– Finns det något som inte är i kris i Pakistan? Så inleder Khalid Bhatti, Socialist Movement Pakistan, en rapport om läget i landet när vi träffar honom.Just när han lämnade landet pågick en strejk bland stenarbetare, den första någonsin för den gruppen arbetare. Arbetsgivarna satte in en väpnad attack mot de strejkande och fyra arbetare dödades. Arbetarna svarade med att sätta eld på vissa och ockupera andra arbetsplatser. Polisen grep några av ägarna till stenbrotten, men arbetarnas ockupation fortsatte trots detta.
– Regeringen bedriver en nyliberal ekonomisk politik, men vill samtidigt visa att den ”gör något” för folket. Parallellt med privatiseringar hand i hand med Internationella Valutafonden IMF har man därför också upphävt både en del militärlagar och tre antifackliga lagar, säger Khalid Bhatti.
– Men regeringens gester med lagarna är verkningslösa. I praktiken har militären och statsbyråkratin tagit tillbaka makten i landet. Regeringen vill dock inte erkänna att militären åter ryckt fram. När en delegation från Pakistan besökte Washington för samtal med Vita huset i början av april var det dock generalstabschefen och inte utrikesministern som ledde delegationen. Delegationen rapporterade tillbaka till generalstaben, inte till premiärminister Gilani eller president Zardari.
När den civila PPP-regeringen tillträdde ifjol utlovade USA 1,5 miljarder dollar (10,7 miljarder kronor) mot att regeringen skulle ta kontrollen över militären och säkerhetstjänsten ISI, men när regeringen stiftade lagar om detta ordnade militären möten och fördömde lagen offentligt – något liknande har inte tidigare hänt i Pakistans historia. ”USA ingriper i våra affärer och behandlar oss som en 53:e delstat”, var ungefär vad militären sa.
Syftet med toppmötet nu i april var att rätta till detta ”misstag” från USA:s sida – hädanefter går pengarna direkt till militären igen.
– Washington accepterar nu en ”djup försvarspolitik”, det vill säga fria händer för den pakistanska militären i Afghanistan, inklusive en dialog med talibaner i Afghanistan, säger Khalid Bhatti.
Det mesta pekar på att armén förbereder sig för att åter ta över makten, även officiellt. De högsta office- rarna har bjudit in fackliga ledningar, media o s v till samtal. Grunden för att detta är möjligt är att regeringen är extremt impopulär på grund av den nyliberala politiken, arbetslösheten och bristen på säkerhet etc.
Stämningen att regeringen måste kastas ut är utbredd.
”Oppositionsledaren” Nawaz Sharif har ännu inte samarbetat med militären, men mest för att han idag inte vill bli ansvarig för den politik som förs. Liksom president Zardari finns Sharif med bland de stora ägarna till fabriker och företag i Pakistan.
– Den sociala krisen tilltar. Antalet fattiga ökar och de redan fattiga har fått det ännu sämre. I städerna är det vanligt med 6-8 timmar utan elektricitet, på landsbygden är ett par timmar med el en lyx, berättar Khalid Bhatti. Även till exempel ägarna till textilindustrierna har protesterat och uppmanat till en strejk.
I brist på en stark arbetarrörelse som kan leda motståndet mot regeringen och krisen ökar antalet väpnade grupper.
Allt fler unga i Baluchistan beväpnar sig och icke balucher/pashtuner dödas. I Sindh har studentorganisationer nyligen deklarerat att de har börjat beväpna sig.
Talibanerna har inte ett starkt stöd och i Nordvästra Gränsprovinsen har väpnade pashtunska grupper börjat ersätta talibanerna. Däremot ökar stödet för religionen då krisen uppfattas som särskilt riktad mot muslimer.
Trots den mycket svåra situationen har Socialist Movement Pakistan (SMP, CWI i Pakistan) fortsatt att öka i medlemstal. SMP finns i alla delar av landet. Under den senaste tiden har man också bildat en ungdomsrörelse tillsammans med två andra organisationer.
SMP står för att de många lokala protesterna och demonstrationerna ska samlas i en gemensam rörelse. Pakistan behöver en socialistisk massrörelse mot krisen, militären och den re- ligiösa högern.
Per-Åke Westerlund
