Påskuppropet blev folkrörelse för asylrätten

2015-04-02 14:06:39




Det är i år tio år sedan Påskuppropet samlade 162 000 människor i en mäktig namninsamling som engagerade till kamp mot en asylpolitik som snabbt hade blivit allt mer omänsklig och repressiv.
Den allt omänskligare flyktingpolitiken var en del av den dåvarande S-regeringens högerkurs.

År 2005 leddes Sverige av Göran Perssons socialdemokratiska regering. Regeringen hade varit pådrivande till EU:s Schengenavtal och anslöt sig till det år 2001. På alla sätt ville de vara bäst i klassen i att värna ”Fort Europa”. Det yttre gränsskyddet skulle vara så tätt som möjligt och ”illegala invandrare” skulle letas upp och utvisas.

Göran Persson satte också en restriktiv politisk ton för Migrationsverkets och Utlänningsnämndens asylprövningar när han år 2003 sådde misstroende mot flyktingarnas asylskäl. ”Fri rörlighet på arbetskraft vill vi ha, men ingen social turism. Där får vi inte vara naiva”, sa han bland annat.

År 2004 hade den mer kallhamrade asylpolitiken börjat slå igenom på allvar. Asylsökande, stödpersoner och advokater ställdes inför en ny verklighet där tidigare asylskäl inte längre tycktes gälla. Alla argument nagelfors nu och misstroddes. 

”Den sökande har inte trovärdigt kunnat belägga sina asylskäl och har inte kunnat visa en sammanhängande historia…” Varianter på dessa motiveringar fick de flesta asylsökande vänja sig vid att läsa i avslagsbeslut som damp ner på dörrmattan.

Tidigare hade många flyktinggrupper  från olika oroshärdar i världen efter några år i Sverige fått permanenta uppehållstillstånd (PUT) av humanitära skäl. Humanitära skäl upphörde nu, mer eller mindre, att gälla. Nu gällde en annan ordning. Irakkriget sades till exempel vara avslutat. Trots att landet fortfarande befann sig i ett inferno av våld och kaos ansåg Migrationsverket att flyktingar därifrån nu kunde återvända. Likadant för dem som lyckats fly från diktaturer i forna Sovjetrepubliker. 

Av människor som hade utsatts för tortyr och förföljelse krävde nu Migrationsverket att de skulle anskaffa intyg från diktaturen att man verkligen hade förföljts och torterat den asylsökande. Asylsökande som flytt från förföljelse på grund av sexuell läggning eller av religiös eller politisk övertygelse nekades nu också ofta asyl. 

I Uppsala satt ärkebiskop K-G Hammar i början av december år 2004 och filade på sin julpredikan. Han var skakad av sina möten med människorna inom kyrkan som arbetar med asylsökande och gömda. Dessa engagerade människor hade under det senaste halvåret förmedlat en frustration och vanmakt. Allt fler förtvivlade flyktingar sökte upp kyrkan med sina avvisningsbrev i händerna och eldsjälarna kunde inte längre ge dem något hopp. Ingen verkade längre få stanna, oavsett asylskäl.

K-G Hammars julpredikan handlade om de gömda barnen. ”Vad händer med oss om vi stänger ute barns behov och solidariteten med den som är utsatt? Vad händer med vårt Sverige? Kollapsar inte det ut-an medkänsla?”

Dagen efter skickade han ett julbrev till regeringen där ärkebiskopen krävde en asylrätt värdig namnet, men även amnesti för tiotusen människor som levde i Sverige utan tillstånd, varav tretusen barn. Regeringen tog inte någon större notis till brevet, men den missbedömde den proteststorm som var i vardande mot deras allt brutalare utvisningspolitik. Exemplen var många och media började ta upp olika flyktingfall. 

Det som speciellt berörde och skakade om var hänsynslösheten mot de så kallade ”apatiska barnen”. Före år 2004 var detta ett okänt begrepp för de flesta.

