Pakistan: Marken gungar under general Musharraf

2007-05-16 13:05:50




Tusentals poliser och militärer över hela Pakistan mobiliserades under mars och april för att brutalt undertrycka och misshandla advokater och domare som gick ut på gatorna i protest mot suspenderingen av Iftikhar Mohammad Chaudhary, överhuvudet för Högsta domstolen. Huvudanledningen till hans suspendering var att han tagit sig an fallen med de pakistanier som ”försvunnit” under Musharrafdiktaturen.

Denna sammanstötning mellan två flyglar av Pakistans styrande elit har avslöjat den ökande splittringen och de meningskiljaktigheter som öppnar upp sig inom regimen. Musharrafs regim har slungats ned i sin djupaste kris sedan den kom till makten. Den senaste tidens händelser i Pakistan oroar Bush och USA-imperialismen, som har lutat sig emot Musharraf i sitt så kallade ”krig mot terrorismen”.

På en skör tråd

Musharrafregimen hänger på en skör tråd och klamrar sig fast vid makten enbart som följd av att den härskande klassen inte har något alternativ och framför allt att Pakistans arbetare och bönder saknar politiskt alternativ.
Det största oppositionspartiet, borgerliga Pakistan Peoples’ Party (PPP), samarbetar med Musharraf och förbereder sig för att gå samman med honom i en framtida koalition.
Det som förenar myllret av politiska partier och grupper i Pakistan är rädslan för massorna och deras önskan om att hålla dem borta från gatorna och politiken.
Militärens inflytande har ökat dramatiskt i Pakistan under det senaste årtiondet och håller i allt högre grad på bli landets härskande klass. Militärens affärsintressen sträcker sig från konstgödnings- och textilbranschen till bankväsendet, grönsaksprodukter, fastighetssektorn, bensindistribution och hotellbranschen. Denna militarisering av den härskande klassen visar på hur rutten kapitalismen och feodalismen är i Pakistan. Den är en parasit på de miljontals arbetarnas och de fattiga böndernas ryggar.
Den ekonomiska uppgången som regeringsföreträdarna ständigt talar om har inte förbättrat livet för de miljontals stads- och landsbygdsinvånare som lever i grym fattigdom och social utarmning.
Det finns ett skriande behov av ett massförankrat arbetar- och bondeparti som kan utmana den styrande eliten. Det är avsaknaden av ettt sådant parti och behovet för arbetar- och bondemassorna att återfå självförtroendet som tillåter Musharrafregimen och den härskande eliten att klamra sig fast vid makten med sina fingrar och klor.

CWI i Pakistan

Det var mot denna bakgrund som Socialist Movement Pakistan (SMP, CWI i Pakistan), höll sin senaste kongress i Lahore. På kongressen, i april, deltog över 100 delegater, inklusive arbetare, bönder och ungdomar från hela Pakistan.
Många av dem är fackliga och lokala ledare från sina respektive områden, och somliga av dem är ledare på riksplanet. De SMP-medlemmar som deltog på kongressen debatterade om uppgifterna för revolutionära socialister och för massorna i kampen för bygget av ett massalternativ till kapitalism och feodalism i Pakistan och på den asiatiska halvkontinenten.
På kongressen och vid efterföljande möten runt om i Pakistan gavs många exempel på arbetares och bönders heroiska kamp mot överväldigande odds.
Kampen för att bygga fackföreningar (endast en liten procentandel av de pakistanska arbetarna är fackligt organiserade), kampen mot feodalherrar och dito gäng och de ofattbart rörande exemplen på kvinnors och ungdomars strävanden efter att frigöra sig från det förtryck och de restriktioner de lider av under den ”Islamiska republiken” dominerade alla möten och diskussioner.

Moln av luftföroreningar

Då man vandrade på gatorna genom Lahore, Karachi och städerna i det inre av provinsen Sind (sydöstra Pakistan], kunde man inte undgå att slås av två saker:
För det första, den mördande miljöföroreningen. Den dödar tusentals på grund av lungsjukdomar, i synnerhet i Lahore och vissa områden i Karachi. En tjock dimma av bensinångor hänger över staden och invaderar arbetardistriktens slumbostäder. De moln av luftföroreningar som hänger över latinamerikanska städer som Santiago, Lima eller Sao Paulo är ett mindre irritationsmoment i jämförelse med den sotsvarta luft som massorna i Lahore tvingas andas in timme in och timme ut dagligen.

Kvinnors rättigheter

För det andra slås man av avsaknaden av kvinnor som bär slöja i arbetarområdena.
I storstädernas fattigaste områden står moskéerna halvtomma. SMP-medlemmar räknade upp skandaler med mullor i de religiösa skolorna som anklagas för övergrepp mot barn liknande de som har skakat den romerskt-katolska kyrkan i Irland, Spanien och andra europeiska länder.
Då man talade med grupper av kvinnor kunde man inte undgå att få känslan av att en social explosion väntar. På frågan om vad som utgjorde deras största hopp eller strävan blev svaret alltid detsamma: ”Befrielse” och ”frihet”. Då de tillfrågades om vad de menade med allt detta svarade de alla: ”Frihet att kunna gå ut och träffa vem vi vill när vi vill det” och ”att inte behöva vara fastkedjade vid matlagning och hemarbete”.
Det verkliga Pakistan är en helt annan värld än den som målas upp av kapitalistisk media och press, och även av delar av vänstern i Europa, som ignorerar den kamp dessa kvinnor bedriver för att bryta ned de fördomar och den skoningslösa diskriminering som ligger på dem som en förkrossande tyngd i deras dagliga liv.

