Högre ingångslöner för nyutexaminerade sjuksköterskor är en klassfråga! Kan de få igenom sina krav utgör det ett fantastiskt exempel för andra lågavlönade grupper, och ett bevis på att kamp lönar sig, skriver artikelförfattaren.
De nyutbildade sjuksköterskorna har gjort uppror mot låga löner. Minst 24 000 kronor i månadslön var kravet, annars skulle man vägra att ta jobb. Hur gick det? Enligt radions Ekot har sjukhusen vägrat gå med på kravet, de flesta sjukhus erbjuder nyutexaminerade sjuksköterskor mellan 21 000 och 22 000.Sommar innebär att många går på semester. Inom sjukvården medför det oftast neddragning av kapaciteten, d v s färre vårdplatser, i kombination med anställning av vikarier. Frågan inför denna sommar var ifall sjukhusen skulle betala de nyutexaminerade sjuksköterskorna 24 000 kronor i månaden och därmed täcka sina behov av vikarier, eller riskera en sämre sommarbemanning än vanligt. Det har nu visats att sjukhusen, hellre än att betala högre löner till nyfärdiga sköterskor, valt att i flera fall stänga vårdplatser p g a personalbrist. Med andra ord: det finns sängar på sjukhusen, men det finns inte personal anställd att vårda patienter, eftersom sjukhusen vägrar betala de begärda lönerna.
Värst har situationen varit på Karolinska sjukhuset, både i Solna och Huddinge. I Solna har man under några veckor haft 62 procent av det normala antalet vårdplatser öppna, istället för som tidigare planerat 75 procent, p g a brist på sjuksköterskor. Det har resulterat i överbeläggningar och utlokaliseringar av patienter, d v s att någon som skulle vårdats på en avdelning specialiserad på ens sjukdom istället vårdas på någon annan avdelning där det råkar finnas plats men de anställda inte har någon större erfarenhet av sjukdomen. Både överbeläggningar och utlokaliseringar utgör konstaterade risker för patientsäkerheten. Stressad personal gör lättare fel, och oerfaren personal riskerar också att missa saker.
När talespersoner för de större sjukhusen tillfrågats om sommarsituationen på sjukhusen har de påtalat svårigheter med att rekrytera vikarier. De har då inte sagt sanningen. Det hade varit möjligt att täcka större delen av sommarens sköterskebrist, och hålla i varje fall en del av de stängda vårdplatserna öppna, om bara sjukhusen varit beredda att betala löner. Då hade den befintliga personalen fått en bättre arbetssituation, patienterna i många fall en bättre vård, och sjukhusledningarna sluppit bortförklara sig och skylla sina egna misslyckanden på personer långt ner i hierarkin som aldrig ens varit anställda.
För det verkliga problemet är att de lågavlönade offentliganställda kvinnorna (drygt 90 procent av alla sjuksköterskor är kvinnor) förväntas ställa upp och arbeta under besvärliga förhållanden till reapris. Landstingspolitiker och sjukhusdirektörer betraktar offensiva lönekrav som personliga förolämpningar, där det vore ett katastrofalt nederlag att ge efter. För att stå emot löneökningar offrar man gärna både befintlig personal och patientsäkerhet.
För Vårdförbundet, sjuksköterskornas fackförbund, är ”Inte under 24 000”-rörelsen lite pinsam, eftersom den drivits helt utanför de fackliga strukturerna. Vårdförbundets ledning har fått se sig akterseglade, och har nästan desperat försökt komma ikapp genom att uttala sitt stöd. Man talar nu om att försöka få med någon form av krav vad gäller ingångslön i kommande avtalsförhandlingar, men ingenting är säkert.
Högre ingångslöner för nyutexaminerade sjuksköterskor är en klassfråga! Kan de få igenom sina krav utgör det ett fantastiskt exempel för andra lågavlönade grupper, och ett tydligt bevis på att kamp lönar sig. Det är också därför politiker från nästan alla partier och vårdbyråkrater vägrar gå med på dessa lönekrav, trots att de rent ekonomiskt inte skulle kosta särskilt många miljoner. Men eftergifter skulle avslöja deras egen svaghet, och därför måste de ta till allehanda lögner och svepskäl (som t ex ”vi satsar istället på löneökningar till den mer erfarna personalen”, som en hög företrädare från Karolinska sjukhuset sade, trots att Karolinska inte alls betalar mer än övriga Stockholmssjukhus).
Och därför har sommaren på Sveriges sjukhus varit svårare för både personal och patienter än den behövt vara: för att de ansvariga inte tar ansvar för vården utan för politiska prioriteringar och sina egna positioner.
Johan Sand