Men på Eugeniahemmets sjukhus i Stockholm hade läkaren Göran Bodegård år 2003 behandlat en grupp barn med det-ta symtom. Även i England och Australien hade uppgivenhetssyndrom hos flyktingbarn uppmärksammats. 

Barn som drabbas av detta har i regel bevittnat traumatiska scener i hemlandet och under flykten, som våld och hot mot föräldrarna och dem själva. Barnet bär med sig minnen och stark ångest. När det tredje avslaget kommer och föräldrarna bryter ihop i skräck och förtvivlan försvinner all trygghet och allt hopp. Barnet – som ofta har burit ett stort vuxenansvar för sina syskon – kollapsar i uppgivenhet till ett Törnrosatillstånd där hen inte svarar på tilltal, inte kan sköta sin hygien  och måste sondmatas. 

Den dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg (S) och regeringen avfärdade de vetenskapliga rönen om uppgivenhetssyndrom och menade att barnen simulerade då de användes som vertyg av föräldrarna för att få stanna. 

Psykologen Marie Hessle, tidigare chef för flyktingenheten inom Stockholms barnpsykiatri, var ökänd för att ha anammat denna konspirationsteori och anställdes av Holmberg för att, som det hette, ”objektivt granska de apatiska barnen”. Resultatet var väntat då hon inte lade någon vikt vid Göran Bodegårds och andra barnläkares erfarenheter av barnen, utan skrämmande nog inte drog sig för att istället använda sig av den rasistiske läkaren Thomas Jackson, som bland annat på den nazistiska hemsidan nationell.nu år 2009 skrev att barnen simulerade. 

Skrönor om att de apatiska barnen var uppe på natten och åt spriddes av Holmberg och Hessle, men visade sig vara just skrönor. Samma sak var det med lögnerna som spreds om att barnen var drogade eller förgiftade av föräldrarna. Alla dessa anklagelser är mycket avslöjande och grundligt bevisade som ogrundade falsarier i Uppdrag granskning-journalisten och författaren Gellert Tamas bok De apatiska (Natur & kultur, 2010).

Migrationsministern och Migrationsverket vägrade att ta någon hänsyn till de hundratals barn som dukade under för deras hänsynslösare asylpolitik som inte gav hopp, bara avslag. Den socialdemokratiska regeringen såg till att miljontals kronor fanns till chartrade flygplan i syfte att utvisa människor och skröt om hur många avvisningar man hade lyckats verkställa. 

I juni 2004 sände SVT Aktuellt ett inslag som blev droppen för många. Aktuellt hade filmat hur en apatisk flicka, till synes livlöst liggandes på en bår, rullades ombord på ett flygplan för att avvisas till Makedonien.

Protesterna och kampen för de apatiska barnen växte nu i media, i debatter och i demonstrationer på gator och torg. 

En rysk apatisk pojke, Vlad, avslöjades ha blivit dumpad på en flygplats i St Petersburg och hade sex månader senare inte fått någon vård utan låg i ett slitet rum utan toalett som han delade med fem andra familjemedlemmar. Sverige blev även vid denna tidpunkt obestridd världsmästare i antal fällningar hos FN:s tortyrkommitté för avvisningar i strid med tortyrkonventionen.

Sverige kristna råd (SKR) är ett forum för ekumenisk dialog mellan olika religioner, kyrkor och trosuppfattningar. De beslutade sig i början av år 2005 för att göra K-G Hammars julbrev till en kraftfull kampanj med nationell namninsamling bakom kraven:

• Vi sörjer över att barns bästa inte ges prioritet vid beslut om uppehållstillstånd  i vårt land.

• Vi välkomnar ett domstolsförfarande som ger asylsökande ökad rättssäkerhet.

• Vi uppmanar den svenska regeringen att inför ett nytt domstolsförfarande ge amnesti åt alla dem som har vägrats asyl i vårt land.