För nya kämpande fack

En av de mest angelägna av kampfrågor som har tagits upp av SMP är den om att påbörja återuppbyggnaden av fackföreningarna. Till följd av Musharrafs repression och de officiella koruppta facken är den fackliga anslutningsgraden mycket låg. Genom Trade Union Rights Campaign Pakistan (TURCP) har SMP både börjat att samla viktiga sektioner av organiserade arbetare och att organisera de oorganiserade. Nittio fackföreningar – fyrtio nationella och femtio regionala eller lokala – har för närvarande samlats under TURCP:s paraply.
Dessa inkluderar nationella fackföreningar för järnvägsarbetare, för postkontorsanställda och för telekommunikationsanställda.
Var och en av dessa fackföreningar har 50 000-60 000 medlemmar. I Karachi är stålverksarbetare och i Sind ett lärarfack inkluderat i TURCP.
Inom järnvägs-, post- och telekommunikationsväsendet är det de fackföreningar som är anslutna till TURCP som har kämpat för och lyckats vinna rätten till att bilda fackföreningar. Organiserandet av effektiva kämpande fackföreningar har bedrivits i skoningslös kamp mot såväl arbetsgivare som regeringen och politiska högerkrafter och även i vissa fall mot reaktionärt fundamentalistiska islamistiska grupper.

”En kamp för våra liv”

På SMP-kongressen höll kamraterna från Sind, en av Pakistans fattigaste provinser, rörande tal om den groteska fattigdomen och om den kamp mot otroliga odds som bedrivs i denna provins. Hameed Chenah, CWI-medlem och ledande lokal aktivist, sammanfattade desperationen hos de massor som kämpar mot feodalherrarna och banditerna i regionen på ett avsevärt mer levande sätt än vad all världens statistik kan göra. ”Massorna kämpar inte för sina rättigheter. De kämpar för sina liv. Om fem år kommer det inte att finnas någonting kvar.”
Inte desto mindre kan inget tal eller någon diskussion förbereda en främling på vad som väntar vid ett besök i Sind.
Ett sådant innebär en resa hundratals år tillbaka i tiden till ett nästan helt igenom feodalliknande samhälle: kvinnor säljs till äktenskap och feodalherrar kontrollerar lokala arméer.
Politiska ”ledare” är helt enkelt utsedda av de lokala feodala härskarfamiljerna. Kringstrykande banditgäng kontrollerar huvudmotorvägarna nattetid, beväpnade med granatkastare och maskingevär.
Här finns ingen centraliserad statsapparat som styr.
I staden Tharri Mohabat, i Sind, är SMP och TURCP som mest aktiva. Här leder man masskampanjer i en kamp på liv och död mot de lokala feodalherrarna och banditerna.
Till följd av sin kamp hotas CWI-medlemmen Hameed Chena till livet av lokala kriminella gäng som betalas av feodala jordägare.
Trots sin annorlunda karaktär så ger Sinds arbetares och bönders kamp eko, om än i en annan form, i den massiva urbana metropolen Karachi. Detta är Pakistans största stad, med en befolkning på officiellt 20 miljoner. Men antalet invånare är mycket större än så, och den utgör ett typexempel på kapitalismens och feodalismens mardröm i Pakistan.

I Karachi

Nästan halva staden saknar gång på gång ström under halva dagen till följd av den svaga infrastrukturen. Jämsides med den desparata, mördande fattigdomen i arbetardistrikten lever – liksom i alla Pakistans städer – den rika eliten ett liv i överflöd och lyx. Likväl är Karachi en nästan heltigenom beväpnad stad, med våld och fattigdom sida vid sida.
Den pågående kampen i Karachi mellan den socialistiska vänstern och olika reaktionära grupperingar och i synnerhet de fundamentalistiska grupperna belyses av vad som händer på Karachis universitet.
Då det tidigare har varit ett starkt vänsterfäste, har det valts ut av fundamentalister som genomfört politiska utrensningar där. På några fakulteter har vänsterinriktade professorer rensats ut och ersatts av fundamentalister.
Vid andra tillfällen har manliga studenter släpats ut från föresläsningssalarna och blivit hänsynslöst misshandlade enbart därför att de suttit bredvid kvinnliga studenter. Andra, inklusive SMP-medlemmar, har släpats ut från universitetsområdet och misshandlats, bara för att återvända nästa dag och återuppta sina politiska aktiviteter som en akt av motstånd mot dessa reaktionärer.
Pakistan skriker efter ett socialistiskt alternativ. Ett massförankrat arbetar- och bondeparti med ett revolutionärt socialistiskt program är den enda vägen till överlevnad för miljontals människor i Pakistan. Kampen för ett socialistiskt Pakistan som en del av en demokratisk socialistisk federation av sydostasiatiska länder är en avgörande del av den kamp som SMP:s medlemmar och aktivister beslutsamt och hängivet driver.

Tony Saunois, CWI

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!