Det är omöjligt att fullt ut beskriva omfattningen av den förödelse som översvämningskatastroferna i Pakistan har skapat. Antalet dödsoffer har nu stigit till över 1 600 och omkring 20 miljoner människor har blivit hemlösa.Under helgen upptäcktes de första fallen av kolera. FN:s hjälpsamordningsorgan OCHA varnade i måndags för ”en andra våg av död” om inte internationell hjälp når fram.
Enligt FN är 6 miljoner människor i akut behov av bistånd för att överleva. De överlever inte utan brådskande bistånd och stöd.
Översvämningarna har åstadkommit oemotsvarad förödelse. Bortsett från de omedelbara förlusterna av människoliv samt allmän och privat egendom, kan den övergripande omfattningen av katastrofen komma att visa sig vara av mycket större omfattning och med mycket mer omfattande konsekvenser än vad de nuvarande uppskattningarna ger vid handen.
På kort sikt kommer sannolikt matbrist, missväxt och höga matpriser att drabba varenda fattig och arbetande person.
Regeringen hävdar att förstörelsen är följden av en naturkatastrof, men förstörelsens omfattning skulle inte ha blivit så stor om de styrande och de berörda myndigheterna hade ansträngt sig för att underlätta situationen.
Det förefaller som om de statliga institutionerna trots upprepade katastrofer inte har lärt sig något av tidigare erfarenheter. Den Nationella katastrofhanteringsmyndigheten (NDMA), som upprättades för att handskas med naturkatastrofer och nödlägen, har misslyckats med sin uppgift. NDMA:s avsaknad av beredskap har blivit en egen katastrof. Denna institution upprättades efter den förödande jordbävningen 2005. Den leddes från första början av en armégeneral och leds för närvarande av en före detta general. Man kan inte låta bli att undra över hur en sådan viktig institution kan förväntas möta sina utmaningar om den inte ens köper in utrustning och maskineri för rädddningsoperationer och kännetecknas av brist på ekonomiska medel samt utbildad och tränad personal.
Vanligt folk har å andra sidan visat prov på en anmärkningsvärd solidaritetskänsla och uthållighet och har stått ut med och klarat sig igenom den ena katastrofen efter den andra.
Det är värt att nämna att väderlekstjänsten informerade de berörda myndigheterna om att skyfall var att vänta under monsunsäsongen. Anledningen till passiviteten är väldigt enkel: därför att de förväntade offren utgjordes av de fattiga och arbetande massorna och inte av ”Pakistans elitklass”.
Samtidigt förbereder sig storföretagen, bankerna och de stora handelsaktörerna för att fullt ut dra fördel av denna katastrof.
Sockerpriset har redan ökat från 62 till 74 rupier (från 5,30 till 6,30 kronor) per kilo. Grönsakspriserna har ökat med nästan 100 procent! Tepriset har ökat med 30 procent. Priserna på torrmjölk, förpackad mjölk och mjölkpulver har också ökat. Centralbanken har höjt räntan för att göra det dyrare att låna. Transportörer har ökat avgifterna för truckar och andra godstransportmedel. I vissa översvämningdrabbade områden har folk tvingats betala 300-400 procent mer än tidigare för att få sitt gods fraktat. Situationen är liknande vad gäller persontransporter.
Folk fruktar för ytterligare prishöjningar då den heliga Ramadanmånaden (den muslimska fastemånaden) har börjat.
Det finns tillräckligt med resurser för att hjälpa de drabbade, men det krävs en rättvis och jämlik fördelning av resurserna. Detta är inte möjligt på kapitalistisk grundval.
Socialismen behövs för att tillhandahålla de välbehövliga resurserna. En socialistisk planerad ekonomi behövs för att övervinna och förhindra både den pågående katastrofen och andra former av förstörelse. Förstatligandet av storindustrin, bankerna, försäkringsbolagen och andra viktiga delar av ekonomin under arbetarnas demokratiska kontroll är vad som akut behövs.
Befolkningen i de drabbade områdena står nu inför ytterligare ett hot: att sjukdomsepidemier bryter ut. Spridningen av vattenburna sjukdomar är med tanke på situationen i de berörda områdena ett verkligt påtagligt bekymmer.
Enligt rapporter har tusentals patienter som drabbats av olika vattenburna sjukdomar behandlats i åtskilli- ga av Sindhprovinsens distrikt. Rapporter från Khyber Pakhtunkwa uppger att över 100 000 personer, mesta- dels barn, lider av diarréer och gastroenterit [akut inflammation/infektion i mag-tarmkanalen].
Hudsjukdomar och andra åkommor sprider sig i de översvämningsdrabbade områdena, i första hand på grund av konsumtion av förorenat vatten.
Om regeringen och i synnerhet hälso- och sjukvårdsdepartementet misslyckas med att tillhandahålla tillräckligt med fullvärdig medicinsk utrustning till de drabbade, kommer en ny kris att växa fram.
Rent dricksvatten och fullvärdiga sanitetsanläggningar är också nödvändigt för att stoppa spridningen av dessa sjukdomar.
Arbetarna och de fattiga kan inte sätta sin tillit till myndigheterna, regeringen och militären. De måste forma egna demokratiska kommittéer som både kontrollerar hur stöd och bi-stånd fördelas samt återuppbyggnadsarbetet.
Progressive Workers Federation (Progressiva arbetarfederationen, PWF, en facklig centralorganisation med över 500 000 medlemmar) och Trade Union Rights Campaign (Kampanjen för fackliga rättigheter) har redan tagit initiativ till bildandet av arbetarnas biståndskommittéer. Många nationella och regionala fackföreningar har anslutit sig till dessa kommittéer.
Vi genomför för närvarande bi-ståndskampanjer i olika delar av landet. Vi uppmanar alla fackföreningar och sociala rörelser att gå samman för att hjälpa de drabbade, av vilka majoriteten är arbetare och bönder.
Khalid Bhatti
Trade Union Rights Campaign (TURCP) och Socialist Movement Pakistan (CWI i Pakistan)