• Vi kräver att rätten till asyl återupprättas och utvidgas på ett sätt som är värdigt ett humant rättssamhälle. Den 17 februari fattade majoriteten i riksdagens socialförsäkringsutskott, bestående av socialdemokrater och moderater, beslutet att säga nej till att ge de apatiska flyktingbarnen och deras familjer asyl av humanitära skäl.

Regeringen och Moderaterna stod fast vid att varje individ skulle prövas individuellt. Att ge de apatiska barnen en kollektiv amnesti skulle bli till en humanitär katastrof, en-ligt minister Holmberg. Beslutet och Migrationsministerns uttalande gav inget hopp, men blåste upp till en opinionsstorm av en styrka som regeringen inte hade räknat med. 

Påskuppropet som släpptes i mars nådde på några månader upp till 162 000 namnunderskrifter (landets största namninsamling sedan Vietnamkriget). En rad organisationer anslöt sig, bland annat fackförbundet SKTF (idag Vision). 

Parallellt med Påskuppropet kampanjade nätverket Flyktingamnesti 2005 och mobiliserade den 7 maj landsomfattande demonstrationer i nio städer från Luleå i norr till Malmö i söder. För Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Elevkampanjen var kampen för asyl lika viktig då som nu. 

Åren 2004-2005 spelade organisationerna en viktig roll för Flyktingamnesti 2005:s demonstrationer och kämpade lokalt för att de apatiska barnen Niada i Luleå och Shahida i Härnösand skulle få stanna. Bland annat ordnades demonstrationer som satte press på Göran Persson vid hans besök i både Piteå och Härnösand. 

En annan organisation som spelade en stor roll i denna folkrörelse för rätten till asyl var Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd (FARR). I riksdagen drev Miljöpartiet och Vänsterpartiet delvis Påskuppropets krav. 

I september demonstrerade tio­tusentals i 30 städer för flyktingamnesti. Denna starka opinion som Påskuppropet och asylrörelsen hade väckt gjorde att framför allt Miljöpartiet under höstens budgetförhandlingar lyckades pressa regeringen till att skriva en tillfällig asyllag som i praktiken gav de apatiska barnen och många andra som hade fått avslag ”en slags amnesti”.

Den 22 december år 2005 hade nämligen den nya tillfälliga lagen beviljat permanent uppehållstillstånd till 85 procent av 900 behandlade ansökningar. Av 30 000 sökande fick 18 300 uppehållstillstånd.

Påskuppropet år 2005 slutade med en stor seger och visade att en massrörelse som tar kamp för sina krav kan vinna. Rörelsen blev också till ett bålverk mot rasismen som marginaliserades under detta år. Men kamp och segrar är en färskvara. Asyl och permanent uppehållstillstånd är det även idag mycket svårt att få i Sverige. Asylsökande misstros och Migrationsverket lägger ner

stor möda på att hitta svagheter i den sökandes historia. 

SVT:s Uppdrag granskning visade till exempel nyligen hur Migrationsverket använder sig av mycket oprofessionella språktester – innehållandes fatala misstag – för att kunna underkänna trovärdigheten i flyktingens ursprung och verkställa utvisningar. Apatiska flyktingbarn kan få avslag även idag och riksdagspartier som Kristdemokraterna, som år 2005 ställde sig bakom Påskuppropet, konkurrerar idag med varandra om att vara först med nya flyktingfientlliga förslag. 

Till helgen är det påsk. Minnet av Påskuppropet för tio år sedan inspirerar då det visar på breda solidariska stämningar och kamp istället för tystnad och stigande opinionssiffror för SD. Fler tvingas idag fly från krig och barbari och asylrätten behöver forfarande återupprättas och försvaras. Till det krävs initiativ och en landsomfattande kämpande asylrörelse likt Påskuppropet och Flyktingamnesti 2005. ■


Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!