BOK | Den etniska rensningen av Palestina |
Författare | Ilan Pappe |
Förlag | Karneval Förlag (2006) |
Nationalencyklopedin tassar runt hela frågan med tafatta formuleringar, den systematiska etniska rensningen nämns inte ens. Ännu värre är det i skolundervisningen. De flesta svenska läroböcker i historia utgår från staten Israels perspektiv. Så förpassas det gigantiska palestinska flyktingproblemet – världens största flyktingkatastrof, med 4,62 miljoner människor som lever i ett nu över 60-årigt flyktingskap – till marginalen. Anledningen är naturligtvis den betydelsefulla roll som staten Israel spelar i den imperialistiska världsordningen.
Ingen har på ett bättre, mer åskådligt vis och med användande av bättre källor presenterat den verkliga his- torien kring den etniska rensningen av Palestina än Ilan Pappe.
Ilan Pappe är en israelisk-judisk professor i historia, idag verksam vid universitetet i Exeter, England. Han föddes i Haifa i Israel 1954 och tjänstgjorde fram till 2007 vid Haifas universitet. Pappes engagemang i den is- raeliska fredsrörelsen, för de palestinska flyktingarna och – kanske framför allt – hans publicering av Den etniska rensningen av Palestina gjorde dock att han tvingades lämna Israel. Bland annat krävde Israels utbildningsminister att han skulle avskedas, en tidning publicerade hans porträtt i form av en måltavla och Pappe mottog flera anonyma mordhot.
John Pilger beskriver Ilan Pappe som ”Israels modigaste, mest principfasta och skarpaste historiker.”
Vad är det då som gör Ilan Pappe och hans bok så hotfull för somliga? Ja, helt enkelt att han i detalj, och med vetenskaplig stringens – samtidigt som formen är lättillgänglig för vilken läsare som helst – kartlägger den faktiska historien om hur den sionistiska rörelsen tömde Palestina på stora delar av dess befolkning för att bilda staten Israel. Dessutom bygger Pappes forskning i stor utsträckning på de sionistiska organisationernas egna dokument, samlade i IDF:s (den israelis- ka krigsmaktens) arkiv och Haganas arkiv etc, Ben Gurions dagböcker och flera andra sionistiska källor.
Pappe går till verket med förödande klarhet – förödande för dem som vill fortsätta att sprida dimridåer kring det faktum att staten Israel grundades som ett kolonialt projekt. I den israeliska krigsmaktens arkiv och Haganaarkivet har han grävt fram dokument om ett avgörande möte som ledande sionistiska veteraner och ledande militära officerare höll i Tel Aviv den 10 mars 1948. På detta möte tog man fram Plan Dalet, den sionistiska planen på etnisk rensning av Palestina. Pappe citerar direkt ur Plan Dalet:
”…förstöra byar (genom att sätta eld på dem, genom att spränga dem och genom att lägga ut minor i spillrorna efter dem) … omringande av byarna, genomsökning av dem. I händelse av motstånd måste de väpnade styrkorna utplånas och befolkningen fördrivas utanför statens gränser.”
Man får söka förgäves i de flesta böcker som beskriver staten Israels bildande för att hitta någonting om Plan Dalet. Ändå spelade denna politisk-militära plan en nyckelroll i det våldsamma och blodiga upprättandet av staten Israel.
Att det unga och oerfarna FN i kolonial anda beslöt att klyva det brittiska ”mandatet” Palestina i en del åt världens judar och en del åt Palestinas befolkning, spelade enligt Pappes analys en relativt underordnad roll. Den våldsamma sionistiska etniska rensningen av Palestina var det som fällde avgörandet.
Ungefär hälften av de drygt 300 sidorna i Den etniska rensningen av Palestina tas upp av en smärtsam men nöd- vändig beskrivning av en lång rad av massakrer och våldsamma rensningar av byar och städer på deras palestinska (alltså muslimska eller kristna) befolkning.
