foto: Offensiv
Den massiva rörelsen för flyktingamnesti under år 2005 gav resultat då 18 300 fick uppehållstillstånd.
Det är i år tio år sedan Påskuppropet samlade 162 000 människor i en mäktig namninsamling som engagerade till kamp mot en asylpolitik som snabbt hade blivit allt mer omänsklig och repressiv. Den allt omänskligare flyktingpolitiken var en del av den dåvarande S-regeringens högerkurs. Denna artikel är en förkortad version av en längre artikel som publicerades i Offensiv i april i år på tioårsdagen av Påskuppropets födelse.
År 2005 leddes Sverige av Göran Perssons socialdemokratiska regering. Regeringen hade varit pådrivande till EU:s Schengenavtal och anslöt sig till det år 2001. På alla sätt ville de vara bäst i klassen i att värna Fort Europa. Tidigare hade många flyktinggrupper från olika oroshärdar i världen efter några år i Sverige fått permanenta uppehållstillstånd (PUT) av humanitära skäl. Humanitära skäl upphörde nu, mer eller mindre, att gälla. Nu gällde en annan ordning.
Av människor som hade utsatts för tortyr och förföljelse krävde nu Migrationsverket att de skulle skaffa intyg från diktaturen om att man verkligen hade förföljts och torterat den asylsökande. Asylsökande som hade flytt från förföljelse på grund av sexuell läggning eller av religiös eller politisk övertygelse nekades nu också ofta asyl.
I Uppsala satt ärkebiskop K-G Hammar i början av december år 2004 och filade på sin julpredikan. Han var skakad av sina möten med människorna inom kyrkan som arbetar med asylsökande och gömda. Dessa engagerade människor hade under det senaste halvåret förmedlat en frustration och vanmakt. Allt fler förtvivlade flyktingar sökte upp kyrkan med sina avvisningsbrev i händerna och eldsjälarna kunde inte längre ge dem något hopp. Ingen verkade längre få stanna, oavsett asylskäl.
Efter sin julpredikan skickade han ett julbrev till regeringen som krävde en asylrätt värdig namnet, men även amnesti för tiotusen människor som levde i Sverige utan tillstånd, varav tretusen barn. Regeringen tog inte någon större notis om brevet, men den missbedömde den proteststorm som var i vardande mot deras allt brutalare utvisningspolitik. Exemplen var många och media började ta upp olika flyktingfall.
Det som speciellt berörde och skakade om var hänsynslösheten mot de så kallade ”apatiska barnen”. Före år 2004 var detta ett okänt begrepp för de flesta.
Men på Eugeniahemmets sjukhus i Stockholm hade läkaren Göran Bodegård år 2003 behandlat en grupp barn med detta symtom. Även i England och Australien ha-de uppgivenhetssyndrom hos flyktingbarn uppmärksammats. Den dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg (S) och regeringen avfärdade de vetenskapliga rönen om uppgivenhetssyndrom och menade att barnen simulerade då de användes som verktyg av föräldrarna för att få stanna.
Skrönor om att de apatiska barnen var uppe på natten och åt spriddes av Holmberg, men visade sig vara just skrönor. Samma sak var det med lögnerna som spreds om att barnen var drogade eller förgiftade av föräldrarna. Alla dessa anklagelser är mycket avslöjande och grundligt bevisade som ogrundade falsarier i Uppdrag granskning-journalisten och författaren Gellert Tamas bok De apatiska (Natur & kultur, 2010).
I juni 2004 sände SVT Aktuellt ett inslag som blev droppen för många. Aktuellt hade filmat hur en apatisk flicka, till synes livlöst liggandes på en bår, rullades ombord på ett flygplan för att avvisas till Makedonien.
Protesterna och kampen för de apatiska barnen växte nu i media, i debatter och i demonstrationer på gator och torg. Sverige kristna råd (SKR) är ett forum för ekumenisk dialog mellan olika religioner, kyrkor och trosuppfattningar. De beslutade sig i början av år 2005 för att göra K-G Hammars julbrev till en kraftfull kampanj med nationell namninsamling bakom krav som:
- ”Vi uppmanar den svenska regeringen att införa ett nytt domstolsförfarande för att ge amnesti åt alla dem som har vägrats asyl i vårt land.
- Vi kräver att rätten till asyl återupprättas och utvidgas på ett sätt som är värdigt ett humant rättssamhälle. Den 17 februari fattade majoriteten i riksdagens socialförsäkringsutskott, bestående av socialdemokrater och moderater, beslutet att säga nej till att ge de apatiska flyktingbarnen och deras familjer asyl av humanitära skäl.”
Regeringen och Moderaterna stod fast vid att varje individ skulle prövas individuellt. Att ge de apatiska barnen en kollektiv amnesti skulle bli till en humanitär katastrof, en-ligt minister Holmberg. Beslutet och Migrationsministerns uttalande gav inget hopp, men blåste upp till en opinionsstorm av en styrka som regeringen inte hade räknat med.
Påskuppropet som släpptes i mars nådde på några månader upp till 162 000 namnunderskrifter (landets största namninsamling sedan Vietnamkriget). En rad organisationer anslöt sig, bland annat fackförbundet SKTF (idag Vision).
Parallellt med Påskuppropet kampanjade nätverket Flyktingamnesti 2005 och mobiliserade den 7 maj landsomfattande demonstrationer i nio städer från Luleå i norr till Malmö i söder. För Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Elevkampanjen var kampen för asyl lika viktig då som nu.
Åren 2004-2005 spelade RS och Elevkampanjen en viktig roll för Flyktingamnesti 2005:s demonstrationer och kämpade lokalt för att de apatiska barnen Niada i Luleå och Shahida i Härnösand skulle få stanna. Bland annat ordnades demonstrationer som satte press på Göran Persson vid hans besök i både Piteå och Härnösand.
En annan organisation som spelade en stor roll i denna folkrörelse för rätten till asyl var Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd (FARR). I riksdagen drev Miljöpartiet och Vänsterpartiet delvis Påskuppropets krav.
I september demonstrerade tiotusentals i 30 städer för flyktingamnesti. Denna starka opinion som Påskuppropet och asylrörelsen hade väckt gjorde att framför allt Miljöpartiet under höstens budgetförhandlingar lyckades pressa regeringen till att skriva en tillfällig asyllag som i praktiken gav de apatiska barnen och många andra som hade fått avslag ”en slags amnesti”. Den 22 december år 2005 hade nämligen den nya tillfälliga lagen beviljat permanent uppehållstillstånd till 85 procent av 900 behandlade ansökningar. Av 30 000 sökande fick 18 300 uppehållstillstånd.
Påskuppropet år 2005 slutade med en stor seger och visade att en massrörelse som tar kamp för sina krav kan vinna. Rörelsen blev också till ett bålverk mot rasismen som marginaliserades under detta år. Men kamp och segrar är en färskvara om den inte följs av vidare organisering. Asylsökande misstros och Migrationsverket lägger ned stor möda på att hitta svagheter i den sökandes historia.
Minnet av Påskuppropet för tio år sedan inspirerar då det visar på breda solidariska stämningar och kamp istället för tystnad och stigande opinionssiffror för SD. Fler tvingas idag fly från krig och barbari och asylrätten behöver fortfarande återupprättas och försvaras. Till det krävs initiativ och en landsomfattande kämpande asylrörelse likt Påskuppropet och Flyktingamnesti 2005. ■
