SAC vann en viktig seger mot restaurang Lilla Karachi i Gamla stan, Stockholm, som får betala ett skadestånd på 65 000 kronor till en papperslös och underbetald anställd. På LO-kongressen kommer Fastighetsanställdas förbund att motionera om ett fullvärdigt fackmedlemskap för papperslösa. Men allt är långtifrån väl i de papperslösas Sverige. I vägen för papperslösas rättigheter står regeringens hårdnande asylpolitik, riksdagspartiernas flathet och LO:s byråkratiserade metoder.Den större uppmärksamhet som riktats mot de papperslösa har antagligen varit till stor hjälp, som i fallet Lilla Karachi. Men det finns också signaler om att medias blåslampa har gjort de svarta arbetsgivarna mer uppmärksamma. Fastighetsanställdas facktidning Fastighetsfolket intervjuade papperslösa i marsnumret. Talrik från Turkiet säger att det har blivit svårare att hitta jobb. Han säger också att han har jobbat åt väletablerade städföretag, som har en mycket lönsam affärsverksamhet vid sidan om, nämligen det svarta städet.
I februari i år greps fyra städare vid en razzia på NK. Två av dem skickades på en enkel resa till det hemland i Sydamerika som de flytt ifrån. Vad som hände med de övriga två är okänt för LO-Tidningen, som skrev om fallet den 14 mars 2008. De fyras arbetsgivare, städföretaget Nilworld, ser däremot ut att komma undan med noll påföljder: kring sommaren blir det klart om det finns underlag för ett åtal, men även om ett sådant väcks är bevisningen svag, eftersom man utvisat de kända vittnena (och de övriga riskerar just utvisning om de vittnar). Nilworlds kunder – däribland alltså RNB som har lokaler hos den rika jätten NK – svär sig fria.
Det låga budet, som i ett slag konkurrerade ut tidigare städbolag, gjorde inte RNB, företaget i vars butiker på NK de papperslösa städade, misstänksamma,. Inte heller att Nilworld saknade kontor. RNB:s vd, Mikael Solberg, anlitade också Nilworlds tjänster i sin egen, inomhuspoolförsedda villa i Saltsjöbaden. Han reagerade inte över priset, men vill inte uppge det nu i efterhand när LO-Tidningen frågar.
Fastighets är det LO-fack som hårdast profilerat sig för papperslösas rättigheter. I RITA-projektet har man samlat material om papperslösa i Sverige och på LO:s kongress motionerar man alltså om ett fullvärdigt medlemskap. Men LO-tidningen och Arbetaren har påpekat att det i fallet Nilworld faktiskt var Fastighets som anmälde företaget till Ekobrottsmyndigheten… Det visar att Fastighets inte förmår att gå emot den genomjuridiska LO-linje man säger sig kritisera. Den går ut på att den papperslösa ska få hjälp att kräva skadestånd – till priset av utvisning. Så djupt fast i de byråkratiska traditionerna sitter facken.
Riksdagspartierna tiger. Av deras breda uppslutning bakom rörelsen för amnesti 2005 finns knappt spillrorna kvar. Miljöpartiet, det parti som hårdast drev frågan om amnesti, ställer sig nu bakom regeringens förslag om arbetskraftsinvandring som förväntas träda i kraft den 15 december i år. Att mp hävdar att förslaget kommer att skapa nya möjligheter för papperslösa, som kan resa hem igen och återvända som arbetskraftsinvandrare, visar bara hur långt ifrån verkligheten de står. Säg vilken arbetsgivare som utnyttjat papperslös arbetskraft till superlåg lön som, glad i hågen, skulle återanställa vederbörande när han eller hon återvänder och gör anspråk på att bli en arbetskraft med uppehållstillstånd och rättigheter? För att inte tala om att ett återvändande till hemlandet för många inte ens är en möjlighet.
Att papperslöshetens hänsynslösa utsugning alls existerar har en enkel förklaring: den är lönsam. När företag som RNB anlitar svart och papperslös arbetskraft är det varken ett misstag eller ett undantag. Det är marknadens logik i ett nötskal. Billigast vinner – no questions asked.
Papperslösa eller svartanställda städare har bevisligen utnyttjats i tunnelbanan, på regeringskansliet och av åklagarämbetet. När Talrik från Turkiet säger att han arbetat åt etablerade städföretag, kan det lika gärna röra sig om ett företag i klass med ISS som utnyttjar papperslösa för att prispressa sig till kontakter och kontrakt med arbetsgivarna.
Fackföreningarna kan inte fortsätta att blunda för vad som pågår i ett otal restauranger, trappuppgångar, varuhus och på byggarbetsplatser runtom i Sverige. De måste agera – och inte som poliser. Man kan fråga sig varför facken satsar sina resurser på att skicka Ekobrottsmyndigheten på städare, byggjobbare och diskare, när man lika gärna kan åka ut själva och säga: ”Här är facket”. Och göra det man borde göra, nämligen företräda arbetarna.
Ulrika Waaranperä