Pappe hänvisar t ex till IDF-arkivet, 1951/957, fil 24, för den order som utfärdades till de sionistiska väpnade styrkorna den 12 maj 1948:
”Ni måste mellan den 14 och 15 ockupera och förstöra Tira, Qalansuwa och Qaqun, Irata, Danba, Iqtaba och Shuweika.” (Som ett exempel på vad detta ledde till, utplånades Qaqun, befolkningen fördrevs – 14 000 palestinier i landsflykt härstammar idag från flyktingarna från Qaqun – och på den förstörda byns mark byggdes 1949 den judisk-israeliska byn Gan Yoshiya.)
Sammanlagt utplånades 531 palestinska byar och elva städer tömdes på sin palestinska befolkning mellan 1947 och 1949.
Vidare beläggs, med citat från IDF-arkivets dokument, hur de fördrivna palestinierna hindrades att försöka återvända hem, som i denna rapport daterad den 4 december 1948:
”Framgångsrik beskjutning av palestinier som försökte återvända till byn Blahmiyya och som försökte hämta igen sina ägodelar.”
Den etniska rensningen av Palestina punkterar effektivt många vanliga myter, bland annat den om att det var de arabiska grannländernas anfall i maj 1948 som utlöste palestiniernas massflykt. Pappe beskriver hur de sionistiska massakrerna och den etniska rensningen inleddes långt innan dess, ja till och med innan Plan Dalet färdigställts.
En annan myt går ut på att den palestinska massflykten framkallades av de arabiska regeringarnas uppmaningar.
Detta torgförs även av vissa representanter för den israeliska fredsrörelsen, exempelvis i Amos Oz’ väl- kända bok Så botas en fanatiker, som delats ut i tiotusentals gratisexemplar till svenska skolelever. (Man kan ju fråga sig när Pappes bok ska bli föremål för en liknande bildningsomsorg.)
Den etniska rensningen av Palestina visar med all önskvärd tydlighet att detta inte är någonting annat än en efterkonstruktion av den israeliska propagandan.
Pappe går även igenom hur staten Israel har gått till verket för att utplåna minnet av och kunskapen om denna fruktansvärda etniska rensning – med hjälp av bulldozrar som jämnade byar med marken, genom plantering av skog på mark där utplånade palestinska byar legat och genom en effektiv propagandamaskin.
Avslutningsvis beskriver boken hur staten Israel än idag utövar denna etniska rensning. År 2003 infördes t ex en lag som hindrar palestinier som gifter sig med israeliska medborgare att ”skaffa medborgarskap, permanent bosättning eller ens temporär bosättning”. Enligt samma lag tillåts barn från sådana äktenskap att bo i Israel tills de fyller 12, då de deporteras ut ur landet.
Pappe ger ett exempel på att staten Israel menar allvar med denna lag: Den 24 januari 2006 bröt sig soldater in i hus i den israelisk-palestinska byn Jaljulia, släpade ut trettiosex kvinnor och åtta av dem – som gift sig med israeliska medborgare i byn – deporterades till sina gamla hem på Västban- ken.
För att förstå karaktären på den chauvinistiska israeliska staten och i vilken grad historieskrivningen kring Israels bildande bygger på desinformation är Ilan Pappes Den etniska rensningen av Palestina en helt omistlig läs- ning.
CWI och dess israeliska sektion menar att ett demokratiskt socialistiskt Israel och ett demokratiskt socia-listiskt Palestina, som en del av en fri- villig, demokratisk socialistisk federation i Mellanöstern, är den enda möjliga lösningen på konflikten mellan judiska israeler och araber – även om vägen dit kan tyckas lång.
Ilan Pappes mångåriga studier av konflikten har lett honom till en posi-tion som inte står så långt ifrån denna slutsats:
– Som den sista postkoloniala europeiska enklaven i arabvärlden har Israel inget annat val än att en dag villigt omvandla sig till en demokratisk och medborgerlig stat. Att detta är möjligt ser vi av de sociala relationer som palestinier och judar har skapat under dessa långa och besvärliga år.
Christer Bergström