens misslyckanden släckte dessa förhoppningar. Även ”demokratin” har kommit att bli ifrågasatt. Arbetarklassen och de fattiga står inför fler problem och värre mardrömmar under ”demokratiskt styre” än om man jämför med Musharaferan. (General Pervez Musharraf härskade i Pakistan från kuppen 1999 till valet 2008. Musharraf, som återvände till Pakistan i samband med valet, är föremål för flera rättsliga undersökningar och står bl a anklagad för förräderi).
En stor andel av väljarna kommer inte att rösta i valet den 11 maj.
I snitt har 55-60 procent av de röstberättigade inte röstat i de val som hållits från 1988 till 2008. Denna gång kan emellertid valdeltagandet komma att bli aningen högre. En faktor är att en del partier som bojkottade valet 2008 nu ställer upp i det kommande valet. Det finns skikt i samhället som fortfarande hoppas att förändringar kan komma till stånd genom val. Dessa kommer att rösta för att hindra att PPP kommer tillbaka till makten, antingen på det av Imran Khan ledda PTI eller Nawaz Sharifs PML-N.
Både PTI och PML-N kommer att få proteströster från de skikt i samhället som är desillusionerade om PPP och dess allierade. Alla de stora partier som deltar i valet är representanter för de olika flyglarna av och fraktionerna inom den härskande klassen. De försvarar alla det ruttna kapitalistiska och feodala systemet, men på olika sätt.
Arbetarklassen behöver ett politiskt alternativ med ett klart radikalt socialistiskt program och en revolutionär ledning som kan främja kampen för en brytning med kapitalismen och upprätta en genuin arbetardemokrati. Den fackliga rörelsen och vänstern i landet har ett ansvar i detta avseende.
Tiden håller på att rinna ut, det brådskar med ett sådant initiativ som är den viktigaste uppgiften för vänsterkrafterna och särskilt den revolutionära vänstern. Socialist Movement Pakistan(SMP, Socialistiska Rörelsen i Pakistan, CWI) jobbar väldigt hårt för att ta sig an den uppgiften.
SMP bjuder in vänstergrupper och fackliga rörelseaktivister, inklusive fackliga ledare, att ta ett gemensamt initiativ i detta avseende. Framväxten av arbetarklassrörelsen som en oberoende kraft kan förändra hela situationen.
Khalid Batti
(SMP, CWI i Pakistan)
Fakta Pakistan:
Pakistan är en islamisk federal republik, bestående av sex federala enheter; fyra provinser (Punjab, Sindh, Baluchistan och Khyber-Pakhtunkhwa (tidigare North West Frontier Province); federalt administrerade stamområden, (Federally Administered Tribal Areas); och the Federal Capital Area of Islamabad.(Källa: Svensla ambassadens landrapport för Pakistan 2013).
Politiska partier:
Pakistan Muslim League Nawaz (PLM-N) Ett parti som bildades när Pakistan Muslim League (PML) splittrades 1993.
PLM-N är ett mitten-högerparti med stöd i de urbana delarna av Punjab och Hazararegionen i KPK-provinsen.
Partiet står för nyliberal ekonomisk politik.
PML-N kommer sannolikt att vinna det stundande valet.
Pakistan Peoples Party (PPP) var tidigare Pakistans mest populära parti.
Men partiet har blivit ett parti som helt domineras av stora feodalherrar och kapitalister, som går allt mer åt höger. Det finns idag knappt någon skillnad mellan PPP och PML-N ifråga om politik och program.
Awami National Party (ANP)
har sitt fäste i de pashtunska områdena av KPK-provinsen, det pashtunska bältet av Baluchistanprovinsen och i Karachi samt har stöd bland städernas och landsbygdens medelklass.
Detta parti representerar nu de pashtunska kapitalistiska och feodala klassernas intressen.
Jamat-e-Islami (JI) är landets stora islamistiska högerparti. JI bär ansvaret för dödandet av många vänsterstudenter samt fackliga ledare och vänsteraktivister.
